Bluff att sexköpslagen minskat prostitutionen

Det påstås ofta av antiprostitutionsaktivister, att den svenska sexköpslagen gör att vi har mindre sextrafficking än andra länder. Nu finns det svart på vitt på, att det inte är sant. Som första författare och forskare i världen har jag i en studie ställt verklig statistik kring trafficking, d v s domar i rättsfall, mot s k ”uppskattningar”, eller ”guesstimates” som de kallas på engelska. Det visar sig, att vi här i Sverige inte har mindre sextrafficking än i andra länder.

I vårt land handlar det om 0,054 domar för sextrafficking per 100.000 invånare varje år.  Det innebär att brottet sorteras som ett ”nollbrott” – d v s färre än ett fall per 100.000 invånare varje år.  Om vi jämför med våra nordiska grannländer har Danmark, Norge och Finland något mer än Sverige, men verkligen inte någon markant skillnad.  Jämför vi med andra europeiska länder så blir bilden inte heller särskilt annorlunda.  En första blick på Tyskland tycks uppvisa en noterbar skillnad, för där har man, enligt officiell statistik, 0,17 domar per 100.000 invånare och år.  Men i den statistiken ingår också relaterade brott, som endast leder till dagsböter, och dras de bort, så att endast verkliga sextraffickingbrott återstår, blir det endast 0,051 domar istället.  D v s något färre än i Sverige.  I Storbritannien har man 0,039 domar.  Går vi ut i världen så har både USA och Australien färre fall än Sverige per 100.000 invånare.  Nya Zeeland, det land som helt har avkriminaliserat prostitutionen, har ingen sextrafficking alls, och även Thailand, Japan, Kambodja och Indien har färre fall än vårt land.  Att alltså påstå att sexköpslagen håller ner sextraffickingen till vårt land är inget annat än rent lurendrejeri.

När vi också talar om antalet sextraffickingfall globalt så påstår gärna politiker som Cecilia Malmström, Birgitta Olsson, Claes Borgström, Margareta Winberg m fl, att det handlar om miljontals fall i hela världen, och/eller hundratusentals i Europa.

Men inte heller det är någonting annat än en gigantisk bluff! I hela världen har vi maximalt 3000 dokumenterade fall (domar) varje år, vilket – om man nu skulle ta till en så groteskt uppblåst ”mörkertalsberäkning” som den Liz Kelly sätter som yttersta gräns, d v s 20 ggr antalet kända fall – skulle göra maximalt 60.000 fall per år.  Men i verkligheten är sextrafficking det brott vars bekämpande får absolut mest ekonomiska resurser av alla brott i hela världen.  I land efter land görs tillslag efter tillslag, utan att man hittar några traffickingoffer, så i verkligheten är det orimligt att de reella antalen skulle överstiga tre gånger de dokumenterade fallen.  D v s, att vi maximalt skulle ha ca 9000 fall i hela världen varje år.

Varför matas vi då med denna falska propaganda hela tiden? Enda anledningen är, därför att aktivisterna själva så stort gynnas av den påhittade bilden, därför att de med densamma kan skrämma samhället till att acceptera deras moralistiska och ideologiska idéer som ”fakta”. Professor Ann Jordan, vid American University Washington College of Law, försökte t ex spåra undersökningen eller statistiken som ligger till grund för påståendet att sextrafficking skulle vara världens tredje största kriminella verksamhet, vilket t ex EU-minister Birgitta Olsson påstod senast i december 2011. Men det visar sig, att någon sådan undersökning eller statistik inte existerar. 

Påståendet är helt och hållet ett påhitt någonstans ifrån, utan någonting som helst som kan konfirmera det. I verkligheten, som min undersökning visar, är människosmuggling en småskalig verksamhet, med enstaka, tillfälliga inblandade. De stora kriminella nätverk som det ständigt talas om existerar inte i verkligheten!

Däremot finns det faktiskt en reell ”sextraffickingindustri”.  Men den utgörs uteslutande av antiprostitutionsaktivister, vilka plockar ut hundratals miljoner dollar varje år från regeringar och fonder.  Bara i vårt land investerar vi årligen minst 20 miljoner kronor för att finna 2,25 ofrivilliga offer och 3 frivilliga ”offer”.  Och, som min bok tydligt visar, aktivisterna tvekar inte ett ögonblick, att med icke underbyggda påståenden, icke underbyggd skrämselpropaganda, beskyllning av dem som kritiserar aktivisterna för att vara ”anhängare av barnprostitution”, ”prostitutionsmaffians stödtrupper”, ”tillskyndare av övergrepp mot barn”, och liknande, rent bedrägeri, m m, som ”bevis” driva igenom sina idéer. 

