Samma förlossningsskador i Sverige som i Etiopien

Förlossningsskador. Varje gravid kvinnas tysta skräck. För hur frispråkiga och liberala vi svenskar än är så finns det saker som inte diskuteras. Uppdrag granskning  har på ett förtjänstfullt sätt väckt liv i ett ämne som lång tid varit ett icke-ämne. Dålig kvinnosjukvård. Långt ifrån all kvinnosjukvård är dålig, men delar av den finns knappt heller, uppenbarligen. Jag ska ta upp två perspektiv, fistulavård  i Etiopien, och förlossningsvård i Sverige. De har mer gemensamt än man kan tro.

Sverige har mycket god sjukvård och inte minst den förebyggande mödrasjukvården får anses vara i världsklass. Låg mödradödlighet, få allvarliga incidenter sett till antalet förlossningar. Så långt allt väl. Mne när barnet väl kommit ut och åkt hem till sin familj, då upphör i princip allt fokus på modern och man förutsätts klara allt utan någon som helst uppföljning. Varför har vi det så? Det är ju nu det börjar på riktigt, mödraskapet. En bra förutsättning vore väl att mödrar då också mår så bra som möjligt?

Själv har jag nyligen fått uppleva svensk förlossningsvård för andra gången. Vår son föddes den 20:e juli. Förlossningssmärtorna var en sak, smärtorna efteråt något annat. Under sjukhusvistelsen blev jag väl omhändertagen, och undersökt, till skillnad från kvinnorna i Uppdrag gransknings reportage. Jag fick också läsa igenom min journal och godkänna innehållet och komma med ändringsförslag om jag ansåg att något var fel eller saknades. Och fick smärtstillande, tack och lov. Ett dygn senare var jag tillbaka hemma. Och smärtorna, de fick jag med mig. Tack vare ny smärtlindring blev situationen hanterbar och en vecka senare kunde jag sova igen utan att vakna kallsvettig av smärta. Men ingen talade om för mig att det kunde vara såhär, hjälpen fick jag vid bebisens återbesök, inte mitt. För några återbesök för modern planeras aldrig in utan sker endast på egen begäran.

Jag anser mig vara hyfsat påläst, inte särskilt nojig och ha ett ganska stort mått av öppenhet i mina diskussioner om ”kvinnofrågor” (läs: fysiska frågor) med mina vänner och släktingar. Men detta var något som ingen berättat om mer än något svävande och inlindat. Varför? Såhär i efterhand, när jag fött barn, då har de berättat. Men innan, icke. Smärtorna, det långa lidandet och kanske också bristen på en human eftervård har nog bidragit till att mina vanligen ganska frispråkiga och öppna vänner hållit tyst.

De politiska partiernas kvinnoförbund i Sverige stödjer gemensamt Fistulasjukhuset i Etiopien. Från vänster till höger. Ett citat från stiftelsens hemsida säger följande ” Historien börjar 1959, då läkarparet Reginald och Catherine Hamlin började arbeta på Prinsessan Tsehais Sjukhus i Addis Abeba, Etiopiens huvudstad. De upptäckte de förlossningsskadade kvinnornas nöd och började operera dem. Ryktet gav dem så många patienter att de byggde sitt eget fistulasjukhus 1974 med pengar som samlats in i Storbritannien, USA, Kanada och Nya Zeeland.”

De kanske borde öppna en filial i Sverige också? Det är en skandal att kvinnor i Sverige på 2000-talet behandlas som ett bihang till sitt barn. Vi behöver: obligatoriskt efterbesök och mödravård när vi blivit mödrar och inte längre är gravida, en journalkopia att godkänna, respekt för den smärta som en del av oss lever med långt efter BB-tiden och självklart ett kirurgiskt ingrepp när så är medicinskt motiverat.

Jag skriver den här artikeln som kvinna, mor och engagerad samhällsmedborgare. Jag har aldrig haft så stor respekt för kvinnor i tredje världen som nu. Tänk att föda barn i ett flyktingläger i Somalia i 40 graders värme utan rinnande vatten och smärtlindring. Tänk att föda barn i Sverige och få liknande förlossningsskador som patienterna på fistulasjukhuset i Etiopien men inte få vare sig en adekvat undersökning eller operation. Jag blir förargad för min egen och för mina medsystrars skull. Vi förtjänar bättre, vi som sätter kommande generationer till världen. Och barnen förtjänar mödrar som inte gråter i tysthet över sina vanprydande ärr och smärtor, utan som fått god vård och därmed kan orka med föräldraskapets alla sidor. Vi ska inte behöva skämmas över svensk sjukvård eller våra kroppar.
 

Erika Svanström (3 artiklar)

Anmäl