Stora välfärdsföretag mindre lönsamma än små

SCB har undersökt finansieringen och utförare av tjänster inom vård, skola och omsorg år 2010 (OE 29 SM 1201). Det är intressant läsning i tider av upprörd debatt om ”vinst i välfärden”.

För det första lär man sig att stat, landsting och kommuner driver verksamhet inom dessa områden för ca 650 miljarder kronor per år. Privata företag driver verksamhet för ca 126 mdr kronor per år. Det är ca 15 procent av helheten.

Källa: SCB, egen bearbetning, mdr kronor/procent år 2010

Man ska också vara medveten om att i dessa 15 procent ingår verksamheter i privat tandvård och t.ex. körskolor. Därtill finns här rent privat sjukvård. Verksamheter som vi är vana vid utförs i privat regi. Den del som lagts ut på annan utförare från offentlig sektor är alltså ändå mindre än vad statistiken visar.

Det är således en liten andel av välfärdens tjänster som är drivna i annat än offentlig regi. I andra branscher skulle vi säga att det är närmast monopol. Konkurrensverket skulle vara bekymrat över en sådan marknad. 

För det andra kan man konstatera i SCBs statistik att de avgifter som hushållen, d.v.s. vanliga medborgare, betalar i den offentligt drivna verksamheten i välfärden uppgick till ca 22 mdr kronor. Några miljarder till betalades av hushåll till staten i universitetsundervisningen. Överslagsmässigt betalar enskilda medborgare alltså med närmare 25 mdr kronor per år i avgifter till offentlig sektor för välfärdens tjänster. Det är drygt en sjättedel av det som offentlig sektor köper tjänster av privata företag för. Det är en finansiering som vi inte hör mycket om i debatten just nu.

Jag menar att det är positivt att denna avgiftsfinansiering förekommer. Det höjer sannolikt effektiviteten i den offentliga verksamheten när man har ett visst direkt kundberoende. Och det styr undan en del rent onödiga vårdbesök m.m. som tar upp kapacitet för mer behövande. Vi skulle säkert kunna öka effektiviteten i välfärden om vi prövade att höja avgifterna. Och det skulle minska trycket på skattehöjningar framöver.

För det tredje visar statistiken flera intressanta uppgifter om den finansiella ställningen och vinsterna i de privata företagen. Debatten verkar vara missvisande på denna punkt.

En sak är att man kan få bilden i debatten att det skulle pågå en rovdrift i de stora privata företagen med ett kortsiktigt vinstintresse och vinstmaximering. Nu kan man se att avkastningen på det kapital som används i dessa företag förefaller vara relativt hög i sektorn som helhet, med en avkastning på totalt kapital på 14,9 procent. Samtidigt är soliditeten hög, vilket visar att företagens ägare valt att sätta in ett relativt stort eget kapital. Det innebär att aktieägarna tar en stor del av den ekonomiska risken i företagen. Det är inte något som direkt brukar vara förknippat med kortsiktig maximering av aktieägarnas avkastning.

Avkastningen har också en avtagande trend för åren 2007-2010, med undantag för skolområdet där statistiken är motstridig. Det tyder på att vinstnivån, helt förväntat, går ner när marknaden utvecklas och fler företag kommer in på en lönsam marknad. Hur lång tid det tar för avkastningen att nå ett genomsnitt i tjänstesektorn i näringslivet beror sannolikt på uthålligheten i kommuner och landsting i att driva konkurrensutsättningen vidare. Samt på hur tuff man är i offentlig sektor på kravställande och uppföljning på levererade tjänster. 

De företag som är mest eftertraktade i den politiska diskussionen, d.v.s. småföretagen - även bland dem som är kritiska mot stora företag i välfärden men öppna för privata inslag - visar sig vara de som verkligen har hög lönsamhet. I gruppen företag med 20-49 anställda är således avkastningen på totalt kapital högst (24 procent), medan de större företagen har en lägre avkastning (17 procent).

Rörelsemarginalen, som är ett annat mått på vinstnivån i branschen, är också anmärkningsvärt hög främst för de små företagen, men under näringslivets genomsnitt för de stora företagen i branschen. Det här är sannolikt främst tecken på att marknaden är outvecklad men kan också vara en effekt av att kommuner och landsting sålt verksamheter ”för billigt”, något som hävdas i diskussionen.

Slutsatserna är att marknaden för välfärdstjänster är mycket lite konkurrensutsatt i Sverige, trots att man kan tro motsatsen när man tar del av debatten. Avgifterna som medborgarna betalar till den offentligt drivna välfärden är inte helt marginella. Här skulle vi säkert kunna pröva höjda avgifter för att öka effektiviteten. Vinstnivån i företagen är högre än i näringslivet som helhet men minskar. Det är de små företagen som är mest vinstgivande. Det är ett tecken på att konkurrensproblemen kan vara störst i detta av politiker högprioriterade segment.

Bästa sättet att utveckla välfärdsmarknaden är sannolikt att öka inslaget av privata utförare så att en verklig konkurrens och valfrihet erbjuds på fler platser i landet. Stora företag verkar vara mindre lönsamma än de små. Det kan vara en signal om att vi inte ska lita för mycket till småföretag om vi vill höja effektiviteten. Det vore bra om vi bar med oss dessa bilder när vi för debatten vidare.