Censur-viljan påminner mig om Sovjet

Idag har det pågått en diskussion om Behrang Miris, Kulturhusets konstnärlige ledares, beslut att rensa bort Tintins bok om äventyr i Kongo. I debatten diskuteras stereotyper som vi vuxna har skapat genom åren, inte minst i litteraturen. Miri har därför sagt att ”All barnbokslitteratur borde ses över. Även vuxenlitteratur”.

Jag fick kalla kårar när jag läste uttalandena, det var som att öppna en lucka från gamla Sovjet. Jag kände diktaturens vindar från Kalla kriget. Just under den period i Sovjet, som kännetecknas av censur, yttrandeförbud och landets styrning av partiets elit, växte jag upp. Yttrandefrihet visste vi inte vad det betydde. Men vi pratade om frihet, jämlikhet, broderskap för alla. Det var sovjetiska slagord. Att det var hyckleri i sin raffinerade form behöver jag knappt nämna nu. Det förstod vi även som barn på den tiden.

Kommunistpartiets partokrater bestämde vilka filmer vi skulle se och vilka böcker vi borde läsa, och hela Sovjetunionen med sina drygt 250 miljoner invånare var som en enda ”bokklubb”. Alla läste de böcker som Kommunistpartiet bestämde att vi fick läsa. Ofta togs mycket absurda beslut, som att producera en film som sedan skulle läggas på hyllan efter att partiledningen med stort nöje sett filmen – eftersom den ansågs ”skada” allmänheten. Ett annat exempel är att man betalade löner till författare som aldrig kunde bli publicerade, just för att de hade avvikande åsikter.

Man var väldig flitig i Sovjet även gällande omskrivningen av historien. Partiledningen var experter på detta område. Under 70- och 80-talen var det nästan förbjudet att säga Stalins namn och nämna judarnas utrensning i Sovjet. Man pratade varken om Gulag eller om Solzjenitsyn, som om han aldrig existerat. Och Pippi Långstrump var inte populär hon heller. Hon var för kontroversiell och för rebellisk för att passa i den goda kommunistiska uppfostran. Därför läste vi endast om ”Karlsson på taket”, för att vara på den säkra sidan.

Vi barn hörde våra föräldrar viska om censuren i köket, men ingen vågade prata om det öppet. För att det var skadligt för oss barn att känna till hur det låg till, i vår så glansiga sovjetiska historia där alla var jämlika oavsett nationalitet, hudfärg eller bakgrund. Alla diktaturer, religiösa eller sekulära, var eller är idag ganska lika genom sitt sätt att styra och bestämma över människor. Inte minst genom att styra vad som ska läsas, skrivas och publiceras.

Idag protesterar många islamister mot publiceringar av Mohammedbilder och filmer. Om det är bra eller dåligt med publicering av Mohammedbilder är en fråga, men det finns dock en tydlig parallell till diskussionen om Tintin. Miris uttalande om att ”All barnbokslitteratur borde ses över. Även vuxenlitteratur” liknar fundamentalisters hysteri över den aktuella Muhammedfilmen. Det är även ett förtäckt sätt att bestämma över människor, under täckmanteln att man bedriver kamp mot rasism.

Kulturhusets konstnärlige chef försökte ta sig friheten att bestämma för oss vad vi borde eller inte borde läsa. Kanske inte Miri personligen. Han menade möjligen att det skulle vara en grupp av människor eller ett slags kommitté som borde göra det. Hur som helst framgår det tydligt och klart från hans påståenden att det är en grupp, en elit, som borde bestämma över bokutgivningen.

De sovjetiska partokraterna förtäckte även de sina förbud mot yttrandefriheten med rädslan att folk kan bli skadade. Då handlade det om påstådda hot från av den kapitalistiska propagandan från väst. Det påstods att folk är för dumma för att avgöra själva, vad som är bra och vad som är dåligt.

Ska man även i Sverige stryka bort den koloniala tiden från historieböckerna, och förfina historien? Är det inte bättre att lära sig av historien, att fördöma dåtidens syn på människor som inte ansågs passa in? Hur ska vi ta oss an vår tids ”svarta fläckar”, som till exempel sextrafficking eller utnyttjandet av barn i olika former?

Och till sist. Är det inte bra att ha Tintins bok som underlag för föräldrar att prata med sina barn om just rasism och om vidriga koloniala tider? Att förklara för dem hur dåtida barn i Afrika hade det dåligt och hur man kämpade för att avskaffa slaveri och människohandel? Att lära våra små barn att alla människor är lika oavsett hudfärg och nationalitet?

Även om Kulturhuset ångrade sitt beslut att rensa hyllorna från Tintins böcker bör man vara på sin vakt vad gäller demokrati och yttrandefrihet. Den är väldig skör, demokratin, och något man bör vara väldig mån om.

Vera Efron (10 artiklar)
http://www.efronbooks.ru/en

Anmäl