Kulturhusets Tintin-censur gör oss dummare

Kulturhusets nye konstärlige ledare Behrang Miri har beslutat att rensa bort alla Tintin-böcker från ungdomsbiblioteken på Kulturhuset i Stockholm. När kulturutövarna själva antänder bokbålen är vi illa ute. På Kulturhuset i Stockholm kommer man inom kort att bli tvungen att rensa ut all litteratur författad före 1968 eftersom det finns en risk att den innehåller ålderdomliga stereotyper. Allt som inte faller ledningen, med den nye konstnärlige ledaren Behrang Miri i spetsen, på läppen skall bort från hyllorna. Först på fallrepet är den belgiske seriefiguren Tintin.

Man undrar vad som står på tur härnäst Pär Lagerkvists ”Dvärgen” torde höra till de första som ryker. Hur många kortväxta ska inte känna sig kränkta av framställningen av den sinistre och elake protagonisten? De grekiska och nordiska gudasagorna måste givetvis genast ned från hyllorna.

Astrid Lindgrens litterära universum rymmer en rad tveksamheter: i bröderna Lejonhjärta uppmanas man att ta livet av sig för att man är handikappad, och bilden av svenskar i böcker som de om barnen i Bullerbyn och Emil i Lönneberga är minst sagt stereotyp och förlegad! För att inte tala om Pippi Långstrump och Kurrekurreduttön!

Det ska vara lågt i tak om Behrang Miri får bestämma. Endast de konstnärliga verk som passerar ledningens censur kan släppas ut till de läsande ungdomarna. Uppfylld av halvsmälta postkoloniala teorier har han inlett ett korståg mot allt som inte passar den egna ideologin.

Behrang Miris uppsåt är givetvis gott. Han vill skydda alla oss andra, och framförallt de unga och oförstörda, från elaka stereotyper. Han vill skona oss från att känna oss kränkta och sårade, och ännu värre för att bli inskränkta och fördomsfulla människor.

Men censur skapar inte tolerans och öppna vidsynta människor. I bästa fall leder censur bara till att våra referensramar kringskärs och vi blir snävsyntare och dummare. I värsta fall leder den rentav till ökade fördomar och motsättningar. Öppenhet och tolerans däremot tar lång tid att uppnå och bygger på förståelse och respekt för avvikande uppfattningar. Det handlar också om att stå ut med att visa tolerans för det plumpa, det osmakliga och det kränkande.

Det är naturligtvis inget självändamål att vara plump, osmaklig och kränkande. Det bör undvikas i möjligaste mån. Det effektivaste sättet att bekämpa sådant är emellertid att i umgänget med andra människor visa sitt avståndstagande från vissa typer av beteenden och åsiktsuttryck. Det sociala stigmat är långt effektivare än aldrig så många censurlagar. Attentat mot konstnärer, åsiktsförbud eller som i Kulturhusets fall myndighetscensur kommer aldrig att leda till större öppenhet och tolerans.

Vad som gör Behrang Miris agerande ännu mer bekymmersamt är att han går till storms mot historien. De stereotyper han vill rensa ut från Kulturhusets hyllor kommer från en annan tid, med andra referensramar och erfarenheter. Det är just detta som gör dem problematiska i Miris ögon: de överensstämmer inte med den bild av omvärlden som Miri själv vill förmedla.

I George Orwells dystopiska framtidssamhälle i 1984 finns en myndighet som kontinuerligt skriver om alla gamla böcker, i syfte att helt och hållet avskära medborgarna från det förflutna och de uppfattningar som rådde då. I Sverige brukar företrädarna för de offentligt finansierade kulturinstitutionerna högljutt förfäkta vikten av att vi har en ”fri och oberoende kultursektor.” När denna kultursektor själv börjar agera som det Orwellska Sanningsministeriet finns det skäl att fundera över huruvida den verkligen är en garant för kulturens frihet.

Lars Anders Johansson (8 artiklar)

Anmäl