I Jesu efterföljd kan jag inte följa Muhammed

Att beträda minerad mark fordrar varsamhet; låt mig därmed först slå fast att syftet med den här artikeln inte är att kränka någon muslim, utan att föra uppmärksamheten till vad jag ser som en avgörande teologisk skillnad mellan islam och kristendomen, utifrån deras urkunder och grundare. Den teologiska ansatsen lyser ofta med sin frånvaro i samhällsdebatten när vi granskar våld i religioners namn.

När exempelvis religionshistorikern och islamkännaren Krister Hedin i Aktuellt för några veckor sedan poängterade att våldshandlingarna vi sett i arabvärlden nyligen inte varit kopplade till religionen som sådan ger han prov på den rädsla för islamkritik som paralyserar oss i västvärlden. Naturligtvis kan han ha rätt i enskilda fall. Visst kan vreden över den osmakligt hånfulla Muhammedfilmen vara den avgörande drivkraften bakom våldet. Säkert bidrar bristen på samhälleliga strukturer och social trygghet till en miljö där våldet ids frodas och flamma upp. Men på ett djupare plan måste vi våga se och samtala om den teologi som väger blytungt i botten av vredens vågskål.

För den som redan tänker att undertecknad borde minnas korsfararnas illdåd (och hålla tyst) måste en distinktion tydliggöras. Detta mörka och oförsvarbara kapitel i kristendomens historia var skapat av en kyrka med representanter berusade av maktbegär och hat mot den andre (Islam). Inget stöd för sådana perverterade bevekelsegrunder eller en dylik missionsstrategi står att finna i den skrift ur vilken den kristna trons teologi och praxis kommer - Nya testamentet. Inte heller hos Jesus finner vi en våldsmission. Däremot i Koranen ser vi flertalet uppmaningar till våld i religionens namn. Jag nämner blott några.

"Det är en plikt för er att strida och detta är förhatligt för er. Men det kan hända att något är er förhatligt och [ändå] är detta ett gott för er..." (Sura 2:216; se även vv. 187-189)

"Troende! Kämpa mot förnekarna i er närhet och visa dem obeveklig stränghet..." (Sura 9:123; Se även föregående vers som förutsätter att en viss del av de troende drar ut i strid.)

Andra verser som kan nämnas är 29-33 i Sura 9 som har en tydligt fientlig hållning gentemot judar och kristna. Jesu devis med "älska era ovänner och be för dem som förföljer er" (Matt 5:44) tillhör ett annat teologiskt universum. "Guds rike" är Nya testamentets benämning på denna nya sfär.

Om företrädare för islam i västvärlden vill förklara för oss att de mer militanta uppmaningarna i Koranen var begränsade till att gälla under en viss era är det naturligtvis ett tacksamt besked. Men var finner de belägg i sin egen heliga skrift för ett sådant resonemang? Jag har inte hittat någonstans i Koranen där denna dispensationalistiska uppfattning påbjuds.

Dessutom var, såvitt jag har  förstått det, Muhammeds intåg i Mecka år 630 inte ett besök för välvillig och respektfull dialog, utan en missionsinvasion med svärdet i handen. För en varmt troende blir det naturligtvis en avgörande skillnad om man har en religionsstiftare som också kunde agera härförare, eller en som i totalt självutgivande gav sitt liv för världen. 

Koranen saknar helt enkelt en korsets teologi, den hjärtpunkt i den kristna tron som pulserar av en avväpnande radikal kärlek. Detta bultande hjärta är Jesus från Nasaret - personen, läran, livet, döden och uppståndelsen - så som han skildras i Nya testamentet. 

Korsets teologi kan te sig vek och frånstötande i en värld som glorifierar styrka. Den har dock en sprängkraft som tränger djupt ner i människohjärtat och lossar fästen av maktbegär, främlingsfientlighet och fruktan. I Jesu efterföljd kan jag inte följa Muhammed. Men jag är kallad att älska den som gör just det. Med orden från Jesu bästa vän:

"Den som inte älskar har inte lärt känna Gud, ty Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom...Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan. Rädslan hör ju samman med straff, och den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken. Vi älskar därför att han först har älskat oss." (1 Joh 4:8-9, 18-19)

Gustaf Henriksson (1 artiklar)

Anmäl