S försöker stjäla Borgs trumfkort med snål skuggbudet

Jobben först. Större ansvar för ekonomin. Mer till hushållen. Samt ett antal klassiska socialdemokratiska investerings- och trygghetsförslag. Men också slopad ungdomsrabatt för företag, slopad sänkning av krogmomsen, höjd skatt på alkohol och slopat jobbskatteavdrag för höginkomsttagare. Det är centrala delar i den budgetprioritering som Socialdemokraterna presenterade idag. Men frågan är om – och i så fall hur – detta påverkar väljaropinionen.

Regeringen har under flera år varit ohotade mästare på att presentera budgetförslag. Sedan det första – tunga – regeringsåret har alliansens partiledare varje augusti och september åkt tåg, besökt fabriker, gruvor och ålderdomshem. Det har varit proffsigt, ingjutit mod hos de partiaktiva, och gett väljarna en känsla av en proaktiv regering som ständigt levererar lösningar på olika samhällsproblem. Inför överläggningar på Harpsund har de enskilda borgerliga partierna i relativt beskedligt tonläge signalerat sina respektive prioriteringar – i förhoppningen om att väljarna ska komma ihåg att det var just de som stod bakom förslaget. Också innehållsligt har det funnits en fördelning mellan FP-initierade skolsatsningar, KD-initierade pensionärssatsningar, C-initierade företagssatsningar och M-initierade inkomstskattesänkningar.

Socialdemokraterna har inte varit lika duktiga på att utnyttja budgeten kommunikativt. I regeringsställning gjordes försök, som dock aldrig fick aldrig det genomslag som de fyra borgerliga partiledarna får nu. Under Mona Sahlins första år fanns inte tillräckligt mycket nytt för att göra en allt för stor sak av det. Sedan det rödgröna samarbetet kom igång gjordes förvisso ett antal liknande budgetfyrverkerier med kvartetten Sahlin-Wetterstrand-Eriksson-Ohly. Men de senaste åren - efter valförlusten – har Socialdemokraterna inte lyckats använda budgetsläppen till att lyfta opinionssiffrorna. Annat överskuggade…

Efter ett halvår av medvind var därför förväntningarna på nya S-ledningens första ”riktiga” budget mycket höga. Och för första gången breddades den kommunikativa laguppställningen. Det är uppenbart att den borgerliga kvartetten nu skulle mötas av en ”nyare och fräschare” S-kvartett. I olika kombinationer har Socialdemokraternas fyrhövdade ledning – Löfven, Andersson, Damberg och Jämtin – de senaste två veckorna fullkomligt sprutat ut sig förslag från dagens budget. Det var sannolikt ett smart drag rent kommunikativt. Egentligen är det respektive skuggminister som brukar propsa på att få presentera ”sina” förslag. Och så har även skett vid ett par tillfällen. Men vid de flesta tillfällen – och framför allt vid de större budgetutspelen – har partiledningen själva stått för presentationen. Precis som de borgerliga partiledarna.

Därmed har S-strategerna velat sätta spelplanen inför valet 2014: de fyra borgerliga partiledarna mot de fyra S-topparna. Två tydliga alternativ, där Socialdemokraternas ska framstå som mer framtidsinriktad. Det kan hålla i vissa sammanhang. Men det är knappast ett upplägg som vare sig redaktionerna eller partiledningarna för de övriga oppositionspartierna kommer att acceptera i det långa loppet.

På själva presentationen idag var taktiken från Andersson tydlig: Genom att på punkt efter punkt förekomma – och själv kommentera – den förväntade kritiken från Reinfeldt/Borg, ville Socialdemokraternas finansministerkandidat undergräva trovärdigheten i begrepp som ”bidragslinjen” eller ”skattechock”. Det är sannolikt ett klokt grepp i ett läge då dessa nålstick från regeringen inte har samma nyhetslyster som när de först slungades mot Persson/Nuder och Sahlin/Östros. Väljarna tröttnar ofta på budskap som upprepas ryggmärgsreflexmässigt.

När det gäller innehållet kommer en del luttrade bedömare att gäspa och säga att det inte är något nytt, och att det mest talande med skillnaderna mellan partiernas budgetalternativ är att de är så små.

Men några tydliga signaler sänder Magdalena Andersson ändå med denna hennes första budget:

1.     ”Vi är mer ansvarsfulla än regeringen!” Genom att satsa hela fem miljarder mindre (!) än regeringen vill Socialdemokraterna bidra till ett tydligt rollskifte i den ekonomiska politiken. Med anklagelser om att Borg nu på ett farligt sätt tummar på grunderna för en ansvarsfull politik – det finanspolitiska ramverket – vill man återta en del av det tappade förtroendet för Socialdemokraternas förmåga att ta ansvar för landets ekonomi. Och man gör det genom att rikta slaget rakt mot finansministerns starkaste sida: ansvaret för att inte lova mer än vad vi har råd med.

