Tintin är en stor kritiker av västvärlden

I inledningen av Tintin-albumet ”De sju kristallkulorna” samspråkar den unge journalisten med en bekymrad medresenär i en tågkupé medan de ögnar en artikel i tidningen. Texten handlar om en etnografisk forskarexpedition, som nu återvänt efter att ha exploaterat gamla fyndplatser i Sydamerikas djungler. Tidningsläsaren ondgör sig över att de som européer skändar främmande kulturers gravar och heliga symboler. Tintin håller med, men äventyret drar honom med i forskarnas spår. Hans gamle vän professor Kalkyl kidnappas nämligen av ett indiansällskap som vill straffa denne för att ha kommit över och burit ett guldarmband som tillhört en gammal Inka, ett oförlåtligt brott.

Tintin och Kalkyl är sedan mot berättelsens slut på vippen att tillsammans med sin kumpan kapten Haddock brännas på bål, för att de brutit mot soltemplets lagar. Givetvis lyckas de undkomma detta öde och på vägen har Tintin visat sin humanitet i att uppträda respektfullt och att alltid behandla alla människor lika. Han skyddar t ex en liten indianpojke som blir trakasserad på gatan i en peruansk stad och Tintin skäller ut pojkens plågoandar – alla ättlingar till den gamla världens erövrare av den Sydamerikanska kontinenten. Pojken blir sedan våra vänners guide till Solens Tempel, där Tintin kommer att rädda hans liv genom att storsint vara beredd att i stället offra sitt eget.

I andra album skäms Tintin också för sina västerländska landsmäns uppträdande. Faktum är att de värsta nidbilderna i Tintin-böckerna snarast tecknas av amerikaner och japaner, i historier som ”Tintin i Amerika” och ”Blå Lotus”, där dessa enbart framstår som cyniska, elaka och omänskliga. USA karikeras som ett skrämmande rasistiskt, rättslöst, imbecillt och materialistiskt samhälle, där den råa kapitalismens expansion styr över allt. Någon socialistisk kritik av Amerika är det dock inte tal om, bolsjevikernas fick sin släng av sleven redan i det tidiga albumet ”Tintin i Sovjet”. Parodierna på uniformsklädda fascister är det också gott om i Hergés böcker.

Tintin är till yttermera visso bäste vän till den unge kinesen Chang, som han försvarar mot hånfulla västerlänningar. Vidare visar sig Tintin ödmjuk vid besök i ett buddhistiskt kloster i Tibet, just efter en letningsaktion efter den då försvunne Chang. Han erbjuder tillsammans med Haddock i äventyret ”Castafiores juveler” utsatta romer en drägligare boplats i slottsparken runt Moulinsart – till skillnad från den avskrädeshög byn tilldelat dem - och Tintins skapare Hergé rider här inte på fördomar om denna folkgrupps tjuvaktighet, när försvunna smycken återfinns på annat håll.

I ”Koks i lasten” görs en stor och tålmodig insats av Tintin för att rädda en stor grupp tillfångtagna afrikanska muslimer undan att säljas som slavar på den arabiska halvön. I ”Det svarta guldet” stöder han en nationell arabisk ledare mot utländsk inblandning i rikets affärer. Han har vänner i Öst och Väst, i Mellanöstern och i Latinamerika, i Indien och Kina. Det är svårt att se att Tintin skulle vara rasist eller kolonisatör (utom möjligen på månen – han var ju första människan där också, enligt sin historia).

Hergé skrev i sin tid (1920-70-tal) och berättelserna är naturligtvis präglade av dess förståelse av världen, från ett västeuropeiskt perspektiv, då författaren levde och var verksam i Belgien. Tidsandan påverkade hur albumen utformades och olika figurer kunde t o m helt sonika bytas ut beroende på vad som efter hand blev politiskt korrekt (det alternerades mellan judar, amerikaner, araber och svarta i skilda scener, versioner och upplagor). Ändå är det svårt att reducera Hergé till någon slags inskränkt Eurocentrisk kolonialist med svartvit världsbild. Han tecknar även på sina håll utomeuropeisk kultur på ett ömsint och respektfullt sätt och är då rakt inte okritisk till Västerlandet och imperialismens konsekvenser.

Tintin är likt James Bond en superhjälte, världens räddare och beskyddare av de svaga, med alla de schabloner och stereotyper detta brukar innebära för att skapa en spännande historia med lyckligt slut för hjälten. Det är sådant som lockar till läsning och en stunds verklighetsflykt. Det finns en besvärande frånvaro av kvinnor som agerar i böckerna (med operadivan Castafiore som enda alibi) och särskilt de tidiga albumen består av väldigt förenklade bilder av länder, folk och samhällen, vilket senare nyanseras betydligt.

Den i stort mycket välproducerade Tintin-serien bör vara en utmärkt införing i litteraturen för barn och ungdomar. Här stimuleras nyfikenheten för världen och resande, för teknik och uppfinningar, för orädd upptäckarglädje, för ansvar och handling och en allmänt aktiv och lösningsorienterad inställning till livet. Kanske har denne globetrotter också medvetet eller omedvetet påverkat sinnet hos en och annan ung journalist idag att vilja bege sig ut i världen och bevaka vad som sker i Afrika och på andra håll, att med öppna ögon försöka finna ut vem som kan vara skurken i dramat. Vem vet?