Yttrandefriheten är nyckeln till både fred och utveckling

Agha Yahya Khan skriver i sin artikel på Newsmill: ”Jag håller fast vid min åsikt att yttrandefriheten, som den formuleras idag, inte kan bilda fred i världen.” Därmed undrar jag vilken del av världen som artikelförfattaren talar om? Sverige har inte varit i krig på över 200 år, och resten av Europa har inte upplevt krig sedan det andra världskriget, med undantag för sviterna efter f.d. Jugoslavien där yttrandefrihet inte existerade under den kommunistiska diktaturen. Men om artikelförfattaren snarare avser den muslimska världen, som i allmänhet saknar reell yttrandefrihet, klarnar bilden av vad bristen på yttrandefrihet kan ställa till med för elände.

De lagar som behöver förbättras för att undvika krig, död och lidande angår alltså i huvudsak andra världsdelar än den västerländska. Men artikelförfattarens lösning på problemet är snarare att ersätta de, enligt hans mening, ofullkomliga människoskapta lagarna i västvärlden med guds lagar då ”budskapet däri är logiskt och universellt”. Därmed underkänner han uppenbarligen den medkännande och empatiska människans egen förmåga att stifta lagar som skyddar och främjar den enskilda individen.

När gud istället får lov att stifta lagarna upphör demokratin där folket via folkvalda ombud själva får bestämma. Samtidigt som människoskapta lagar låter sig förändras när omständigheterna tillåter, så är guds lagar tidslösa och orubbliga, samt bokstavligt talat hugget i sten. Men ett samhälles utveckling är helt beroende av lagar som kan förändras över tid. Västvärldens utveckling till ett humanistiskt, öppet och fritt samhälle beror uteslutande på fri åsiktsbildning där ingenting är för heligt att debattera.

Yttrandefriheten är sålunda nyckeln till all utveckling där exempelvis den moderna vetenskapen har som mål att förstå världen, men där ifrågasättandet är medlet. Länder som stöder sig på en religiös lagstiftning och kunskapssyn hamnar obönhörligt i underläge på livets alla områden i jämförelse med länder som snarare lutar sig mot en sekulär lagstiftning och kunskapssyn. En öppen och fri debatt, inte åsiktsförbud och tankebrott, har nämligen den fina egenskapen att rensa bort felaktigheter vilket är en förutsättning för människans och samhällets utveckling.

Artikelförfattaren tycks mena att verklig fred endast kan åstadkommas genom en lagstiftning som förbjuder sårande uttryck mot alla religiösa människor. Men är det verkligen så enkelt? Kan det inte uppfattas som sårande när kristendomen inte erkänner profeten Muhammed? Eller när muslimer inte erkänner Jesus som guds son, eller för all del när både kristendomen, judendomen och islam inte erkänner flera gudar inom hinduismen? Till sist undrar jag naturligtvis vad som händer med alla religionskritiska ateister? Ska de fängslas eller tvingas underkasta sig en gud som de inte tror på, och leder det verkligen till fred i världen? 

När artikelförfattaren dessutom förkastar västvärldens civilisation eftersom människor förlöjligas och hånas glömmer han bestämt att även yttrandefriheten har sina begränsningar genom förtal av individer och hets mot folkgrupp. I detta fall förväxlar nog artikelförfattaren individen med individens religiösa övertygelser. Men samtidigt som individen är en juridisk person och därmed äger ett naturligt lagskydd i en sekulär lagstiftning så har våra eventuella religiösa och politiska föreställningar inte samma lagskydd. Jag råder därför artikelförfattaren att ta till sig upplysningstidens valspråk, som filosofen Emmanuel Kant formulerade, innan han förespråkar gudomliga, och inte människoskapta, lagar: ” Hav mod att göra bruk av ditt eget förstånd”.