Regeringens bleka budget får inte fart på ekonomin

Den amerikanske nationalekonomen Robert Higgs har myntat begreppet ”regimosäkerhet” som starkt bidragande orsak till att den stora depressionen på 1930-talet blev så långdragen. Anledningen var uteblivna investeringar på grund av att företagare och investerare inte kunde lita på statsmakterna. Med New Deal framfördes ständiga krav på att undergräva marknadsmekanismen och slå undan benen för entreprenörer. Ibland talades om att helt avskaffa vinster och äganderätt i en tydligt antiekonomisk retorik. Higgs visar att endast omnämnandet av sådana ”reformer” är tillräckligt för att få investerare att tveka och istället avvakta – och därmed uteblir den förväntade tillväxten.

Ur det perspektivet har den svenska politiken varit något av en förebild. Samförståndsandan under det senaste århundradet har bidragit till en stabilitet och förutsägbarhet som i sin tur skapar förutsättningar för en växande ekonomi. Av samma anledning har det varit värdefullt att socialdemokraterna i kritiken av varje nytt jobbavdragsförslag från regeringen implicit accepterat de tidigare. Marknadens tolkning av detta är uppenbar: jobbavdragen är här för att stanna. Med andra ord uppfattas samförståndet i svensk politik som att man lita på att skattelättnaderna kommer att finnas kvar; risken för skattechock är mycket liten, även vid ett socialdemokratisk maktövertagande.

Bland annat av den anledningen ligger Sverige på plats 30 i den nyligen publicerade 2012 års upplaga av kanadensiska Fraser Institutes ekonomiska frihetsindex. Det är strax efter USA men ganska långt efter både Finland och Danmark. Och det är efter Norge. Men det är också – vilket är långt mer oroväckande – en bit efter Jordanien.

Men de positiva effekterna till trots är samförståndsandans minimala regimosäkerhet inte tillräckligt för långvarig, hållbar tillväxt. En ekonomiskt skadlig politik är skadlig även om den sker i samförstånd och är ”stabil”, även om entreprenörer och investerare i viss mån lär sig leva under (och, i den mån möjligt, undvika de värsta konsekvenserna av) en skadlig regim.

Det svenska skattetrycket är världens högsta och därför också mest betungande. Även om beskattningen sker främst av arbete och arbetstagare innebär det historiskt sett vansinnigt höga svenska skattetrycket, där staten kontrollerar värdet av mer än hälften av allt som produceras i landet, en enorm börda för företag och investerare. Lägg därtill en uppsjö förbud och regleringar samt ytterligare innovationskvävande lagstadgade kvalitetsnivåer och minimikrav. Resultatet är en ekonomi som med nöd och näppe förmår skapa tillväxt. Vid en internationell recession är det därför inte konstigt om företag tvingas ge upp och anställda måste avskedas. Ekonomin kippar efter andan.

Den ekonomiska politiken har förvisso på många sätt gått i rätt riktning under de senaste två decennierna, men tider såsom dessa kräver att man tar tjuren vid hornen snarare än vänligt motar den i rätt riktning. Den svenska ekonomiska politiken må vara formulerad i politiskt samförstånd – och med folklig förankring – men den bygger på en illusion om politikens möjligheter under antagandet av hög och konstant tillväxt. Den tiden är förbi och inte ens kortsiktiga keynesianska mirakelkurer har längre någon effekt ens på kort sikt.

Det svenska experimentet har varit förvånansvärt uthålligt, men även goda förutsättningar förgås under en ekonomiskt skadlig politik. Regeringen Reinfeldt bör ta tillfället i akt och agera för rejäla förändringar i den ekonomiska politiken. Ekonomin behöver större förutsättningar och mer spelrum för innovation och tillväxt. Tillväxt kräver nya grepp, framåtanda och entreprenörskap, vilket till syvende og sidst innebär ett tillbakadragande av staten och dess inflytande. 

Per L Bylund (7 artiklar)

Anmäl