Här är stödet som kan lindra barnfattigdomen, regeringen!

Den ekonomiska familjepolitiken ska bidra till förbättrade förutsättningar för en god ekonomisk levnadsstandard samt stärkt makt över den egna livssituationen för alla barnfamiljer, med regeringens egna ord. Vi vet redan att de hushåll med lägst ekonomisk standard är ensamföräldrar, främst med flera barn och/eller med utländsk bakgrund eller med en ung förälder. Av landets ca 2 miljoner barn bor ca en fjärdedel av dem i främst enföräldrahushåll. För en stor andel av dessa hushåll är familjestöden av oerhört stor betydelse. För ensamstående mammor utgjorde 29 procent av den disponibla inkomsten av olika former av familjepolitiska stöd. En tredjedel av inkomsten är oerhört viktig, inte minst för de ca 60 000 mammor som beräknas leva under låginkomstgränsen eller för de 13 procent av alla barn (ca 248 000) som lever i fattigdom.

Nu finns det kritiker till alla siffror som kommer fram när diskussioner uppstår om barnfattigdom i Sverige. Det går t.ex. inte att räkna med ett relativt mått, då situationen ifråga är beroende av det övriga samhället. Under en period av försämrad ekonomi, kommer färre att anses leva i fattigdom, då standarden sänks för flertalet, och vice versa. Jag anser definitivt att det är viktigt att vi alla använder oss av vetenskapligt korrekta mått, som går att upprepa och dra slutsatser från, men jag kan också tycka att det finns två olika slags diskussioner, som också lämpligtvis förs i två olika plattformar. Därför värnar jag gärna om en fortsatt metateoretisk diskussion om vilket mått som är den mest idealiska, samtidigt som jag värnar om de grupper som faktiskt har det ekonomiskt svårt just idag. Och då särskilt den uppväxande generationen, då forskning med all tydlighet visar att barn som växer upp ekonomiskt och socialt utsatta får konsekvenser av detta i sitt vuxenliv, genom både fysisk och psykisk ohälsa. Detsamma gäller självfallet även de föräldrar som idag tvingas avstå från grundläggande behov, såsom tandläkare, läkare, näringsriktig mat, för att kunna tillgodose sina barns behov. Konsekvenser som kanske visar sig om tio-femton år, men som då kanske följer med personen resten av dennes liv.

Regeringen presenterar själv tre sätt att mäta, vilket då visar på tre något olika siffror. Med ett relativt mått (andelen hushåll med inkomster under 60 procent av medianinkomsten) blir nästan 15 procent av landets barnhushåll definierade som ekonomiskt utsatta. Med måttet låg inkomststandard (hushåll med inkomst lägre än 2006 års relativa gräns) blir nästan 11 procent av landets barnhushåll definierade som ekonomiskt utsatta. Och med det absoluta måttet på låg inkomststandard blir då nästan 10 procent av landets barnhushåll definierade som ekonomiskt utsatta. I Sverige finns ca 1,3 miljoner hushåll med barn, som i olika utsträckning berörs av den ekonomiska familjepolitiken. Det innebär alltså att med (enligt kritikers perspektiv) det alltför generösa måttet så definieras ca 195 000 hushåll som ekonomiskt utsatta, men med det absoluta måttet så blir det ca 130 000 hushåll. Det innebär alltså i sin tur att en väldigt stor del av den politiska debatten kring barnfattigdom rör huruvida ca 65 000 hushåll borde få räknas med som ekonomiskt utsatta eller inte.

Under tiden fortsätter alla ovan barnhushåll att göra det bästa och det mesta av sin vardag, med möjligheter och utmaningar. För vissa barnhushåll kan det då handla om att köpa in en IPAD till barnen och för andra hushåll kan det handla om att behöva gå med allt för tunna skor ännu en vinter. I mina ögon blir definitionsdiskussionerna något som tar orimligt mycket stor plats, då det är helt uppenbart att vi lever i ett samhälle där vissa barn går med för gamla glasögon som de inte kan läsa på svarta tavlan med, där vissa barn får gå hungriga över helgen, där vissa barn sover på kökssoffan. Och även om många av dessa brister inte hotar den fysiska hälsan, så vet vi att det är en psykisk ohälsa som kostar både barnen och samhället alldeles för mycket. Det är en känslomässig utsatthet som tar sig både passiv-alienerande uttryck och aggressiva och kriminella uttryck.

