Olyckligt att resningarna i Quick-fallen inte prövas i domstol

Debatten rasar vidare om Thomas Quick (i det följande Sture Bergwall) och om hur hela Quick-saken hanterats rättsligt och medialt. Om huruvida han begått de mord han dömts för eller inte och för de fall han friats, om han fortsatt ändå inte ska anses skyldig, men att bevisningen inte räcker för fällande domar.

Debatten, som den framförallt förs i kvällspressen, och som den fördes på Publicistklubben, är hård och oförsonlig. Vissa uttalanden är närmast äreröriga. Befriade från adjektiv och invektiv står egentligen bara Göran Lambertz och Maciej Zaremba. Kunniga och kloka men med diametralt olika uppfattning i det saken gäller.

Det som nu rättsligt är på väg att hända är emellertid mycket allvarligare än en och annan släng i debatten i stridens hetta. Det som nu händer kan allvarligt komma att skada rättssystemet. Kanske inte så mycket genom de mer eller mindre välgrundade påståendena om att de tidigare åtta morddomarna varit felaktiga genom domstolarnas aningslöshet och bristande processledning eller genom att de förts bakom ljuset av manipulerande och konspirerande åklagare och polis i oskön förening med advokater och psykiatriker, utan mera genom att det medel som rättegångsordningen tillhandahåller inte synes komma till användning fullt ut för att, om påståendena av den arten är korrekta, korrigera de felaktiga domar som då kan ha blivit en följd. Det medel som rättegångsordningen tillhandahåller är resningsinstitutet.

Åklagarmyndigheten har den 7 augusti redogjort för aktuell status i Sture Bergwallärendet. Det framgår att resningsansökningar getts in i samtliga mål där Sture Bergwall dömts för mord. Två ansökningar har lämnats in av åklagare.

I inget av de fall där resning beviljats har åklagaren gett in förnyad stämningsansökan på Sture Bergwall utan i stället valt att lägga ned åtalen, uppenbarligen på grund av en annan bevisvärdering än vad förre åklagaren Christer van der Kwast gjort. Så här uttrycker chefsåklagaren Eva Finné sitt beslut att inte väcka åtal mot Sture Bergwall efter att Svea hovrätt beviljat resning i fallet Yenon Levi (det första resningsbeslutet):

"Efter genomgång av utredningen gör jag bedömningen att bevisläget numera är sådant att brott inte kan styrkas. Bergwall förnekar brottet. Väl har han under utredningens gång lämnat en del uppgifter som stämmer med övrig bevisning men hans berättelse präglas av motsägelser och ändrade uppgifter i en sådan grad att en fällande dom inte kan förväntas."

Bevisningen har alltså vid en värdering tretton år efter den förra domen inte ansetts räcka för en fällande dom och då ska inte åtal väckas. Om det blir resultatet i även de övriga fallen där ansökan om resning getts in så kommer därmed Quick-saken att rättsligt inte prövas vidare.

Det är olyckligt att inte åtminstone något eller några av fallen prövas igen och jag ska något utveckla varför. 

Sture Bergwall är som Thomas Quick som känt dömd för åtta mord på bl.a. sitt eget erkännande. Nu förnekar han brotten och beviljas resning i ett efter ett. I tre har han frikänts efter att åtalen lagts ner. Blir så även fallet i övriga mål där ansökan om resning getts in så är risken uppenbar att vi aldrig får saken slutligt prövad. Därmed får rättssystemet, om man så vill, aldrig chansen till en välbehövlig självläkning. Vid en förnyad prövning via resningsinstitutet hade vi fått auktoritativa svar på hur pass hållbar (robust) bevisningen varit bl.a. i skenet av det som närmast ärerörigt och svepande påstås om åklagaren Christer van der Kwast och polismannen Seppo Pentinnen.

Vårt rättssystem, liksom alla andra västerländska, anvisar just resningsinstitutet för att ompröva domar, som i princip ska vara orubbliga, när någonting går allvarligt fel. Det är det jag menar med att systemet är självläkande. Normalt i ett resningsärende i brottmål blir det då en ny process, men det verkar det, som sagt, inte bli här. Resningsansökan efter resningsansökan beviljas men åklagarna lägger ner åtalen varefter Sture Bergwall begär, och får, nedläggningsbesluten stadfästa i friande domar. Men vi – rättsväsendet, inblandade parter, den undrande allmänheten – har inte blivit ett uns klokare rörande hållfastheten i de bevisuppgifter och den bevisvärdering av dessa som ledde till de fällande domarna i första omgången.

Därmed förblir Quick-saken i praktiken rättsligt outredd och ouppklarad. En granskningskommission väntar i värsta fall runt hörnet. Men vad kan en sådan komma fram till som inte domstolarna i ett förnyat prövningsförfarande kan komma fram till? Överhuvudtaget är ett "kommissionsförfarande" i rättsliga frågor ytterst dubiöst, något som har utvecklats på ett bra sätt här på Newsmill av Anders Björnsson.

