U-båtsjakten kan ha stärkt Sovjets säkerhet

Olof Palme och Carl Bildt utgick båda från att det var sovjetiska ubåtar som kränkte. Statsminister Palme signerade protestnoten samtidigt som han ville få Sovjet att medverka i Palmekommissionen om nedrustning. Denna balansgång och de fortsatta kränkningarna blev en politisk belastning. Men det tragiska är att de viktigaste bevisen för att amerikanska eller sovjetiska ubåtar skulle ha invaderat Hårsfjärden har avförts efter förnyad granskning.

Historien börjar i Hårsfjärden den 1 oktober 1982. Dagen då en värnpliktig besättningsman iakttog ett periskop från sin transportkutter mitt i flottans basområde. Rapporten slog ner som en bomb i örlogsbasstaben som redan var aktiverad som en följd av det amerikanska örlogsbesöket i Stockholm.

Inom ett begränsat område samlas kustjägarkompani, patrullbåtar, ubåtar och helikoptrar i högsta beredskap. En ström av rapporter sammanställs på örlogsstaben som utgår från att en omfattande sovjetisk operation har utlösts mot hjärtat av Musköbasen. En massiv insats av sjunkbomber görs mot misstänkta indikationer. Skådespelet kan iakttas av världspressen som samlats på Berga örlogsskolor. Men ingen rysk ubåt kommer upp till ytan. Inom försvarsstaben diskuterar man en nedtrappning men ÖB vill fortsätta. Följden blir att minstationerna utanför Nynäshamn bemannas. Detta medför mininsatser på osäkra indikationer och hela operationen måste förlängas.

Den tillresta världspressen förväntar sig samma dramatik som när U 137 strandade utanför Karlskrona året innan, men får starkt besvikna lämna den i hast uppförda pressläktaren på Berga örlogsskolor.

Statsminister Palme fattar beslut om att tillsätta 1983 års Ubåtsskyddskommission. Den skall utreda ubåtskränkningar mot Sverige och om ubåtsskyddet är tillräckligt. Kommissionen kom att särskilt ägna sig åt vad som hände i Hårsfjärden.

Samtidigt startar en omfattande bottenundersökning av Hårsfjärdsområdet. Förväntningarna på resultat är höga, inte minst från Ubåtskommissionens medlemmar. Värnpliktiga röjdykare inkallas som gör ett tufft jobb under den blåsiga hösten med starka bottenströmmar och grov sjö. Exempelvis hittar man spår i den centralt belägna Djupviken som skulle kunna vara från miniubåtar, om det inte var draggande ankare. Det problematiska är att samma område hade undersökts redan tidigare enligt krigsdagböckerna, och då utan att man upptäckt något misstänkt. En omständighet som tycks ha fallit bort vid den slutliga analysen.

Det är nu som myten om miniubåtarna skapas. För inga ubåtar av typ Whiskey, 76 m lång och 5 m djupgående, skulle uppträda i den bara 10 m djupa viken. Alltså existerar dessa banddrivna miniubåtar och spåren finns som påtagligt bevis, menar experterna. På något sätt bortses från att bandspåren inte är parallella (vilket framgår av MUST videodokumentation, utlämnad 2008) och att de är högst fragmentariska när de upptäcks en bit in i december.

I Danziger gatt, nära de utlagda sonarerna, tror man sig i december ha upptäckt spår från en bottenliggande Whiskeyubåt. Men spåren stämmer även in på ett i vindriktningen draggande ankare med samma mått som Belos ankare. Ubåtsbärgningsfartyget ankrade enligt loggboken i samma område den 12 oktober utan att man hittade några spår trots systematisk genomsökning.

Det är på det hafsiga underlaget om bottenspår, en ljudinspelning och en signalspaningsrapport, som Palme avlämnar en protest till Sovjetunionen, starkt påverkad av kommissionsmedlemmarna tidigare socialdemokratiske utrikes- och försvarsministern Sven Andersson och den engagerade Carl Bildt.

Flera år efteråt avslöjar Försvarets radioanstalt att signalspaningsrapporten var falsk och Försvarets forskningsinstitut avslöjar vid förnyad analys att ljudinspelningen var en taxibåt. Därmed står det klart att ubåtsintrången är en myt.

För om U 137 var en navigeringsmiss och Hårsfjärden byggde på falska bevis så torde även resterande påstådda incidenter kunna ifrågasättas. På sätt och vis gjordes detta av 1995 års Ubåtskommission. Kommissionen präglas av sin politiskt styrda ambition att ge stöd till alla åsiktsriktningar, kanske skulle den allt mer pinsamma frågan då falla i glömska. Kommissionen uttalade att man inte kunde fastställa skyldig nation, systematiska kränkningar hade inte förekommit, men Hårsfjärden och två andra incidenter fick man nog ta på allvar. (Man visste då inte att dessa två senare incidenter byggde på ubåtsljud som vid förnyad analys skulle visa sig vara från mink eller sill)

Hur var det då med rapporten från transportkuttern, den som startade allt ihop? Det märkliga är att det endast var en av de två värnpliktiga som hade sett periskopet. Man måste därför fråga sig om det inte kan ha varit sjöfågel på en blank vattenyta och att observationen omtolkades och fick nya dimensioner i det spända läget. Rapporten startade hur som helst en snöbollseffekt med ständigt ökande rapportflöde.

När man ser tillbaka på ubåtsjakterna under 80-talet inställer sig frågan om vi hade kunnat handla annorlunda. Eftersom många var övertygade om ubåtshotet så måste rimligen något göras för trovärdigheten i vår alliansfria politik. Inriktning blev därför att kränkande ubåtar var ett verkligt hot och skulle bekämpas utan förvarning. Uppenbarligen var vi beredda att ta följderna av en sänkt ubåt. Att döda sjömän skulle utlösa en allvarlig kris med Sovjetunionen ingick i kalkylen. Om ubåtarna inte var ett verkligt hot spelade ingen roll - utåt och inåt visade vi vilja att agera.

En beräknande och nyttighetsbetonad inställning, kan man tycka. Men en inställning som ökade vår nationella säkerhet genom den starkt förbättrade ubåtsjaktförmågan. Nationell säkerhet i form av minskad sovjetisk aktivitet kan man dock inte tala om.

Från sovjetiskt håll uttalades nämligen att fanns kränkande ubåtar, så var de inte sovjetiska. Använd skarpa vapen i större utsträckning, uttalade generalsekreterare Andropov 1984.

Ryssarna trodde uppenbarligen att det var amerikanska ubåtar, i så fall bidrog vårt agerande till sovjetisk säkerhet. Och det behöver inte vara fel. Idag bygger vi nationell säkerhet utifrån tesen om gemensam säkerhet. Detta kan tolkas som att stabilitet får vi bara om vi även beaktar Rysslands säkerhetsbehov, givetvis inom rimliga ramar. Detta kan uppnås om Finland och Sverige stannar utanför NATO samtidigt som våra luftrum behärskas med egna resurser. Detta är i grunden betydelsen av den planerade uppgraderingen av JAS. Värnandet av svenskt luftrum och svenskt basförsvar bygger även rysk säkerhet. Detta torde man veta i både USA och Ryssland.