Och – faktum är – att vi vet rätt väl vilka hushåll det handlar om! Vi behöver inte famla i blindo, utan vi skulle med rätt stor träffsäkerhet kunna påverka med några få lösningar, nästan omedelbart. Vi vet t.ex. att det i rätt hög grad handlar om ensamstående mammor och deras barn, där papporna av olika skäl inte kan betala ett underhållsbidrag, utan där försäkringskassan gått in med ett underhållsstöd. Naturligtvis finns det också barnhushåll med sammanboende föräldrar (inte minst med utlandsfödda föräldrar) som lever i ekonomisk utsatthet, men den stora skillnaden är att dessa hushåll ofta har rätt snabb möjlighet att ta sig ut ur den ekonomiska utsattheten, till skillnad från enföräldrahushåll. Och när vi vet vilken grupp det i rätt stor grad handlar om, så vet vi också vilken lösning som effektivt skulle kunna förbättra livskvaliteten för rätt många barn. Men trots att vi vet det, så har politiker oavsett färg visat ett minst sagt bristande intresse att vilja göra det som för Makalösa Föräldrar verkar vara den första rimliga insatsen.

Underhållsstödet (tidigare kallat bidragsförskott) är det stöd som en boförälder får, när umgängesföräldern av olika anledningar inte kan betala sitt underhållsbidrag. Det regleras av Försäkringskassan. Nivån på detta underhållsstöd har varit chockerande stabilt. År 1994 höjdes det till 1173 kronor, och år 2005 med en hundralapp till 1273 kronor. På snart tjugo år har alltså underhållsstödet inte höjts med mer än hundra kronor! Vem som helst, och alldeles oavsett vilka mått som används, förstår att övriga utvecklingen i samhället sprungit förbi sedan länge. Medan mat, hyra, kläder osv. kostar mycket mer nu, än 2005, så har ett centralt familjepolitiskt stöd för den mest utsatta gruppen inte förändrats med ens en krona. Detta är oförklarligt, när dessutom studier tydligt visar på att en stor majoritet av särlevande föräldrar (helt oriktigt) antar att nivån på underhållsbidraget är en normerande nivå även för underhållsbidraget, dvs. ”det är ungefär vad ett barn kostar i månaden”. Detta stämmer inte alls, särskilt inte med hänsyn till olika åldersgrupper men även sett till olika behov.

Vad som är ännu mer oroväckande är en allt större debatt kring själva underhållsstödet, där en tydlig tendens finns till att vilja helt och hållet gå över till underhållsbidragsformen. Naturligtvis är underhållsbidraget att föredra, när så är möjligt! Det är att föredra, inte minst sett från barnets bästa, att föräldrarna gemensamt betalar för sitt barn, även om föräldrarna inte bor tillsammans. Det är att föredra att föräldrarna kan kommunicera och komma överens. Detta visas inte minst i den över 800-sidiga utredningen SoU 2011:51, Fortsatt föräldrar – om ansvar, ekonomi och samarbete för barnets skull, där det fanns en tydlig diskussion om att underhållsstödet i allt högre grad borde övergå till underhållsbidrag. Men ingenstans i de 800 sidorna står något om den grupp som faktiskt fortfarande finns; de föräldrar som av rädsla, hot eller andra skäl inte kan kommunicera eller komma överens med den andre föräldern. Inget står heller om de boföräldrar (ca var tionde barn som har rätt till underhållsstöd) som aktivt väljer bort möjligheten till underhållstöd, dvs. som av rätt starka skäl får man förmoda väljer bort ett centralt och troligtvis viktigt bidrag.

Makalösa Föräldrar kräver en anständig höjning av underhållsstödet från 2013, med minst 1000 kr. Cirka 231 000 barn får detta stöd, en siffra som minskar då allt fler föräldrar använder sig av underhållsbidraget. Underhållsstödet är troligtvis det mest träffsäkra bidrag gentemot gruppen ekonomiskt utsatta. Vi tror inte att bostadsbidraget, som höjts till skyarna som träffsäkert, alls har samma effekt, då en stor andel ensamföräldrar inte vågar uppge sin korrekta årsinkomst utan ökar på den, då de är rädda för att de annars ska få ett återbetalningskrav av det de kan ha fått för mycket. En katastrof för en låginkomsttagare. Vi kräver också ett tydliggörande, där diskussioner om ett avslut av underhållsstödet inte fortgår, förrän en ordentlig utredning genomförts kring de föräldrar som nu är beroende av underhållsstödet, och deras fortsatta ekonomiska situation, och som inte kan antas kunna gå över till underhållsbidrag (utan någon form av stöd).

Det talas om en stark svensk ekonomi, och regeringen själv pekar på att den ekonomiska familjepolitiken för 2013 beräknas kosta mindre än vad som tidigare antagits. Visa alla svenska barn att de är värda att satsas på!

Sophia Lövgren (16 artiklar)

Anmäl