I debatten har gång på gång frågan kommit upp om Sture Bergwall som Thomas Quick, trots de beviljade resningarna och de hittills friande (yrkade) domarna, ändå inte kan bindas vid några av de brott han dömts för. Frågan om en friad i ett brottmål ändå ska kunna anses som skyldig, därför att bevisningen inte räckte till fällande dom, är en mycket omdiskuterad fråga med djupa etiska och moraliska bottnar. I Justitiekanslerns rapport ”Felaktigt dömda” från 2006, för övrigt en guldgruva för den som vill tränga in i den här bitvis snåriga typen av rättslig problematik, sägs bl.a:

När en felaktig, fällande brottmålsdom undanröjs efter resning skall den tidigare dömde betraktas som oskyldig. Det grundläggande skälet till detta har inte med juridik i teknisk mening att göra, i synnerhet inte i en rättsordning som tillämpar fri bevisprövning. Det beror i stället på att om bevisning saknas, så finns det, även i de fall där det finns ”besvärande” omständigheter, en osäkerhet som innebär att personen i fråga kan vara oskyldig. Ingen kan då, varken på juridisk, moralisk eller annan grund tillåta sig eller göra anspråk på att likväl betrakta vederbörande som skyldig (annat än på rent subjektiv grund, som en privat övertygelse).

Den som friats ska således betraktas som oskyldig, men beroende på vilka grunder han friats kan han fortsatt vara föremål för främst polisens intresse. Oskyldig, ja i juridisk och moralisk mening, men kanske inte ointressant ur ett polisiärt perspektiv. Man talar ibland om att även om någon friats så är saken ”polisiärt uppklarad”, dvs. polisen anser att de fick tag i rätt man men att bevisningen i domstol inte räckte för att bortom rimligt tvivel fälla vederbörande. Man söker inte vidare efter alternativa gärningsmän. Polisiärt uppklarat. Ett mycket känt fall är Christer Pettersson rörande mordet på Olof Palme.

Det är möjligt att det är just den här situationen som Göran Lambertz åsyftar när han menar att det i ett antal av domarna finns sådana bevisuppgifter som inte på ett nöjaktigt sätt kan förklaras på annat sätt än att Sture Bergwall som Thomas Quick faktiskt kan bindas till brotten. Andra menar att så inte är fallet. De beviljade resningarna och de därpå yrkade och stadfästa friande domarna visar att Lambertz har fel. En ny ”orubblighet” har i praktiken ersatt de gamla domarna. Hela situationen ger emellertid i värsta fall grogrund för resonemang av typen ”ingen rök utan eld”. Den osäkerheten bör undanröjas.

Är Sture Bergwall skyldig eller oskyldig till de åtta mord han har dömts för? Finns alternativa gärningsmän och kan de i så fall sökas efter att så lång tid förflutit sedan brotten begicks? Har Sture Bergwall som Thomas Quick farit med grova osanningar och på så sätt vilselett fem tingsrätter i sex rättegångar i åtta mordfall? Om så, vad är det då som talar för att Sture Bergwall talar sanning när han nu förnekar brotten? Ingen vet med säkerhet. Påstår man det så vet man sanningen. Den vet bara Sture Bergwall.

Mot bakgrund av bl.a. uttalandet i ”Felaktigt dömda”, som citerats ovan, och den infekterade debatt i skuldfrågan som nu pågår så hade det känts bättre om de här frågetecknen hade prövats i resningsförfarandet genom huvudförhandlingar där rättegångsordningens normala tvåpartsprocess tillämpats. Inte som det nu blivit i tre fall och sannolikt i de återstående fem fallen, genom att åklagarna lägger ner åtalen när fallen återförvisats till tingsrätterna, och att Sture Bergwallefter yrkande får de nedlagda åtalen stadfästa i friande domar.

Jag påstår inte att alla gjort rätt i Quicksaken och jag påstår heller inte att Sture Bergwall är skyldig eller oskyldig. Jag påstår att saken, trots en i allt väsentligt formellt riktig hantering, till stora delar är så mörk och oklar att den borde förtjäna att åtminstone några av fallen tas upp på nytt.

Svea hovrätts resningsbeslut sammanfattar väl varför så borde ske. I skälen för resning av fallet Yenon Levi anförs såväl bevisning, som om den hade lagts fram sannolikt skulle ha lett till att Quick inte fällts för mordet, som att det enligt tilläggsregeln finns synnerliga skäl att ändå pröva frågan om Quicks skuld. I motsats till vad en del debattörer påstår ska ha skett under processerna, så avvisar emellertid hovrätten uttryckligen som resningsgrunder att falska utsagor eller falska bevis skulle ha förekommit liksom att rättstillämpningen i domstolen stred mot lag. Det ger en fingervisning om var man i första hand måste söka lösningen på de problem som Quick-saken gett upphov till, nämligen till hur förundersökningsmaterialet tas fram och slutligen presenteras för domstolen.

