Även personalförsörjning kräver resurser

Den omvälvning som Försvarsmakten nu genomför är sannolikt unik. Jag tror att ingen annan organisation skall förändra så mycket på så kort tid. Komplexiteten medför att det blir friktioner. Det är därför naturligt att förändringarna framkallar oro i organisationen. Desto viktigare är då att – precis som när man leder strid – hålla slutmålet i blickpunkten.

I grunden ligger det en rejäl ambitionshöjning av Försvarsmaktens uppdrag. Från att bara försvara landets gränser skall vi idag utöver detta också kunna uppträda globalt. Utifrån en kraftig reducering de senaste 15 åren av organisation och numerär skall dessutom en ökad samverkan med övriga samhället göras syftande till en bättre krisberedskap. Samtidigt skall materielförsörjningen och logistik förändras från att utrustning skall ligga i förråd till att den skall användas dagligen här hemma och i missioner utomlands. Dessutom skall Försvarsmakten vara en attraktiv arbetsgivare och bland annat med bra verksamhet locka män och kvinnor att tjänstgöra som soldater och befäl i insatsförband och hemvärnsförband.

Det är en mycket komplex verksamhet som skall förändras och det tar tid och måste få ta det. Friktioner uppstår och kommer att uppstå. Men det vore ett misstag att låta dessa friktioner ändra färdriktningen. Detta innebär inte på något sätt att dessa friktioner skall negligeras men de måste lösas på ett sådant sätt att slutmålet inte äventyras.

Enligt min uppfattning är den viktigaste utmaningen personalförsörjningen. Vi står i början av uppbyggnaden av ett helt nytt system för detta. Målet är ett fungerande system som kan möta framtidens krav. Uppkomna problem skall lösas med det målet i blickpunkten. Att bygga ett nytt system kräver självfallet åtgärder av Försvarsmakten men också av våra uppdragsgivare i riksdag och regering.

Det sker också mycket arbete. Riksdagen har stiftat en lag som stödjer tidvis tjänstgörande soldaters tjänstgöring. Försvarsmaktsråd Skaraborg är ett annat exempel på hur engagemanget för personalförsörjningen yttrar sig i samhället. Relationer har här utvecklats mellan Försvarsmakten och civila myndigheter och organisationer. Men implementeringen av dessa åtgärder har bara börjat och fler åtgärder måste sannolikt göras.

Det är således för tidigt att säga om det är en succé eller ett misslyckande med det system som nu beslutats. Däremot måste vi givetvis vara vaksamma och framförallt inte underskatta det arbete och de resurser som krävs för att lyckas.

Utan tvekan behöver Försvarsmakten väsentligt större resurser för att möta utmaningarna i personalförsörjningen än när pliktlagar är i kraft. Jag fruktar att de resurser som kommer att finnas efter den nu pågående omstruktureringen inte är tillräckliga. Ren rekryterings- och ungdomsverksamhet behöver personal, liksom personal för att hålla kontakten med alla soldater som har sin huvudsakliga sysselsättning utanför Försvarsmakten(s k GSS/T-soldater). Det behövs dessutom personal för att utbilda reservofficerare samtidigt som utbildning av specialistofficerare och officerare sannolikt behöver utökas för att möta kommande pensionsavgångar efter 2015. Dessutom åtgår det resurser att vidmakthålla samarbetet med arbetsgivare, universitet och högskolor enligt den modell som finns i Skaraborg.

Personalförsörjningen bör betraktas med särskild omsorg även av riksdag och regering. Detta med tanke på de ekonomiska tillskott som behövs efter 2015 om ambitionerna skall innehållas. Låt mig ge ett exempel.

Det är viktigt att ha ett kvalificerat flygvapen. Annars kan Sverige inte försvaras. Dessutom finns det ett stort bonusvärde för Sverige som nation att ha en kvalificerad flygindustri med de överspridningseffekter det medför. Därför är regeringens tillskott i budgeten för JAS logisk och begriplig. Detta sagt utan att värdera om tillskottet är tillräckligt eller ej.

Men det är lika viktigt att Sverige har en armé bestående av soldater. Annars kan Sverige inte försvaras. Bonusvärdet för Sverige är att efter avslutad soldattjänstgöring tillförs arbetsmarknaden ett stort antal män och kvinnor som tillför arbetslivet de värden som Försvarsmakten kan ge. Exempel på detta är vilja, kunnande, ledarskap och förmåga att göra etiska överväganden. Detta fick Sverige förr ”gratis” genom värnpliktssystemet om än i varierande grad. Nu har denna bonuseffekt en prislapp. Därför bör det övervägas om inte motsvarande princip kan tillämpas, d.v.s. ett (ev öronmärkt) tillskott för att ge Försvarsmakten erforderliga resurser att säkra personalförsörjningen.

Det går självklart att resa invändningar mot detta sätt att resonera. Men en sådan genomgripande förändring som skall genomföras kräver nya tänkesätt inte bara inom Försvarsmakten utan även där beslut skall fattas.

En bred politisk enighet kring dessa frågor ger Försvarsmaktens medarbetare en god legitimitet i sitt arbete ute i samhället. Lyckas vi väl kan Sverige i framtiden få många positiva effekter av att Försvarsmakten får ett nytt personalförsörjningssystem. Det är det väl värt. Det är ju inte Försvarsmaktens soldater – det är Sveriges.

Ronald Månsson (6 artiklar)

Anmäl