Domstolar är fel forum för vårdnadstvister

Ca 10 % av de som separerar hamnar i en vårdnadstvist. Dessa vänder sig till tingsrätten för att lösa frågor kring vårdnad, boende och umgänge.

I domstolen ses föräldrarnas konflikt som en intressekonflikt där utgångspunkten är två lämpliga föräldrar som har ett barn som är en resurs som inte räcker till båda. Många gånger handlar det dock om en annan typ av konflikt där bakomliggande faktorer gör samarbete omöjligt. Den sedan 1998 utökande användning av gemensam vårdnad medför att de flesta konflikterna ses som intressekonflikter där utgångspunkten är en konflikt mellan två lämpliga föräldrar. Denna utgångspunkt är ett hinder i de fall där en förälder kämpar för att skydda barnet eller sig själv mot en annan förälder som lever på ett sätt som inte är till ett barns bästa eller där det förekommer hot, våld eller andra övergrepp.

Forskaren Annika Rejmer har gjort en studie där hon försökt kartlägga de föräldrar som hamnar i en vårdnadstvist. Studien visar att mellan 40-50% av föräldrarna förekommit i socialtjänstens register och att det ofta förekommer missbruk, sjukdom, arbetslöshet och uppgifter i polisregister. I offentliga utredningar har man aldrig kartlagt föräldrarna som hamnar i en vårdnadstvist och från politiskt håll verkar föreställningen om att vem som helst kan hamna i vårdnadstvist råda trots att det många gånger handlar om en utsatt grupp. Lagstiftarna har också haft svårt att överge tron på att tvistande föräldrar alltid vill sina barns bästa. Föräldrarnas egna kriser och problem är en för rättssystemet okänd omständighet.

Att tvisten om vårdnad handläggs i domstol innebär inte att själva föräldrakonflikten blir löst. Domstolen är ingen arena för konfliktlösning. Utgångspunkten är visserligen alltid barnets bästa men samtidigt vill man att föräldrarna ska komma överens. Det blir många gånger ett kompromissande som kanske inte alltid är till barnets bästa. Det beror just på att domstolen inte kan reda ut de underliggande problemen. Konflikthantering saknas och eftersom det många gånger blir en kompromiss kvarstår problemen och det händer inte sällan att samma föräldrar tvistar om vårdnaden flera gånger i domstol under barnens uppväxt.

I domstolen uppmanas föräldrarna att ta sitt föräldraansvar och komma överens och får ofta höra att konflikten kan öka ytterligare i och med att de vänt sig till domstol. Om föräldrarna når en överenskommelse före huvudförhandlingen brukar rätten döma i enlighet med denna utan huvudförhandling om de anser att barnets intressen tillgodosetts. Då prövas aldrig föräldrarnas lämplighet. Förlorarna i kompromisslösningarna är de som har problem med att den andre föräldern utsätter den vuxne och/eller barnet för hot, hot om våld eller våld alternativt har att göra med en person som missbrukar eller är opålitlig generellt men kanske inte kan bevisa det.

De som avgör frågor om barns vårdnad, boende och umgänge borde ha mer kunskap om sociala och psykologiska förlopp för att kunna hantera människor med relationskriser. Jag efterlyser en instans som kan tillvarata barnets rättigheter på ett bättre sätt, dels genom att psykologer med rätt kompetens att analysera barnsamtal utreder barnets verkliga vilja, och dels konflikthanteringsinstrument för föräldrarna där samtalen är obligatoriska. Om en part inte medverkar får det anses negativt för barnet vilket bör gynna den medverkande föräldern vid avgörandet.

I flera andra länder finns så kallade familjedomstolar och det är en fråga jag anser bör utredas även i Sverige. Jag tänker mig en slags familjedomstol som är kopplad till en utredande myndighet, lik den som familjerätten har fast med högre kompetens och större ramar än det vi idag har genom samarbetssamtal och vårdnadsutredning. I familjedomstolen bör de som ska avgöra frågan också ha särskild kompetens om just bakomliggande faktorer, psykologiskt och socialt. Jag tycker också att det är viktigt att barnen har någon som tillvaratar endast barnets intressen för att säkerställa att alla barn ska få en så konfliktfri tillvaro som möjligt.