Föräldrarna är barnböckernas värsta censorer

Pippi Långstrump är omoralisk, Tintin rasist, tant Grön, Brun och Gredelin är perversa – för att inte tala om den skumme farbror Blå. Stina Wirséns kolsvarta figur ”Lilla Hjärtat” uppmanar till rasism och om man tänker efter är det tydligt att visan ”Bä bä vita lamm” cementerar könsrollerna och tjudrar fast kvinnor vid spisen och hemmafrueländet. Eller?

Barnboksförfattare står i uppror för att de censureras av sina egna förlag. Gubbar i barnböcker får inte röka, unga nynazister får inte ta en öl ur kylen (det går väl lika bra med en läsk, anser förläggaren), och om månadens bok i barnbokklubben innehåller svordomar skickar föräldrarna den i retur.

Och det är väl där fingret sätts på problemet: de räddhågsna föräldrarna. Och problemet? Att vi skyddar våra barn från verkligheten till den milda grad att de blir handikappade i vuxenlivet och ser faror i alla vrår. Rädda för livets alla nyanser, helt enkelt.

Barn är inga porslinsfigurer. De går inte sönder av att höra ett svärord eller se Pippis troskant. Och de blir definitivt inte rasister av att höra att Pippis pappa är negerkung. Äldre barnlitteratur är inte bara en saga, det är även historiskt material som lär oss något om var vi kommer ifrån. Vart vi är på väg får vi räkna ut själva.

Barn kan skilja på fantasi och verklighet. De blir inte livrädda för flöjtspel bara för att pappa har högläst ”Råttfångaren från Hammeln ”. Däremot fattar de att det är bäst att hålla vad man lovar. Eller är bröderna Grimms sagor också farlig litteratur?

För dem som inte minns – eller har blivit överbeskyddade som barn: Staden Hammeln har en råttinvasion. En flöjtspelare kommer förbi och säger att han kan ta med sig varenda råtta och dränka den i floden, fast det kostar en hel del. Borgmästaren säger okej. Råttfångaren spelar en trudelutt och går mot floden, varenda råtta lystrar, springer efter och blir dränkt. Alla är glada utom borgmästaren som plötsligt tycker att flöjtistens pris är hutlöst och vägrar betala. Varpå råttfångaren spelar en ny visa, får alla stadens barn att följa med och försvinner iväg för alltid.

Vad händer med ett barn som bara är uppvuxet med Pingu och My Little Pony som plötsligt råkar slå på en blodig scen på nyheterna? Eller får en kompis att visa ”2 girls 1 cup” på nätet? Då om något kan man gå sönder – av ren överraskning. Curling har den effekten att om man inte är där och skyddar varenda sekund, då är skyddet inget värt. Och vi kan inte vara med våra barn 24/7.

Ännu en sagoassociation: det gick inget bra för Törnrosa. Hennes föräldrar försökte curla henne från en förbannelse genom att bränna varenda spinnrock i riket. Inte konstigt att hon vid sexton års ålder stack sig på en överbliven och nästan föll död ner. Bättre hade varit att vänja henne från början. Lära henne att umgås med faran. Sticka sig gör man alltid, verkligheten kommer alltid ifatt, hur mycket censur omgivningen än ägnar sig åt.

Jag är uppvuxen med HC Andersens sagor. Det var barnaga, ond bråd död, rasism och antisemitism sida upp och sida ner. Aldrig har jag slagit mina barn för det. Inte har jag blivit rasist heller. HC Andersen rustade mig bra för verkligheten, i varenda form den än har kommit. Nyss gifte jag mig med en ortodox rabbin, så judehatet bet tydligen inte heller.

Så slappna av, föräldrar. Låt barnen läsa Tintin, se Pippi och till och med nyheterna. Sluta censurera och överbeskydda. Hur ska det annars bli folk av ungarna?