Försvarande av mord är knappast lösningen för Karabach-konflikten

Irade Bagirovas skrev nyligen texten ”Bildt måste kräva att armeniska ockupationen upphör”. Man lär definitivt bli mörkrädd om man orkar läsa genom detta försvarstal till en yxmördare, skrämmande nog från en matematisk akademiker verksam vid ett europeiskt lärosäte år 2012. Det är ytterst beklämmande och högst oroande att Bagirova och Azerbajdzjan (jag kan omöjligen tänka mig att alla förnuftiga azerier delar denna syn) envist insisterar på att gå emot den samstämmiga internationella kritiken av benådningen och glorifieringen av en mördare (För en kort och saklig resumé se artikeln i Sveriges radio: ”Fri yxmördare i Azerbajdzjan upprör Armenien”.

Jag förstår inte heller hur Bagirova kan presentera en sådan ologisk argumentation där hon försöker berättiga Safarovs handling, där han med uppemot 16 yxhugg mot ansiktet på en sovande kollega hade nästan kapat huvudet på den armeniske löjtnanten. Den ironiska dimensionen i det horribla brottet var att det hade hänt under en engelskakurs inom NATO:s program ”Partnerskap för fred” (Partnership for Peace).  Safarov och Markaryan var där i egenskap av kollegor, inte fiender.

Man skyller Safarovs agerande på armenierns provokation genom skändning av den azeriska flaggan. ”Hur många av oss skulle i realiteten klara av sådana provokationer om vi var i hans kläder?” frågar Bagirova. Jag hoppas innerst inne att ingen, eller i värsta fall en ytterst liten skara, svarar ”ja” på denna fråga. Den sortens reaktion med inbladning av tillhyggen tillhör snarare de mindre smickrande sidorna av medeltidens historia, inte 2000-talets Europa. Att Safarov inte hade "dödat en fluga" innan han nästan högg huvudet av en kollega med yxa är ovidkommande.

Historien summeras bäst i ovannämnda SR-artikel. Sedan dess har det internationella samfundet, utan undantag, fördömt Azerbajdzjans handlande och beklagat att Baku underminerar det sköra förtroende, hur litet än det må vara, som OSSE Minskgruppen har byggt upp under fredsförhandlingarna i Karabach-konflikten. Listan över kritikerna är lång, men man kan nämna några av dem: Europarådets ordförande, Europeiska unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och EU:s utvidgningskommissionär, Europarådets parlamentariska församlingens ordförande, Europaparlamentets ordförande, Europaparlamentets resolution , Vita huset, OSSE Minskgruppen, Amnesty International m.fl.

Punkt 6 i Europaparlamentets ovannämnda resolution lyder enligt följande: ”Europaparlamentet anser att den berättigade frustrationen i Azerbajdzjan över bristen på verkliga framsteg i fredsprocessen i ockuperade områden inte rättfärdigar vare sig hämndaktioner eller meningslösa provokationer som bara förvärrar en redan spänd och bräcklig situation.” Det borde Bagirova också ha insett innan hon skrev sitt försvarstal.

Bagirovas jämförande av Safarov med Garabedian behöver ett förtydligande. Utan att varken berömma eller fördöma Garabedians handling i Paris, bör man påpeka att han inte utlämnades till Armenien för att avtjäna sitt straff där, vilket var fallet när Safarov utlämnades från Ungern till Azerbajdzjan med garantier om upprätthållandet av internationella konventioner. Efter att ha avtjänat 17 år i franskt fängelse benådades Garabedian av den franska regeringen med villkor att deporteras och Armenien valde att ta emot honom (Garabedian var medborgare i Syrien). Han har varken hjälteförklarats, befordrats eller fått den välkomnande som Safarov har fått men vitigare av allt så utlämnades Garabedian inte av Frankrike för att avtjäna resten av straffet i Armenien. Att sedan jämföra rättsväsendet i Ungern respektive Norge genom att dra paralleller med Breivik-fallet är fel på så många olika sätt att jag inte ens ämnar gå in på det.

Det är dock lite längre in i texten som den (kanske inte så) dolda och skrämmande nationalismen uppenbarar sig tydligare där målet helgar medlen. Bagirova frågar ”Ärligt talat, hur många av oss är [inte?] beredda att offra allt för att försvara vår nationella värdighet?” Jag hoppas innerligt att Bagirova inte menar vad hon skriver här. Denna inställning kommer definitivt inte att lösa Karabach-konflikten där liknande handlingar örsvaras genom att säga att man ”dödade en uniformerad officer från fiendearmén” och därför var det helt berättigad. Denna skrämmande attityd som tyvärr genomsyrar den officiella azeriska vyn och underblåses av regeringen i Baku kommer omöjligen att medföra försoning och en fredlig lösning i Karabach-konflikten, än mindre bygga något förtroende hos Karabachs befolkning beträffande Bakus uppriktighet om lovade garantier för den armeniska befolkningens säkerhet ifall Karabach återgår till azeriskt styre.

Till Bildts försvar bör man säga att hans uttalande på twitterkontot (1 september) kom långt innan internationell media snappade upp nyheten. Bildts högst resonliga reaktion, så som den hos resten av världen, påtalade den rättshaveri och moraliska kollaps som Bagirova försöker rättfärdiga i artikeln. Istället för denna underblåsning av hat och stereotypningen av armenier som ”fienden”, borde man arbeta för en gemensam grund, helst på de principer som OSSE Minskgruppen har föreslagit i de såkallade Madridprinciperna för en fredlig lösning på konflikten:

• Evakueringen och demilitariseringen av områden kring Nagorno-Karabach;
• Ett interimimstatus för Nagorno-Karabach som garanterar dess säkerhet och självstyre;
• En korridor som förbinder Armenien med Nagorno-Karabach;
• Framtida fastställandet av Nagorno-Karabachs slutliga rättsliga status genom ett rättsligt bindande viljeyttring, d.v.s. en folkomröstning;
• Rätten för alla internt fördrivna personer och flyktingar att återvända till sina tidigare bostadsorter; och
• Internationella säkerhetsgarantier som skulle inkludera en fredsbevarande operation.

Ju tidigare man slutar piska upp den inhemska stämningen genom att hetsa mot ”fienden” och inser att enda vägen fram är en fredlig lösning desto snabbare kan man börja en samexistens som grannar länderna och folken emellan.