Svenska medier kan inte skilja på demokrati och diktatur

”Som väntat vann Alexander Lukasjenko det omstridda valet i Vitryssland.” Så skulle man kunna sammanfatta svensk medias rapportering från farsen i Minsk. Som om Lukasjenko var något annat än en brutal envåldshärskare, som om Vitryssland var något annat än en autokrati.

Det har länge funnits en medial tradition av brist på grundläggande förståelse för diktaturens natur och logik. År 1975, när fascismen äntligen tvingades släppa greppet om Spanien, rapporterade Sveriges Radios korrespondent hem att ”Europas sista diktatur har fallit”. De 100-tals miljoner människor som var inlåsta bakom kommunismens taggtråd i halva vår kontinent ignorerades. Våra grannar, som levde i fattigdom och förnedring i vad som inte kunde betraktas som något annat än gigantiska fängelser, glömdes helt enkelt bort.
 
Det är dags för media att lära sig den grundläggande skillnaden mellan demokrati och diktatur. Valet i Vitryssland är inte ”omstritt”. Det är en fars. Landet är inte någon ”skakig demokrati”, utan en benhård förtryckarstat med en säkerhetstjänst som fortfarande går under namnet KGB, som om Sovjetunionen aldrig hade slutat att existera. Lukasjenko har ingen som helst tanke på att be om folkets stöd för sin maktutövning. Och det som främst skiljer de två styrelseformerna är den offentliga maktens natur. I en demokrati är den begränsad, i en diktatur obegränsad.
 
I ett land där makthavarna har fått makten till låns, där de bett om och fått folkets förtroende för en given tidsperiod, måste de ta hänsyn till väljarnas önskningar och preferenser. Det finns hela tiden en dialog eller återkoppling mellan de styrande och de styrda. Därför är makthavarnas rörelseutrymme begränsat. 
 
I förtryck fungerar det inte så. Där behövs det inte någon dialog. Där är de styrandes enda argument att de har en överlägsen förmåga att producera våld. Det finns inga hinder för makthavarna att utöva ohämmad makt. Är det någon som sticker upp är det bara att skicka personen i fängelse och ta fram tortyrredskapen. Och är de fler än en är det bara att skicka fram pansarvagnarna.
 
Men en demokrati handlar inte bara om fria, hemliga och rättvisa val. Den liberala demokratin är ett paket med ett antal beståndsdelar. Det krävs fri media för att granska makten och för att ge möjlighet till opinionsyttringar. Det krävs förenings- och mötesfrihet för att ge människor möjlighet att utveckla och sprida sina budskap. Och det krävs en rättsstat.
 
Det senare är centralt, och något som under lång tid fått för lite uppmärksamhet i Sverige. Den allra viktigaste skillnaden mellan demokrati och diktatur är kanske inte rösträtten, utan huruvida vi har ”the rule of law” eller ”the rule of man”. Är makthavaren begränsad av lagar och regler som förhindrar honom eller henne från att göra som han eller hon vill?
 
I filmen The Dictator illustrerar Sascha Baron Cohen det hela måhända övertydligt och parodiskt, men ändå lysande. När en person misshagar diktatorn gör denne en gest med handen över halsen som betyder att personen i fråga ska avrättas. Det är något som upprepas ofta i filmen och alla andra, såväl medarbetarna som offren, har inget val annat än att lyda.
 
Godtycke, nyckfullhet och ohämmad maktutövning under våld eller hot om våld och frånvaron av medborgarnas rättigheter och friheter ger diktaturen en annan karaktär än demokratin. Detta även om diktatorn målar på en demokratins fernissa på ytan.
 
Det är viktigt att vi håller denna rågång tydlig. Om vi inte betraktar saker som de är, kallar en spade en spade i andra länder, då kommer vi inte längre att kunna vara lika tydliga på hemmaplan. Kan vi inte känna igen en diktatur på bortaplan, då kommer den inte heller att vara lika tydlig när den visar upp sina idéer på hemmaplan. Därför har media en läxa att göra. I Vitryssland fuskar man inte med val, som om det vore en öppen fråga. Valet var bara en fasad. Vitryssland är en brutal diktatur. Punkt.