Genusvetenskapen företräder endast ena könet

De två genusvetarna Ann-Sofie Lönngren och Signe Bremer känner inte igen sig i DN. Den vanligtvis så ”upplysta, kompetenta, sansade nyhetsrapporteringen och samhällsdebatten”, vilka bland andra Maria Sveland tidigare getts helsidesutrymme åt, gäller inte längre odelat i DN. Tidningen har haft fräckheten att ha kritiserat feminister och ansluter sig enligt artikelförfattarna därmed till den allt större gruppen av utpekade hatare.

Det återkommande pratet om hat måste någon gång sättas in i sitt sammanhang. I teorin borde genusvetare vara uppskattade då genusvetenskapen utger sig kunna identifiera strukturer i samhället vilka skapar skilda livsmöjligheter mellan könen. I praktiken ifrågasätts emellertid genusvetenskapen alltmer då dess förklaringsmodeller under lång tid påvisat endast ena könets orättvisor. I Sverige har båda könen de senaste 20 åren solidariskt lagt stora resurser på genusforskning samtidigt som exempelvis problemet med unga mäns allt större utbildningsutanförskap bara ökat:

”Av de ungdomar som fyllde 24 år under 2011 studerade nästan 44 procent på högskolan. Men det är fortfarande stora skillnader mellan kvinnor och män. Mer än hälften av de 24-åriga kvinnorna, men bara en dryg tredjedel av männen, hade påbörjat högskolestudier.”[Högskoleverket]

I genusvetarnas värld tycks detta paradoxalt inte utgöra något problem så länge det återstår några mansdominerade utbildningsmiljöer där idéerna om patriarkala strukturer kan appliceras. Centrum för genusvetenskap, där artikelförfattarna verkar, stod under 2011 värdar för ett internationellt symposium om könsobalanserna i fysik. Vetenskapsradions (SR) rapportering avspeglade seminariet:

”Trots att kvinnliga studenter nu dominerar på biologi, kemi och medicinutbildningarna i Sverige, så är det fortfarande få som väljer att studera fysik. Av de studenter som tog högskoleexamen under läsåret 2009/2010 inom biologi och biokemi så var hela 70 procent kvinnor, att jämföra med dom 34 procent som tog examen i fysik.

-Kvinnliga fysikstudenter tas inte på lika stort allvar i klassrummen som sina manliga studiekamrater, säger Mia Ong från forskningsintsitutet TERC i Boston, en av dom forskare som kommit för att diskutera fysik och jämställdhet i Uppsala i veckan.”

Ett genomgående återkommande genusvetenskapligt tema är att manligt dominerade miljöer strukturellt diskriminerar kvinnor medan motsvarande kvinnligt dominerade miljöer inte diskriminerar män. Den helt kvinnodominerade för- och grundskolan antas exempelvis inte gynna flickor avseende förebilder och uppmuntran till fortsatta studier.

Feministen och maskulinitetsforskaren Michael Kimmel gavs uppdraget att utreda pojkarnas skolfallissemang inom ramen för skolverkets utredning DEJA. Kimmels slutsats var att pojkarnas könsroll skulle korrigeras, problemet låg helt hos pojkarna själva. Kimmels kontroversiella syn på maskulinitet återspeglas i dennes seminarium i Uppsala tidigare i år. Kimmel var inbjuden till just centrum för genusvetenskap i Uppsala på ett symposium rörande maskulinitet och mansforskning och pratade på temat: “Men’s Sexuality on the American Campus: From ‘Hooking Up’ and ‘Friends with Benefits’ to Predation and Party Rape”

Vilken annan grupp förutom just männen förväntas tåla godtyckliga generaliseringar av detta slag, dessutom inom ramen för en akademisk kontext. Utgör den man som opponerar sig gentemot ovanstående till talesman för de ”hårda högervindar som blåser och därmed låter trångsynthet och kunskapsförakt gå före öppenhet, kritiskt tänkande och kompetens.”

Allt fler akademiska röster opponerar sig vidare gentemot de senaste femton årens allt flitigare ansats inom sociologi att dra generella slutsatser byggande på ett mycket litet material, exempelvis ett fåtal djupintervjuer, ej nödvändigtvis slumpmässigt utvalda.

Akademiska genusvetare har ett ansvar, speciellt då gentemot unga lättpåverkade studenter, att inte föra fram illa underbyggda hypoteser, vilka, till sitt innehåll adresserade andra grupper än just män, troligtvis hade varit åtalbara. Hur relevant och representativt är det exempelvis för svenska förhållanden att akademisera begreppet universitetsparty(grupp)våldtäkter och tillhörande maktteori? Då artikelförfattarna är verksamma vid just centrum för genusvetenskap i Uppsala får de gärna påvisa det svenska statistiska underlag man stödjer sig på. Hur många partyvåldtäkter (i Sverige!) behöver påvisas för att genusvetare tycker sig kunna fastslå att detta utgör en del av den universella manliga sexualiteten? Kan exempelvis en eller några påvisade partyvåldtäkter i USA anses räcka för att fastslå att våldtäkt utgör ett kollektivt manligt maktmedel liggande hela manligheten till last? I det fall artikelförfattarna hävdar den akademiska friheten att ogrundat föra fram vilka hypoteser som helst bör de i konsekvensens namn inte överraskas av att till slut börja ifrågasättas i media och övriga samhället.

När artikelförfattarna drar slutsatsen att DN gräver sin egen grav genom att kritisera feminism och genusvetenskap så glömmer dessa att huvuddelen av de ”akademiutbildade kärringarna” också är mödrar, vilka sannolikt ömmar lika mycket för sina söners framtid som sina döttrars. Här ligger sannolikt ett viktigt skäl till att feministpartiet Feministiskt initiativ endast fick 0.38 procent av rösterna i senaste riksdagsvalet.

Genusvetenskap utgör en i flera avseenden intressant filosofisk idéströmning dock med en starkt ideologiskt färgad värdegrund, således inte en verifierbar/falsifierbar vetenskap i gängse bemärkelse. Det vore bättre för såväl Sverige, det offentliga samtalet som för genusvetarna själva om våra politiker blev varse detta.

Anders Lindfors (9 artiklar)

Anmäl