Socialdemokratin flyter med i den borgerliga strömmen

Det finns en och endast en tydlig agenda i svensk politik idag och den är borgerlig. Under torsdagens budgetdebatt blev situationen nästan bisarr när den moderate finansministern Anders Borg förordade mer stimulanser inför en vikande ekonomi, samtidigt som den socialdemokratiske talesmannen anklagade Borg för samma sak. Fredrik Olovsson var således mer orolig för att överskottsmålet inte skulle hållas än över att för litet görs mot arbetslösheten.

Okay - det finansiellt tyngsta inslaget i Alliansens budget, sänkningen av bolagsskatten, är både felriktat och i avsaknad av stimulanseffekter på ekonomin.

Men ändå. Situationen är bisarr. Socialdemokratin sitter uppenbarligen mer än de flesta fast i de doktriner som utarbetades av högerekonomer och marknadsliberaler på åttiotalet och blev åtstramningspolitik under nittiotalet i form av överskottsmål och utgiftstak än vad till och med borgerligheten tycks göra. I årets Finansplan talas det på ett ställe rent av försiktigt om att utgiftstaket borde göras mer anpassbart efter konjunkturerna, något som en Magdalena Andersson väl knappast skulle våga knysta om.

Problemet är att de doktriner jag här talar om och som brukar benämnas ”normpolitik” sätter kampen mot inflationen i första rummet och kampen mot arbetslösheten i andra rummet, eller i pigkammaren. Men socialdemokratin står och faller med den trovärdighet man har i frågan om kampen mot arbetslösheten.

Agendan i svensk politik är entydigt borgerlig. Strategin hos socialdemokratin är för närvarande: Sitt still i båten! Det kan också uttolkas som: Flyt med strömmen! Och strömmen är borgerlig.

I budgetdebatten och i synen på den ekonomiska politiken blir det uppenbart. I tjugo års tid har Sverige misslyckats med att på allvar göra något åt den skyhöga arbetslösheten; inte ens i högkonjunkturer har den gått under 6 procent. Den svenska politiska agendan utgår idag från detta som ett realistiskt faktum: Inget kan egentligen göras åt massarbetslösheten. Det tragiska är att socialdemokratin i sista hand tycks sluta upp bakom denna i grunden djupt reformpessimistiska agenda.

En gång ställde Ernst Wigforss frågan: Har vi råd att arbeta? På sätt och vis svarar de s-märkta kamrerssjälarna nu på frågan: Nej, det har vi inte. Då kan överskottsmålet hotas.

Men det är inte enbart konjunkturpolitiken som är bortglömd i rörelsen utan också kritiken av den skattesänkarfilosofi som i alla tider varit bärande för borgerligheten - skattehöjningar upplevs som en kränkning av den heliga egendomsrätten - och fortsatt att vara det även under de nya moderaterna. Under loppet av det långa nittonhundratalet, då den svenska välfärdsstaten byggdes upp, klagade borgerliga nationalekonomer ständigt på de höga skatterna. Höjs de bara litet till så kommer ekonomin att bryta samman, så har det hetat oavsett om det talats om trettiotalets, femtiotalets eller sjuttiotalets skattenivåer. Att nittonhundratalet i Sverige - liksom i åtskilliga andra länder - karaktäriserades av ständiga skattehöjningar och samtidigt ökande ekonomisk aktivitet påverkade aldrig de borgerliga tänkarna.

Nu har Leif Pagrotsky tagit till orda om våra skatter. För ett år sedan fick han i uppdrag att utreda skattefrågorna för det socialdemokratiska partiet. I veckan har han utrett klart och kommit fram till en ståndpunkt som ytterligare stärker den rådande borgerliga agendan: ”Vi respekterar den realitet som råder här och nu, något annat vore inte ansvarsfullt” låter han meddela till Dagens Nyheter. Det låter som ett samhällsfilosofiskt påstående. Idéhistoriskt skulle det nog, i alla fall sett i sin isolering, kunna klassas som konservatism. Men för Pagrotsky är det naturligtvis realism. Han vill inte höja några skatter, men kan tänka sig att skatter sänks, för sjuka, pensionärer och arbetslösa. Problemet är bara att han då ändå skriver under på den skattesänkarfilosofi som utgör grunden för den borgerliga agendan.

Det är inte utan att jag kommer att tänka på en humoristisk dikt av Gunnar Ekelöf, här fritt citerad ur minnet:

                          Det bestående är bra.

                          Oppositionen mot det bestående är bra.

                          Man kunde också tänka sig

                          något tredje - men vad?

Nej, jag menar inte att det socialdemokratiska partiet behöver eller måste göra skattehöjningar till ett mål i sig. Det kan det aldrig vara. Inte en krona mer än nödvändigt bör tas ut av medborgare och företag. Men om socialdemokratin ska uppfattas stå för någonting annat än vad borgerligheten står för så måste partiet ta tag i alla de förträngda socialpolitiska och fördelningspolitiska frågorna, de som rör allt från höjd och förbättrad a-kassa bort till de stora omättade behoven i offentlig sektor.

Socialdemokratin måste börja tala om detta: att behoven inom en rad sektorer växer, att det råder underbemanning i vård, skola och omsorg och att trygghetssystemen är alldeles för svaga idag för att göra den enskildes liv och hela samhällslivet tillräckligt stabilt. Ska dessa verksamheter fungera som de borde - ja, då kommer skatterna sakta men säkert att behöva höjas och särskilt klokt vore det att öka de progressiva inslagen i skattesystemet (här får man glädja sig åt att Pagrotsky i vart fall försvarar värnskatten, ett av de få återstående progressiva inslagen i skattesystemet).

Sker inte det kommer vi med tiden att finna att alltmer av vår välfärd måste bekostas av den enskilde själv, vilket öppnar för växande ojämlikhet.

Jag tror att det som är kvar av socialdemokratin, de sista gräsrötterna runtom i landet, behöver något slags uppbrottssignal, ja ett tecken på att partiet står för någonting annat än borgerligheten. Annars kommer de likgiltigas skaror att växa.