Håll kommunistspöket borta från välfärdsdebatten

Ska vi tillåta vinster i skolan och övrig välfärd eller inte? I så fall - varför då? Och hur ska detta ske? Så enkelt borde man kunna sammanfatta kärnfrågan i den ytterst viktiga debatt som rasat i landet under en tid. Men tyvärr märks ett debattklimat med djupa skyttegravar och omfattande pajkastning. Och ibland även utan seriositet och skärpa. Det är dags att vi ändra på det, om vi nu vill välfärdens och samhällets väl.

Ett tydligt exempel märks i att vinstmotståndare genom inlägg på Newsmill utpekas som ”kommunistiska drömmare” eller personer som driver ”ologisk plakatretorik” från vänster. I andra inlägg har den nedsättande beteckningen ”bakåtsträvare” använts, alltså en person som drar sig till det gamla, förlegade och icke-fungerande.

Till en början, ett klargörande: varken jag eller flertalet i min omgivning är kommunister eller bakåtsträvare bara för att vi ser vinstuttag i välfärden som problematiska. Vill därtill påminna om att Sverige är ett av få jämförbara länder i världen som tillåter vinstuttag ur skattefinansierad välfärdsverksamhet. På så vis borde vi – med gällande argumentering - stå omringade av kommunister vid resa utomlands.

En annan sak som förvånar är att denna kommuniststämpling går på tvärs med folkopinionen och den NOVUS-undersökning som visar att endast 12 procent av svenska folket entydigt är för vinster i välfärden (SVT Nyheter 3/7-12).

Det blir således svårt att kommuniststämpla resterande 88 procent av befolkning, såvida man inte håller sig med förvrängda ideologiska begrepp, svaga historiekunskaper eller oseriöst debatterande. Inte blir det lättare av att 2/3 av de borgerliga väljarna anser att vinsterna i välfärden måste regleras, enligt NOVUS-undersökningen.

Med denna logik borde också utbildningsminister Jan Björklund ställas i den kommunistiska skamvrån, då han i ett Aktuelltinslag (19/2-12) uttalades sig om att det var samhällsskadligt med obeskattade vinstuttag i friskolekoncerner och att kortsiktigt köp-och-sälj av skolor sänker kvaliteten och måste regleras.

Ett annat frapperande faktum är att många i denna debatt tillhör ideologiska tankesmedjor eller har – mer eller mindre tydliga - kopplingar till politiska och – inte minst - ekonomiska PR-agendor.  Ytterst få tycks själv arbeta eller ha arbetat i dessa välfärdsverksamheter, annat än administrativt, som konsulter eller i egenskap av ledningspersoner.

Därtill diskuteras välfärdens kvalitet sällan så speciellt nyanserat eller med inifrånperspektiv. Istället syns mest exempel och argument som hämtas från ekonomiska och ideologiska teorier, snarare än med hänvisningar till konkreta verksamheter eller fall. Visst är teoretisk förankring viktig, men verkligheten är trots allt så mycket större och komplexare än modeller som görs av den.

Exempelvis görs sällan försök att förklara varför skolsystem som det i Finland presterar så radikalt mycket bättre än Sverige, utan att ha vårt utpräglade valfrihets- och marknadssystem (för en djupare bild se boken Finnish Lessons av forskaren Sahlberg 2011). För Finland kan väl svårligen betecknas som ett bakåtsträvarland i skolsammanhang, snarare en närmast obestridlig vinnare och förebild.

Ett annat besvärande samband värt att diskutera är varför de svenska skolresultaten fallit så kraftigt sedan 90-talet, den tid då valfrihetssystemet och marknadsinslagen inom skolan tog sin början. Självklart är det sällan en enda faktor som förklarar utvecklingen i ett stort komplext system som skolan, men förespråkare av marknadslösningar torde ändå manas till eftertanke och ödmjukhet eftersom Sverige i internationell belysning har ett av de mest marknadsinriktade skolsystemen och samtidigt har tappat så starkt under senare år. Vi ser ju också många andra offentligt drivna skolsystem som presterar mycket bättre än Sverige, varför ropen på ännu mer marknad ändå bör problematiseras och nyanseras en smula.

Sammantaget tycker jag att det är ovärdigt att man i en så viktig debatt utpekar meningsmotståndare och merparten av svenska folket (88 procent) som kommunister.  För kommunistspöket kanske funkade som skrämselbild under Det kalla kriget. Men idag vittnar det mest om hur torftig och oseriös argumentering man håller sig med.

Erik Cardelus (1 artiklar)

Anmäl