Sexköpslagen sägs t ex vara en ”normerande” lag. Sedan när blev det förenligt med demokrati att en politikerelit har rätt att mot folkopinionen införa en lag som ska ”korrigera” befolkningens åsikter? På 60- och 70-talen kritiserade vi vissa kommunistregimers ”omskolningsläger”, men sexköpslagen är ju inget annat än en ”omskolningslag”. De som genomdrivit och stöttat den är inte ett dugg bättre än de lojala partimedlemmarna i t ex Kinas kommunistparti i det avseendet.

Antiprostitutionsagendan existerar inte för att hjälpa några traffickerade eller prostituerade. Den existerar enbart för att gynna aktivisterna själva. Som politiker kan du genomdriva totalitära idéer och plocka enkla poäng, men ändå framstå som engagerad, och som en människorättsförkämpe, utan att vara det.  Som radikalfeminist skrämmer du samhället till att acceptera sexual- och mansfientliga lagar, som journalist kan du producera ”nyheter” utan att behöva utföra något undersökande arbete – för att ändå framstå som engagerad – och som aktivist kan du tjäna dig ett uppehälle och/eller inhösta respekt och/eller genomdriva dina moralistiska och ideologiska idéer. Nu finns det svart på vitt på att det faktiskt ligger till på det sättet!

F ö är undersökningen också svart på vitt på, att det som påstås om prostituerade som grupp, som t ex att de är tvingade in i arbetet, mår dåligt av det, utsätts för oproportionerligt mycket våld och mord m m, inte heller är någonting annat än rena myter.  I en av flera bilagor får vi t ex också ett tydligt exempel på hur en statlig institution, BRÅ, tillrättalägger undersökningar (utöver den s k ”utvärderingen” av sexköpslagen, av Anna Skarhed) för att de ska vara politiskt korrekta. 

Så långt har det alltså gått i vårt samhälle, att vi avhändat oss principen om objektiv vetenskaplighet!  Det svenska folket (och f ö hela västvärlden) är helt enkelt grundlurat i detta avseende, exakt så som också var fallet under ”det vita slaveriet”-paniken för hundra år sedan.

Ett ytterligare synnerligen allvarligt fenomen, som studien är svart på vitt på, är åsiktskorruptionen i journalistkår och medier. Något som understryks av att ingen enda tidning i vårt land har brytt sig om att uppmärksamma min här refererade, uppseendeväckande studie.  Av de åtta kulturredaktioner som den sändes till har endast två ens svarat på förfrågan om de ska uppmärksamma den – detta trots att en för Expressen föga smickrande undersökning av tidningens journalistik i ämnet finns i undersökningen (SvD och Sydsvenskan svarade, men inte jakande, DN, Expressen, Aftonbladet, Göteborgstidningen, Göteborgsposten och Skånska Dagbladet struntade helt i att ens svara). 

Utöver det så lade t ex Hanne Kjöller på DN studien åt sidan, och sorterade in den över 400 sidor tjocka boken under ”konspirationsteorier”. Det är uppenbart att det annars synnerligen ”heta” stoffet sextrafficking och prostitution (googla t ex på dessa ord med en tidnings namn adderat) bara är det då det är möjligt att rapportera om det på ett politiskt korrekt sätt. Journalistkåren (med enstaka undantag) har slutat att kritiskt granska, och agerar istället moralpolis för makten och den politiska korrektheten.  Kåren agerar aktivt för att det svenska folket inte ska få vetskap om, att sexual- och antiprostitutionspolitiken vilar på myter, ”bluffskattningar” och rena lögner.

I ett demokratiskt samhälle ska alla ha rätt till sin åsikt, men ingen har rätt att ställa sig på en piedestal och hävda att man är innehavare av ”den enda sanningen” – särskilt inte när man inte har något som helst vetenskapligt, empiriskt underlag för det man påstår, så som fallet är för våra sexualrepressiva lagar.  På det sättet kunde den medeltida kyrkan agera, men så ska inte nutida makthavare göra.  Vad man absolut inte heller har rätt att göra – som vår riksdag emellertid har gjort – är att hävda, att den ståndpunkt man förfäktar är så ”sann” och ”rätt” att man har rätten att tvinga den på sitt folk. 

Den principen har vi förkastat när det gäller bl a Nazityskland och kommunistregimerna, så den ska vi sluta att tillämpa i vårt land. Och dessutom rätta till de fel som tillämpandet av den redan har orsakat.