Färre platser på lärarutbildningarna kan få upp lönerna

Lärarnas avtalsrörelse har varit en kamp mellan en högljudd fackpart och en osynlig motpart. Tyvärr har facken kämpat förgäves, de har inte insett att avtalsrörelser inte avgörs av ädla tankar och logiska resonemang, utan av den kraft parterna har att skada motpartens intressen. I det här fallet handlar det om kommunernas ekonomi och deras möjligheter att fullgöra sitt uppdrag från staten att erbjuda utbildning till landets ungdomar.

Jag förstår att Lärarnas riksförbunds ordförande Metta Fjelkner accepterade medlarnas lönebud, hon står nämligen med mössan i hand inför en arbetsgivare som har kraft att sätta villkoren. En strejk kan framstå som ett handlingskraftigt alternativ, men det är egentligen inte mycket mer än ett slag i luften. Kommunal skolverksamhet fungerar inte som vinstdrivande företag. Byggföretag förlorar exempelvis stora summor på en strejk eftersom produktionen blir försenad. Kommunerna sparar däremot enorma summor för varje dag lärarna strejkar, samtidigt som strejkande är mycket kostsamt för lärarfacken och dess medlemmar.

För att göra en strejk slagkraftig krävs det att den pågår så länge att den kraftigt påverkar elevernas studieresultat, och att lärarna sen inte gör något för att ta igen det. Men jag tvivlar på att speciellt många lärare vill utsätta sina elever för det. En annan aspekt av strejkvapnet är att elever då, även de yngsta, inte har någon skola att gå till under strejken så att deras föräldrar inte kan sköta sina arbeten. Men jag är tveksam till huruvida det är kommunerna eller lärarfackförbunden som skulle få skulden för det problemet. Därför är det inte konstigt att Metta Fjelkner accepterade budet på 4,2 procent. Hon har inget ”tillhygge” att hota med. Till skillnad från Byggnads.

Byggnads har däremot även andra framgångsrika metoder som lärarfacken skulle kunna utnyttja. De försöker nämligen se till att antalet byggnadsarbetare i landet inte pressar ner lönerna för deras medlemmar. De har tillämpat blockader mot byggen där arbetare från Baltikum arbetat utan kollektivavtal. Sveriges läkarförbund tycks också ha förstått värdet av att bevara kårens exklusivitet. För antalet platser på landets läkarutbildningar har hållits lågt, kvacksalvare har förbjudits och den historieintresserade minns hur läkarna försökt hindra andra läkare från att invandra till Sverige. Inte alltför sympatiska åtgärder alla gånger men de tycks ha varit effektiva. Här kan lärarförbunden ha något att lära.

Lärarnas riksförbund har med införandet av lärarlegitimationen skapat möjlighet för lärarna att faktiskt kunna sätta hårt mot hårt. I framtiden kommer inte skolorna kunna använda sig av obehöriga lärare på samma sätt som tidigare, kvacksalveriet har försvårats. Om vi lärare nu försöker se till att antalet studieplatser på landets lärarhögskolor minskar kommer snart lärarna vara mycket mer efterfrågade. Då kommer helt nya möjligheter öppna sig för lärarna vid den viktigaste formen av löneförhandling, nämligen vid nyanställning. Det tror jag i förlängningen kommer kunna driva upp lärarnas löner till en mer rimlig nivå än dagens.

Exakt hur fackförbunden ska kunna minska antalet studieplatser är svårt att säga, men ett förslag är att ta efter Medecine studerande förbund. De propagerar för att en ökning av antalet platser på läkarutbildningarna kommer hota kvaliteten genom att eleverna inte får den kliniska praktik som krävs (Dagens medicin 2012-09-19). Med det nya systemet med särskilt utvalda övningsskolor där blivande lärare ska göra sin arbetsplatsförlagda utbildning, skulle lärarförbunden kunna arbeta för att begränsa antalet lärarstudenter som varje år genomgår praktik i skolorna med samma hänvisning till kvalitetsskäl. Om möjligheterna till praktik kraftigt begränsas kommer Sveriges lärarutbildningar bli tvungna att skära ner antalet platser på skolorna. Vilket skulle vara välgörande nu när snart när alla högskolor i landet håller sig med lärarutbildning.

Det i sin tur kommer leda till att antalet lärare i respektive ämne begränsas till nivåer där arbetsgivarna får konkurrera om arbetskraften och inte tvärtom. Samtidigt som kvaliteten i lärarutbildningen kan höjas genom att det minskade antalet studieplatser leder till ett snävare urval bland de sökande. Dessutom kan den praktiska utbildningen förbättras genom att förläggas hos kompetenta lärarutbildare på övningsskolorna.

Jag anser att det här förslaget är det bästa av de alternativ lärarförbunden har att ta till för att förbättra situationen för sina medlemmar på sikt. Det kan förbättra utbildningen samtidigt som den minskade tillgången på lärare kan öka efterfrågan på de lärare som finns, vilket är avgörande för att uppvärdera läraryrkets status. Samtidigt kan dessa faktorer användas som redskap för att lyfta lärarnas löner. Vilket man inte har lyckats med hittills och inte kommer att lyckas med nästa gång heller så länge fackförbunden inte funderar över vilken makt de faktiskt har i förhållande till motparten.