Svenska Akademien borde stå på Rushdies sida

Rushdie som tidigare levt under en fatwa vilket är en dödsdom som uttalades av Irans dåvarande religiösa ledare Ayatolla Khomeni, marknadsför nu sina memoarer som har titel Joseph Anton. Det är en sammanslagning av hans två favoritförfattare Joseph Conrad och Anton Chekhov och var hans alias när han levde med fatwan. 

Hasan Sanei som företräder de som har förnyat Rushdies dödsdom motiverar sin nyfunna generositet med att ”om imamens dödsdom hade verkställts så hade de förolämpningar som sedan följde av karikatyrer, filmer och artiklar aldrig inträffat”. Det verkar också som om han har insett att Rushdie omges av tystnad i västvärlden. Men hade man ställt upp för honom tidigare skulle dagens Muhammedkarikatyrer inte ha något nyhetsvärde. Tyvärr upprepar sig historien när man väljer tystnad och ursäkter istället för ett ställningstagande för yttrandefriheten. I Storbritannien har TV kanalen Channel 4 exempelvis dragit tillbaka en dokumentär om islams historia.

När Rushdie fick frågan om han ångrar någonting svarade han att han ”skulle ha varit mer provokativ”. Problemet med romanen var att handlingen innehöll en drömsekvens som beskrev hur Satan gett Muhammed falska uppenbarelser. Inom religionsvetenskap anses dessa Sataniska verser kunna liknas vid hur Jesus frestades av djävulen i öknen. Enligt Ayatollan var det dock ”hädelse” och över hela världen brändes boken av människor som inte hade läst den. Dessutom dödades en av bokens översättare och Rushdies norske förläggare William Nygaard utsattes för ett mordförsök.

Rushdie som hade studerat islams historia vid universitetet i Cambridge ville med romanen skapa visa att man kunde hedra islams kultur utan att vara troende muslim. Det var långt ifrån den nuvarande Muhammedfilmen eller Lars Vilks besök hos den rasistiska organisation Sion i New York. På många sätt kan man säga att romanen var alldeles för anständig för Ayatollan och hans följe av barbariska fanatiker. Trots att boken vare sig uttrycker kristen fundamentalism eller ateism utan är en ödmjuk, sökande och anständig roman. Därför var boken farlig för en religiös fanatiker som med största sannolikhet aldrig läste den.

Ayatollan, eller någon av hans rådgivare då han led av begynnande senilitet, hörde med största sannolikhet talas om boken via en internationell TV-kanal och insåg att den kunde användas för att förbättra hans egena inhemska popularitetssiffror som sjunkit efter kriget mot Irak 1988. Han glade sig säkert också över det faktum att västvärlden bemötte fatwan med största möjliga tystnad. I Sverige vägrade exempelvis Svenska Akademien att uttala sig till stöd för Rushdie med motiveringen att en paragraf i stadgan stipulerade att man inte skulle blanda sig i politik.

Ledamöterna Lars Gyllensten och Kerstin Ekman lämnade därför akademien i protest. Idag håller man dock på att återupprepa samma misstag. Tidigare försökte Akademien skriva om historien när den ständige sekreteraren Peter Englund menade att avhoppen ”gällt helt andra saker” (DN 30 september 2009). Nu är det istället helt tyst.

Salman Rushdie har visserligen varit gäst hos akademien, men det var när han var efter att Irans regering 1998 uttalat sig att man inte ”tänkte uppmuntra fatwan”.. Det är även tyst hos UD och hos Sveriges muslimska råd. Därför borde alla som värnar yttrandefriheten köpa och läsa den spännande, välskrivna och ofarliga romanen Satansverserna.     

David Lindén (15 artiklar)

Anmäl