Rasifiering i konst och kultur måste tas på allvar

Idéhistorikern Staffan Gunnarsson, gav i en artikel på Newsmill (26/9) ett flertal exempel på det faktum att Tintin är en hjälte. Tintin kämpar för de svaga och kritiserar också västvärlden. Tintin kämpar mot en exploaterande västvärld som exempelvis skändar andra kulturers gravar och heliga symboler och förtrycker asiater, afrikaner, araber. Oavsett vad, uppträder Tintin respektfullt och behandlar alltid alla människor lika, hävdar Gunnarsson.

Tintin är nog inte rasist och kolonisatör, precis som Gunnarsson hävdar. Men nidbilden finns likförbannat med i en del av böckerna. Tom & Jerry var inte rasister heller, men nidbilden finns också i flertalet av dessa tecknade filmer. Vem kommer inte ihåg exempelvis den mörkhyade tjocka tanten, som är rädd för möss och som hotar katten med stryk om den inte gör sitt musjägarjobb? Alla vi som har sett Tom & Jerry som barn kommer ihåg henne. Men vem kommer ihåg hennes ansikte? Och nu när vi är vuxna, har vi överhuvudtaget problematiserat denna mörkhyade kvinnliga karaktär? Är inte den mörkhyade kvinnan, mycket lik en "mammy"? En "mammy" är en afroamerikansk kvinna från tiden då afrikaner arbetade som tjänare eller slavar i de vita amerikanska hemmen. Det är någonting som barn inte förstår och det tas för givet att vuxena uppfattar kontexten. Så verkar dock inte vara fallet. Det räcker med att se Dolce & Gabbanas användande av "mammy" i den senaste kollektionen för våren 2013 för att inse att nidbilden inte alls är problematisk för dem som nidbilden inte porträtterar.

Rasistiska stereotyper var vanliga också för Disneyfilmer och Warner Bros-filmer (Snurre Sprätt, m.fl.), samt i en stor del av litteraturen. Den som har läst Oliver Twist, Dickens förmodligen mest kända verk, kommer säkert ihåg den tjuvaktige och på alla sätt och vis ruttne Fagin. Eller Juden ("the Jew") som han oftare kallas, mest troligt i avhumaniseringssyfte. Dock började Dickens själv senare ifrågasätta sin egen porträttering av "juden", så vi borde också kunna problematisera konsten/kulturen och dess nidbilder. Men det gör vi tyvärr inte. När Kitimbwa Sabuni från Afrosvenskarnas Riksförbund uttalar sig (SVT Debatt 25/9) med ett riktigt bra inlägg, ignoreras inlägget av debattörer, samtidigt som Sabuni dumförklaras i nästan varje kommentar under artikeln. Frågan är hur många av dem är mörkhyade själva.

Det är många debattörer, krönikörer, tyckare och akademiker som har talat ut offenligt om Tintinaffären. I princip alla håller med att censur är fel väg att gå. Vissa, som David Eberhard, hävdar att det är de "lättkränkta moralens väktare" som styr debatten. Han har förstås fel, för då hade debatten handlat om nidbilden och inte om censur.

Andra, som Lars Anders Johansson, hävdar att censur gör oss dummare, eftersom våra referensramar blir snävare. Vissa går så långt som Vera Efron, som säger att hon kände den sovjetiska diktaturens vindar när Kulturhuset beslöt att "rensa ut hyllorna" från Tintin. Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt (FP) är mycket oroad över Kulturhusets värderingar och kommer kräva en utredning! Dagens Nyheters ledarredaktion (DN 26/9) anser att det är ”bekymmersamt att en chef på en stor kulturinstitution ... utan att blinka är beredd att rensa ut litteratur som inte till fullo passar in i hans uppsättning av värderingar” och att Kulturhuset inte borde ha censurpoliser som litteraturansvariga.

DN:s ledarredaktion implicerar att Behrang Miri har antidemokratiska värderingar, eftersom det är underförstått att han med sitt agerande förespråkar censur och "utresning" av litteratur. Debatten ser likadant ut i alltifrån ledarsidor på landets största tidningar till kommentarer på nyhetswebbsidor. Behrang Miri är inte en del av det stora vita "VI". Det är inte de mörkhyade debattörerna heller. "DE" är lättkränkta och därför reagerar dem och vill censurera den kultur som "VI" har.

Och det fortsätter enligt detta mönster vart hen än vänder sig. Det verkar som att ingen, inte en enda av de "vita" debattörerna överhuvudtaget har förstått att ”utrensningen av Tintin” egentligen bara handlade om att flytta böckerna till en annan avdelning, bort från barnavdelningen. Jag förstod det inte heller till en början, för utifrån medierapporteringen var det ”utrensning” och censur som gällde. Men så var alltså inte fallet.

Debatten om ”Lilla hjärtat” var det likadant med. Oivvio Polite (Expressen 26/9) skrev det mest tänkvärda inlägget i denna aktuella debatt om rasism i litteraturen och konsten, men ytterst få som befinner sig i någon medial eller akademisk maktposition verkar ta Polite på särskilt stort allvar. Förmodligen för att ingen av "förståsigpåarna" vet hur det är att vara ett mörkhyat barn i samhället. Det är detta som är problemet. Majoriteten av debattörerna och ”förståsigpåarna” är genomgående vita. Därför ser de inte rasifieringen i exempelvis Tintin, utan vinklar debatten så att den handlar om censur istället för om nidbilden. Ingen gör ens ett litet försök att sätta sig in i den rasifierades situation. Ingen försöker se på saken ur den rasifierades synvinkel. Allt som oftast är det vi som inte är rasifierade av nidbilden som blir förvånade av de starka reaktionerna mot densamma.

Det är denna synvinkel som ignogerars i debatten. Tintin kanske inte borde befinna sig på barnavdelningen, det kan jag själv inte uttala mig om. Men vi måste kunna problematisera nidbilderna i konsten och kulturen bortom vår egen förförståelse. Själv har jag hört och läst hundratals, kanske ännu fler skämt som "alltid" har varit populära i forna Jugoslavien. De handlar om ”bosniern” (uteslutande den bosniska muslimen), som oftast framställs som dum (på gränsen till efterbliven), översexuell, styrd av instinkten istället för intellektet, och inte heller sällan som smutsig, starkt ohygienisk. Trots att en del skämt är oskyldiga (som en del skämt om norrmän), är det stora sammanhanget allt annat än oskyldigt (precis som skämten om norrmän).

Om en individ tillhör en ”utsatt grupp”, en minoritet, någon som är ”annorlunda”, som inte är en del av normen ”VI”, är nidbilden aldrig oskyldig. Det är ytterst få debattörer som ens verkar förstå att den rasistiska nidbilden är just en rasistisk nidbild.

Debatten om ”Lilla hjärtat” gjorde att jag själv var ambivalent i frågan. Men att, som Polite föreslog, bildgoogla uttrycket ”pickaninny” var en ögonöppnare.