Inte minst hade ett fullföljt resningsförfarande varit bra för Sture Bergwall, som om han nu verkligen är oskyldig i såväl rättslig som verklig mening, hade kunnat stärka sin ställning och sin person. Nu blir det sannolikt inte så. Hela Quick-saken vad gäller de åtta morden drabbas då av vad som skulle kunna liknas vid en rättslig pyspunka.

Det kan i och för sig hävdas att de beviljade resningsansökningarna, i kombination med att domstolarna efter att åklagaren i de resta fallen valt att lägga ned åtalet mot Sture Bergwall stadfäster nedläggningen i friande domar, ger ett svar på om de tidigare rättsprocesserna i fem tingsrätter varit riktiga eller inte. Som framgått delar jag inte den uppfattningen. Resningsförfarandet bör fullföljas fullt ut. Bara det faktum att fem tingsrätter vid sex rättegångar rörande åtta mordfall nått likartade domslut på det presenterade materialet rörande samme gärningsman borde, enligt min mening, stämma till viss eftertanke rörande behovet av att åtminstone några av fallen prövas på nytt i resningsförfarandet.

Det som nu verkar ske blir en sorts ”näst bästa”-lösning utan den auktoritet som en regelrätt ny process hade gett. I all synnerhet om t.ex. frågorna om hur man ska se på den fria bevisprövningen – en hörnsten i vår rättegångsordning – och om hur vidden av domstolarnas materiella processledning ska bestämmas hade nått Högsta domstolen. Är det godtagbart med en process som Maciej Zaremba beskrivit som en ”pingismatch” med domstolen som en domare vid sidan av planen eller ska domstolen mera aktivt leda och styra processen, en spelande lagledare för att alludera på Zarembas liknelse? Problematiken är väl beskriven i den ovan angivna rapporten ”Felaktigt dömda” och har alls ingen enkel lösning. Det är en problematik som våra domstolar brottas med dagligen, om än i större eller mindre utsträckning beroende på målens komplexitet.

Det finns ett antal vägledande avgöranden från Högsta domstolen om detta, men Quick-sakens komplexitet och i många avseenden säregna och bisarra karaktär hade förtjänat ett bättre avslut än pyspunka genom ett antal beviljade resningar i mål som sedan inte prövas, ackompanjerat av ett monumentalt och i långa stycken ovärdigt och närmast monomant gräl mellan inblandade aktörer utgående från Hannes Råstams bok, utmynnande i en granskningskommission. Ett högst otillfredsställande slut på denna sorgliga historia. Vårt i grunden sunda rättsystem förtjänar sannerligen bättre.

Jag ska i övrigt inte ge mig in i debatten om det förhåller sig si eller så i Quick-saken.  Det är det jag menar att ett fullföljt resningsförfarande skulle kunna ge svar på. Men två saker som florerar frekvent i debatten förtjänar att kommenteras.

För det första. Vad gäller uppfattningen om att åklagaren Christer van der Kwast och polismannen Seppo Pentinnen borde åtalas för mened respektive grovt tjänstefel så faller det på att preskriptionstiden för båda brotten löpt ut. Mened, om det anses grovt, har högst åtta år i straffskalan och grovt tjänstefel sex år. Preskriptionstiderna för respektive brott är tio år enligt 35 kap. 1 § brottsbalken. Sista dom i Quick-saken, som den hittills gestaltat sig, föll 2001. Brotten preskriberades således under 2011.

För det andra. Det påstås lite varstans i debatten att advokaten Claes Borgström i arvode fått 5 miljoner kronor som Quicks försvarare. I Råstams bok anges "flera miljoner" (s. 331). Råstam om någon, med sina enligt egna uppgifter sju månaders research, borde väl ändå ha sett vad tingsrätterna de facto tillerkände Borgström. Han ansågs ju vara "den största gåtan i fallet Thomas Quick" enligt Råstam (s. 340) så hur svårt hade det varit att få den siffran korrekt? (De mortuis ni nisi bene). Vad som tillerkänts Borgström i tre domstolars beslut i fyra rättegångar (Hedemora tingsrätt, Therese- och Yenon Levifallen, Gällivare tingsrätt, Appojaurefallet och Falu tingsrätt, Gry och Trinefallen) rörande ersättning till honom är i själva verket sammantaget 1 723 500 kronor. Ersättningarna fördelar sig på arbete (domstolstaxa, lika för alla försvarare, oaktat status som ”stjärnadvokat”), tidsspillan (domstolstaxa, lika för alla försvarare) och utlägg (mot uppvisade verifikationer). I beloppet ingår moms med 344 700 kronor, som Borgström, förutsätter jag, har levererat in till staten. 5 miljoner? Var kommer den siffran ifrån?