Därför lämnar jag KD för SD

När jag gick med i Kristdemokraterna var det för att jag var inspirerad av budskapet om politikens gränser och verklighetens folk. Jag hade länge känt hur en radikal elit hade tryckt ner mig på grund av mitt ursprung, min religion, mitt kön och min sexuella läggning. Att tyckarnas vackra prat inte stämde överens med den verklighet jag själv lever i. Med bakgrund av det blev jag glad när Göran Hägglund lanserade sig själv som kritiker av proffstyckarna genom begreppet verklighetens folk.

Jag kan nu, tyvärr, konstatera att talet om verklighetens folk och politikens gränser inte har någon större bäring alls i Kristdemokraterna. Partiet är snarare en mix av människor med helt olika ideologiska uppfattningar, från grönt socialliberala till högerliberala och konservativa, stöttade av olika intressegrupper, till viss del borgerliga tankesmedjor, men framförallt intressen från den frikyrkliga miljön. Partiet har länge varit i samma tillstånd som ett sjunkande skepp, men så länge jag har varit aktiv har krismedvetenheten hos toppen har varit nära noll. Kritiker har tystats allt medan partiets gräsrötter och organisation vittrar sönder och dör.

Bristen på omvärldsanalys internt är deprimerande. Ett stort antal medlemmar uppfattar det som att KD:s problem kommer från att partiet talat för lite om miljö och bistånd, att partiet måste bli bättre på jämställdhetsfrågor, och värdekonservatism har jämförts med nazism. Det kanske chockerar många att begreppet värdekonservativ är kontroversiellt i det kristdemokratiska partiet. Istället ska man använda ordet ”värdeorienterad”, som ingen vanlig väljare kan relatera till, och som kan betyda precis vad som helst mellan himmel och jord.

Ännu värre blir det när man ska försöka förklara vad kristdemokrati är för något för potentiella väljare. De flesta som inte är insatta tror givetvis att kristdemokraterna ska vara ett kristet parti. Det slutade det dock vara år 1987, sex år innan undertecknad kom till världen. Inget fel i sig med det, men ska man avskaffa ett partis raison d'être är det bra om man ersätter det med något. Det har man tyvärr knappast gjort. Istället pumpar man med jämna mellanrum ut nya osammanhängande och ofta ganska obegripliga budskap till väljarna och hoppas att något av dessa ska vända opinionen. Självbilden från den gamla tiden lever i mångt och mycket kvar, men man har ersatt religionen med ett hopkok av katolsk sociallära, frikyrklig radikalism och västtysk efterkrigsekonomi. Ett evidensbaserat faktum som man inte låtsas om internt är att det går att starta kristdemokratiska partier på två olika platser i världen och få dem och anta helt motsatta ståndpunkter. En svårbegriplig ideologisk ståndpunkt är ingenting som attraherar väljare och ingenting som jag tror säkrar en tryggad framtid för vårt fosterland.

Att bedriva konservativ opinion från KDU-håll är tyvärr utsiktslöst. Som tidigare sagts, måste mina fd. kollegor skaffa sig ett moderparti. Att omvända ett parti med en flytande och svårdefinierad ideologisk grund, där en stor mängd av veteranerna avskyr begreppet konservatism och på fullaste allvar tror sig vara på samma position på skalan som miljöpartiet kommer att ta mycket längre tid än det kommer att ta för nämnda parti att åka ur riksdagen.

Lyckligtvis så finns det ett konservativt parti i riksdagen, ett som det dessutom går bra för. Detta eftersom man hittat en bärande tanke som stora väljargrupper längtat efter, att ta vanligt folks känsla av förlorad trygghet på allvar, och slå vakt om den nationella identiteten, och på så vis mota de värderadikala elitister som gjort det till sin uppgift att bekämpa majoritetssamhällets normer. Jag tror att den sverigedemokratiska rörelsen är vårt lands svar på en växande västerländsk rörelse som inneburit att de immateriella värdena kommit tillbaka till politiken. Immateriella värden innebär i det här fallet inte religion, utan att man efterfrågar en sund nationalism. Att frågor om vad det innebär att tillhöra sin nation innebär, vilken identitet man ska slå fast om, och vilka normer, värden och traditioner som ger samhällelig stabilitet, etik och har visat sig goda och uthålliga genom tiderna. Alla konservativa borde förespråka en sund nationalism. För mig har det har varit en glädje att se SDU kampanja med ett budskap som Stolt Svensk, ett budskap som man inte ens borde behöva föra fram, det borde vara någonting självklart för de flesta som engagerat sig politiskt.

Att sverigedemokratin skulle vara rasistisk faller på sin egen orimlighet. Om socioekonomisk och etnisk mångfald har ett egenvärde är den nog större i sverigedemokratin än i kristdemokratin. Jag behöver bara öppna det senaste numret av SD-kuriren och jämföra med något nummer av Tidningen Kristdemokraten för att se det svart på vitt. I Sverigedemokratin finns allt från människor från enkla förhållanden till mer privilegierade. Det är inte särintressen, utan idealen och kärleken till Sverige som förenar. Det är inte heller ett ”extremt” parti i någon rimlig bemärkelse, utan man förespråkar vad som ses som vanligt sunt förnuft i de flesta andra västländer. Moderaternas och Kristdemokraternas europeiska systerpartier skulle knappast acceptera den invandringspolitik som gäller i Sverige idag. Den samhällsomstörtning som nu pågår på flera håll och kanter kan inte vara en lågprioriterad fråga att ta itu med för den som vill återupprätta den samhälleliga stabiliteten och försvara västerländska värden.

”Fördomar är nedärvd kunskap”, sa konservatismens fader Edmund Burke. Citatet ska inte misstolkas, vi bemöter människor och fenomen efter våra tidigare erfarenheter. Det är klart att jag har haft fördomar mot sverigedemokrater. Ständigt matas vi ju av nidbilden av sverigedemokrater som obildade, bittra och missunnsamma människor. Lyckligtvis har mina fördomar visat sig vara felaktiga när jag träffat dem. Trots att man är tämligen nya spelare i divisionen har SDU visat sig besitta en hel del kompetenta och duktiga debattörer. Jag har också träffat förbundsordföranden Gustav Kasselstrand i egen hög person, och mitt intryck av honom var entydigt positivt. Min slutsats är att det här är en växande rörelse av fina unga människor med en idealism som inspirerar, som vågar stå upp för sina ideal trots det ständiga hat och den diskriminering sverigedemokrater utsätts för. Idag skäms jag för att jag inte reagerat tillräckligt på detta. Och det är klart att det kommer att bli en jobbig omställning att gå från vanan att ducka från jobbiga diskussioner och ge undvikande svar om allvarliga samhällsproblem. Men med nya vänner och inspirationskällor som de ungsvenska patrioterna i SDU är det nog snart inget problem!

Zeth Arkö Gogman (12 artiklar)
http://lionofthenorth.blogspot.com/

Anmäl