Social rättvisa och fri marknad kan kombineras

I den politiska debatten brukar det ofta uppfattas som att valet står mellan tillväxt och omfördelning. Politiker, oavsett deras partipolitiska hemvist, har ingångsvärden som följer den här axeln. Vad uppfattar de som rättvist? Sällan är dessa principer uttalade, men de finns där. Och de bygger på filosofiskt tänkande om vad som är rättvist.

Senaste exemplet är Socialdemokraternas val av ordet affärsplan. Moderaterna har sagt sig värna välfärden framför fortsatta skattesänkningar för vanligt folk. Alltfler partier och politiker trängs i mitten, i föreställningen om att den relevanta politiska avvägningen går mellan just tillväxt och omfördelning. Men tänk om den trade-offen inte är nödvändig?

Ingen person som är lite mer än genomsnittligt intresserad av politik kan ha missat de politiska filosoferna John Rawls och Robert Nozick. Vad som har gjort att deras idéer diskuteras och analyseras på universitet över hela världen, är att de verkligen på djupet försökt nå fram till hållbara principer för hur politiken ska vara utformad. Rawls kan sägas förespråka en linje där politiken ska syfta till att hjälpa de sämst ställda i samhället. Om vi inte visste vilka förmågor vi skulle ha och hur våra liv skulle kunna bli, skulle vi välja en viss samhällskonstruktion bakom en ”slöja av okunnighet”. Genom att tänka oss in i en roll som är någon annat än vad vi är, kan vi få förståelse för samtligas behov, samhällets behov.

Med detta tankeexempel har Rawls blivit vägledande för många ideologer som förespråkar en välfärdsstat, utan att vilja basera den på Karl Marx teorier om klasskamp. Robert Nozick, å sin sida, menar att det enda som kan betraktas som rättvist är ett politiskt system som inte kränker mänskliga rättigheter. Och de rättigheter han förespråkar utgör ett starkt värn gentemot statens tvångsmakt. Statens uppgift är att skydda människor och hur vi sedan väljer att leva våra liv är inte någon annans ensak, så länge vi inte kränker andras rättigheter. Vi kan inte stjäla, ljuga eller mörda för egen vinning. Men staten kan inte heller ta ifrån någon pengar i form av skatt, oavsett hur gott syftet är. Omfördelningspolitik innebär definitionsmässigt en orättvisa, enligt Nozick.

I 40 år har dessa två filosofiska skolor haft sina anhängare, och det har till synes varit omöjligt att överbrygga skillnaden. John Tomasi, professor i statsvetenskap och filosofi, har i år utkommit med boken ”Free Market Fairness” där han argumenterar för att det är möjligt att kombinera dessa båda synsätt. Det går att uppnå både social rättvisa, utan att behöva ge avkall på grundläggande liberala rättigheter som äganderätt, näringsfrihet, fri prisbildning eller yttrandefrihet.

Ett sådant perspektiv kan för en svensk väljare te sig svindlande. Hur kan något vara rättvist om det inte innebär att alla ska ha samma möjligheter, vi kan ju inte välja våra föräldrar? Är det rättvist att tänka sig något annat än en skattefinansierad skola där alla elever, oavsett föräldrarnas inkomst, har chansen att skaffa sig de kunskaper som behövs i livet? Ja, eftersom skatten måste tas in, ytterst med hot om våld och då kränker staten de mänskliga rättigheterna, menar Nozick.

Ja, menar även Tomasi. En politisk princip som bygger på Rawls kommer i själva verket att motverka de mål som Rawls har, medan Nozicks principer är de som borde ligga närmast till hands för den som långsiktigt vill skapa ett fritt och gott samhälle. Men medan Nozick satt på sin kammare och uteslöt alla andra alternativ med hjälp av logik, har Tomasi tagit ett djupt grepp i historien och kan därför empiriskt härleda frihetens värde.

Människor är olika och har olika intressen. Vad förespråkare för omfördelningspolitik ofta missar är att det finns dolda sociala kostnader för denna politik. Och att det vällovliga syftet att hjälpa de sämst ställda i samhället ofta är förknippat med restriktioner, begränsningar och det faktum att någon annan gör grundläggande och nödvändiga val. Det är inte heller så att en person som vid en viss tidpunkt är att betrakta som fattig med automatik måste vilja få del av andra människors rikedomar via staten.

Genom att bry sig om utfallet visar Tomasi att han inte bara är en elegant teoribyggare. Han tycker att det är ett problem med fattigdom och vill maximera människors möjligheter. Men han går också på djupet med de målkonflikter som finns, men som de flesta politiker försöker bortse ifrån. Och han söker också bredare än vad Rawls, Nozick eller för all del våra partiledare. Att våga ta ställning, ompröva sina tidigare slentrianmässiga invanda tankemönster, är alltid nyttigt.

Tomasis bok är uppfordrande läsning. Den vinner inte nästa val. Men politiskt intresserade personer som vill vinna nästa generations hjärtan och hjärna gör klokt i att ta till sig kärnan i bokens budskap: Det är rättvist och leder till ett gott resultat, att vi strävar efter att göra friheten tillgänglig för alla.