Farligt att Fryshuset belönar kriminalitet

Jag är inte förvånad. I Sverige finns sedan decennier tillbaka en närmast infantil tro på kriminellas inneboende godhet; ge brottslingen ett rejält ansvar och en stor dos frihet och vips ska allt ordna sig som genom ett trolleri. I mitten av 1970-talet blev tanken till och med film, signerad Hasse & Tage. Och ingen kan väl neka till att budskapet är vackert:

”Var mänska i sin själ i grunden vill så väl”.

Vackert, som sagt. Men skrivet av två intellektuella vars bild av verklighet förmodligen inte sträckte sig mycket längre än till knuten av den snickarglada lilla skrivarlyan i Vita Bergsparken och därmed knappast något som kan appliceras på det reella samhället. Ändå gör man just det, gång på gång, utan att egentligen veta om snällheten verkligen får önskad effekt.

Minns bara de så kallade värstingseglatserna under 1990-talet där kriminella ungdomar belönades med en seglats till varmare breddgrader för att växa och utvecklas. Ett genialt koncept av en driven affärsman som visste att ta betalt av kommunerna men som (naturligtvis) inte kunde leverera det han erbjöd. Naturligtvis blev det pannkaka av alltihop. För även om det är sant att alla har något gott i sig krävs det mer än bara lättsinnig välvilja för att människor ska ändra sitt beteende och sitt leverne.

Idag belönar samhället istället det onda. Ungdomar som stökar och bråkar i skolan får, enligt Jan Sjunnesson, snart en halvkriminell Lugna gatan-värd som talar ”deras eget språk”. I själva verket borde de mötas av vuxna som inte talar deras språk utan som tvärtom lär ungdomarna det vuxna svenska språket. Och det är inte bara i ungdomarnas värld man begår misstaget att belöna det onda. Se bara på posten i Sevedsområdet i Malmö, där de boende själva fick ta över postutdelningen efter att ha hotat och trakasserat brevbärarna till dess att de inte längre vågade dela ut post i området…

”Var mänska i sin själ i grunden vill så väl” än en gång när de goda människorna körs över av den bulldozer som rattas av en välmenande men livsfarlig snällhetsmaffia.

För tjugofem år sedan arbetade jag en sommar inom missbruksvården. Där kördes samma taktik. Av de åtta heltidsanställda behandlingsassistenterna var fyra själva missbrukare. Före detta, hette det givetvis, men hur mycket före detta missbrukare är man egentligen om man kom ut från sin egen behandling för två veckor sen?

Jag vet, det låter absurt. Och det var det. Under den korta tid jag arbetade på behandlingshemmet återföll två av de fyra ”före detta” missbrukarna in i missbruk – och med sig tog de flera av hemmets gäster. Allt för att en välvillig föreståndare följde den naiva snällhetsprincipen istället för att ta sitt ansvar.

Precis som Jan Sjunnesson beskriver Lugna Gatan och Fryshuset, med andra ord. En skolvärld i djupaste kris, påhejad av människor som faktiskt inbillar sig att Hasse & Tages flumfilm kan omsättas i praktiken. Det är dags att skrota snällhetsprincipen och börja ta ansvar istället.

Det är de vuxna som ska ha kommandot, inte halvkriminella Lugna gatan-aktörer. Först när vuxenvärlden tar sitt ansvar kan de goda krafterna frodas.

Bitte Assarmo (35 artiklar)
http://www.livochratt.se/

Anmäl