Detta är ett vågat och nästan lite kaxigt grepp för ett parti som de senaste åren allt för ofta har hamnat i ”för-lite-och-för-sent”-träsket. Det finns grundläggande ideologiska skillnader mellan Socialdemokraterna och de borgerliga i synen på politikens roll och möjligheter i samhället. Det har gjort det till något av en självklarhet att Socialdemokraterna alltid ska vara mer benägna att satsa mer resurser i sin budget än de borgerliga. Nu vill den nya S-ledningen vända upp och ned på detta. Det är möjligt att det lyckas också i väljarnas ögon.

Men det är långt ifrån säkert att detta räcker för att knäcka Borgs starka ställning hos svenska folket. Dels kan de borgerliga lite försynt påpeka att man i lågkonjunktur ju – enligt Socialdemokraternas egna ekonomiska guru Keynes principer – bör satsa mer i en lågkonjunktur för att få hjulen att snurra. Dels kan Andersson anklagas för att endast göra detta av taktiska skäl. Dessutom finns det en liten risk att Andersson försöker att återvinna förtroendet i den fråga som avgjorde valet 2010, men som kanske inte får samma betydelse 2014 – även om man kan argumentera för att ansvar för ekonomin alltid är en hygienfråga. Andersson har i alla fall svar på den första frågan: för att satsningar i lågkonjunktur ska fungera, bör de dels fokuseras på stora forsknings-, utbildnings- och infrastrukturinvesteringar som bygger landet starkt på sikt, dels riktas till hushållen – inte till stora företagsskattesänkningar som den stora bolagsskattesänkning som regeringen nu driver igenom.

2.     ”Vi satsar på hushållen!”. De borgerligas fantastiska rad av budgetutspel var nästan alla av karaktären övergripande samhällsinvesteringar. På punkt efter punkt avväpnade man Socialdemokraterna, som i flera år har krävt ökade anslag till forskning, utbildning, infrastruktur, byggande och jobb. Till det lade man ett antal mer tydligt borgerligt präglade förslag till skattesänkningar för framför allt företag. Men den borgerliga budgeten saknade några större poster som skulle märkas direkt i hushållens plånböcker. Detta såg Andersson & Co, och tog nu upp det vapnet istället. Med höjt barn- och studiebidrag, sänkt avgift och höjt tak i a-kassan, samt sänkt skatt för pensionärer gör man insatser som – trots den stramare ramen – kanske kommer att märkas mer direkt hos hushållen än flera av de dyrare reformer som de borgerliga presenterade.

3.     ”Några tydliga skiljelinjer kvarstår!” Höjt tak i sjukförsäkringen – så att fler får ut 80 procent av sin inkomst, fri entré på de statliga muséerna, ytterligare satsningar på byggande och infrastruktur, avskaffa Fas 3, och ett antal satsningar på skolan (sommarskola, läxhjälp och två miljarder till mindre klasser) är några mer eller mindre klassiska socialdemokratiska förslag som nu utgör viktiga kommunikativa skillnader gentemot regeringen.

Bland de mer nydanande – som på sätt och vis får bli sinnebilden för Löfvens flört med näringslivet – finns även förslaget att låta staten ta över ansvaret för den andra sjuklöneveckan för anställda som sjukskrivs. Till saken hör att detta var något som den förra socialdemokratiska regeringen införde – under högljudda protester från de borgerliga.

Men dessa skillnader till trots, är frågan om inte väljarna har uppfattat att skillnaderna mellan huvudalternativen i svensk politik har minskat efter den här höstens budgetpresentationer. Det kan på sätt och vis stämma. Man tjuvhåller fortfarande på en del. De riktigt stora besluten och positionsförändringarna kommer att behöva förankras på partikongressen i vår.

Även om Magdalena Andersson med denna budget har visat att hon har klarat av detta avgörande test, så är det ändå en mellanvalsbudget. Vi har nu fått se prov på både intressanta perspektivskiften och att man förmår att presentera en budget som klarar av att blinka både åt höger och vänster utan att gå i spagat. Kritiken mot ordvalet ”affärsplan” är nog mest en pseudodebatt i en symbolfråga, som kommer att klinga undan. Men vilken den där riktigt stora skiljelinjen blir – förutom den ack så subjektiva frågan om partiledarens trovärdighet och popularitet – kommer vi nog inte att få se förrän det utsträckta valåret som börjar nu i april och slutar den andra (sic!) söndagen i september 2014. Fram till dess återstår ett antal tuffa frågor för partiet att lösa ut: vinster i välfärden och energifrågan samt ett antal andra som bubblar under ytan.

Inte för att det nödvändigtvis passar i en budgetpresentation. Men budskapsmässigt skulle Socialdemokraterna sannolikt vinna mycket på att komplettera ansvars-, jobb- och igenkänningsspåren med något som sänder tydliga framtidssignaler. De stora framtidsfrågorna kring exempelvis digitaliseringen, akademiseringen, globaliseringen, urbaniseringen, sekulariseringen, folkhälsoproblemet, klimatutmaningen, migration och den nya ekonomiska och politiska världsordningen lyser fortfarande med sin frånvaro i den svenska politiska debatten. När dammet efter budgetslaget har lagt sig, ska det bli intressant att se om Socialdemokraterna förmår att ta tag i dessa ”lyfta-blicken”-utmaningar. Många väljare väntar fortfarande på att partiet ska kravla upp högst upp på framtidsvågen.

Daniel Färm (15 artiklar)

Anmäl