Jag var rikshomofob innan jag kom ut ur garderoben

Det finns olika typer av transfober. En grupp är de som trots de senaste årens debatt om exempelvis tvångssteriliseringar är okunniga i ämnet. De tror ofta att transvetism och transsexualitet är samma sak eller att transkvinnor är bögar som opererar sig för att få ha sex med män.

En annan grupp är personer som av rädsla för att det ska avslöjas vem och vad man egentligen är riktar hårda ord mot transsexuella. Jag vet, för jag var själv en sådan. 

När jag i början på 1996 startade upp hemsidan Evangelisten skrev jag bland annat artiklar om att "praktiserande" homosexuella är syndare som hamnar i helvetet. Diskussionen efter artikeln fick mig att starta ett forum, Evangelisten Debatt, där jag fortsatte med en hård ton. Jag skrev också ofta om ämnet på RFSL:s frågor och svar. Och när fotografen Elisabeth Ohlson Wallin för första gången visade utställningen Ecce Homo i Bergrummet på Södermalm i Stockholm 1998 gjorde jag en polisanmälan mot utställningen för hets mot folkgrupp. Det var alltså inte utan anledning som jag med tiden blev ökänd som rikshomofoben.

Samtidigt mådde jag väldigt dåligt på det psykiska planet eftersom jag hela mitt liv vetat att jag egentligen inte är den man som mitt biologiska kön påstod att jag var. Som frikyrkopredikant och kristdemokrat var jag extra rädd för vad andra skulle anse om mig om jag avslöjades som trans- och bisexuell. För att dölja vem jag egentligen är visade jag i stället utåt en väldigt tuff attityd.

Mina erfarenheter är inte unika. Tidigare i år visade en studie i Journal of Personality and Social Psychology att homofobi är mer uttalat hos människor som har en icke-erkänd dragning till det egna könet men som växt upp med auktoritära föräldrar som förbjöd sådana böjelser. Forskarnas förklaring är att dessa personer kan känna sig hotade av homosexuella eftersom de påminner dem om deras egna undertryckta känslor. Detta kan vara en orsak till många fall av hatbrott såväl som till uppmärksammade händelser i USA där homofientliga politiker själva avslöjats på gaybarer.

När jag själv äntligen vågade stå upp för vem jag är och kom ut som transsexuell och bisexuell 2007 blev mitt liv mycket bättre. Jag behövde inte behövde vara rädd för att bli avslöjad. Det gjorde att jag klarade av de negativa reaktioner jag fick från människor som tidigare sett mig som en förebild för kristen tro. En frikyrkopredikant skrev bland annat inför min könsreglerande operation att:

”Mannen på bilden är ingen lycklig man. Han är inte fri och mår absolut inte bra (…)Vad kommer han att bli efter operationen? - En stympad man!” Och en pastor från Skåne skrev: ”JA det är bara att beklaga att en person som kallar sig för kristen och Herrens tjänare kan falla så totalt ifrån den Biblisk Kristna linjen för att bliva en totalt avfälling (Surmjölks kristen) och en HBTQ lobbyist.”


Men jag har också fått kontakt och stöd av flera av mina tidigare debattmotståndare och merparten dem ger mig idag stöd när jag kämpar för transpersoners rättigheter. En del av dem finns till och med på min vänlista Facebook.

Extra roligt var det att Elisabeth Ohlson Wallin ringde upp i år för att fråga om jag ville ställa upp som ormen på hbtq-altartavlan Paradiset. Hon skrattade när jag berättade att det var jag som gjort anmälan mot hennes utställning och menade att jag nu verkligen borde ställa upp som ormen, vilket jag gjorde.

Att gå från rikshomofob till förevigad hbtq-altartavla på fem år förpliktigar. Om några av mina debattmotståndare i dag sitter fast i garderoben lovar jag därför att ta emot dem med öppna armar om de en dag kommer ut.

Maria Hansson Nielsen (3 artiklar)

Anmäl