KDU underkänner FN-rapporter om Gaza

Aron Modig skriver att Ship to Gaza legitimerar Hamas och bortser från den ”verkliga anledningen till att Gazas befolkning lider – Hamas”. Ship to Gaza bidrar, enligt Modig, till att förvärra situationen i Gaza. Riktigt hur framgår inte. Det är en mycket märklig slutledningsförmåga KDU-ordföranden visar prov på. Lidandet i Gaza orsakas också i huvudsak av Hamas, påstår han dessutom. Jag dristar mig till att påstå att han överdriver. Inte så lite heller.

Man skulle kunna vända på det och fundera över att Aron Modig själv legitimerar Israels Likud-ledda regering och deras ständiga brott mot FN-resolutioner, internationell rätt och systematiska repression gentemot palestinier på de, i strid med internationell rätt, ockuperade territorierna.

I det palestinska presidentsvalet 9 januari 2005 valdes Mahmoud Abbas. EU, Ryssland, USA och FN  var inte nöjda med detta utan krävde nyval. I det valet 25 januari 2006 fick Hamas absolut majoritet i parlamentet och bildade regering. USA och Israel vägrade godkänna en regering med Hamas inblandade om inte dessa accepterade villkoren att erkänna Israel och upphöra med allt användande av våld. Hamas erbjöd istället att respektera ingångna avtal. Indirekt ett erkännande av Israel samt 1967 års gränser, samt vapenvila i tio år. Så gott som alla västländer upphörde dock med ekonomiskt stöd till Palestina under Hamas, vilket försvårat situationen ytterligare både i Gaza och på Västbanken.

I juni 2006 kidnappade Israel 60 Hamaspolitiker, varav 8 ministrar och 20 folkvalda representanter. Västvärlden reagerade lamt eller inte alls. Våren 2007 bildade Hamas, Fatah och andra oberoende politiker en samlingsregering för att tillmötesgå västländerna och få dem att häva bojkotten. Israel vägrade ha med den att göra. Så även USA och EU.

Efter inbördes strider 2007 mellan Hamas och Fatah upplöstes samlingsregeringen av president Abbas och en Fatahtrogen regering bildades med säte i Ramallah. Den erkändes direkt av EU. Palestina hade därmed två regeringar. En demokratisk, folkvald, i Gaza, som västdemokratierna vägrade erkänna och en självutnämnd, i Ramallah, som västdemokratierna genast erkände. En ganska märklig signal skickades därmed återigen till det palestinska folket. Frihet och demokrati har sina villkor. So much for words!

Den 19 september 2007 förklarade Israel Gaza fientligt område och i januari 2008 stängdes gränsen så gott som helt för all trafik in och ut från remsan. Införseln av el och drivmedel och andra viktiga livsmedel upphörde så gott som helt. Befolkningen balanserade på existensminimum, helt beroende av smuggelgods genom tunnlar till Egypten.

19 juni 2008 slöts en vapenvila. Raketbeskjutningen från Gaza in i Israel upphörde nästan helt. Vapenvilan bröts av Israel när de gjorde en räd in i Gaza och dödade 6 Hamasmedlemmar. Hamas svarade med att skjuta 35 raketer mot Israel. Hamas erbjöd sedan i november att ingå en ny vapenvila men Israel avböjde. Istället inleddes det skoningslösa israeliska angreppet mot Gaza, ”Operation Gjutet Bly” 27/12 2008.

Enligt FN-siffror dödades 960 civila palestinier, varav 121 kvinnor och 288 barn och 5303 skadades, varav 828 kvinnor och 1606 barn. Cirka 51.000 människor blev hemlösa under operationen och cirka 21.000 byggnader förstördes.

FN-rapporten (Human Rights Council), ”Human Rights Situation in Palestine and Other Occupied Territories – Report of the Special Rapporteur on the situation of human rights in the Palestinian territories occupied since 1967, Richard Falk” (A/HRC/10/20), 11 feb 2009, riktar skarp kritik mot det skoningslösa bombardemanget under inledningen av Israels attack (27/28 december 2008) då F-16 bombplan, Apache-helikoptrar och artilleri riktades mot, som det formuleras i rapporten, ”ett i stort sett försvarslöst samhälle med 1,5 miljoner människor”. Enligt rapporten fanns inget rimligt syfte med eller proportionalitet i attackens styrka mot ett samhälle som dessutom hade utstått 18 månaders total blockad och led brist på alla typer av livsmedel och sjukvårdsmateriel. (Länk). 

Vidare framhåller rapporten orimligheten i Israels argument för operationen att skydda sig mot raketattacker från Gaza. FN hänvisar till statistik över antalet attacker från Gazas territorium mot Israel och framhåller att vapenvilan som rådde före kriget haft en avsevärd effekt avseende minskningen av attacker. Under perioden 19 juni-4 november 2008 då vapenvila rådde avfyrades totalt 11 raketer mot israeliskt territorium från Gaza jämfört med tidigare mellan 100-200 per månad. Det visar, enligt rapportförfattarna, att de styrande i Gaza visat både vilja och kapacitet att respektera vapenvilan och minimera raketbeskjutningen. Den därpå följande punkten IV.14 uttrycker dessutom följande:

” Beyond this, records show that, during the ceasefire, it was predominantly Israel that resorted to conduct inconsistent with the undertaking, and Hamas that retaliated. According to the above-mentioned study, during a longer period, from 2000 to 2008, it was found that, in 79 per cent of the violent interaction incidents, it was Israel that broke the pause in violence”. Dessutom, fortsätter den, under nästa stycke IV.15:

“Furthermore, Hamas leaders have repeatedly and formally proposed extending the ceasefire, including for long periods”.

Detta åtföljs under nästa stycke (IV.16) med något som inte bara kan ses vara riktat mot Israel utan som större delen av övriga världen (inte minst USA och EU) borde kunnat ta åt sig av:

“The continuing refusal of Israel to acknowledge Hamas as a political actor, based on the label of “terrorist organization”, has obstructed all attempts to implement human rights and address security concerns by way of diplomacy rather than through reliance on force. This refusal is important for reasons already mentioned (see paragraph 3 above), namely, that the population density in Gaza means that reliance on large-scale military operations to ensure Israeli security cannot be reconciled with the legal obligations under the Fourth Geneva Convention to protect to the extent possible the safety and well-being of the occupied Gazan Population”.

Amnestyrapporten ”Instängda: Gazaremsan under israelisk blockad” (Jan-2010) talar om en befolkning var liv ”präglas av strömavbrott, lite eller inget rinnande vatten av dålig kvalité och en sjukvård som snabbt försämras”. Problem som massarbetslöshet, fattigdom och osäker livsmedelstillgång förvärras dessutom av blockaden, tilläger de. Israel gör sig skyldig till kollektiv bestraffning av en hel befolkning.

FN-rapporten om framtiden för Gaza, ”Gaza – a liveable place in 2020”, radar upp de problem som Gazas befolkning ställs inför för att klara vardagen. Den framhåller bl.a. det faktum att tillgången till jordbruksmark och fiskevatten begränsas av Israels blockad och inhägnande av Gazaremsan:

”Gazans cannot, or only with difficulty, access 17 % of the enclave´s land, including 35 % of its agricultural land, because it is located in the ‘buffer zone’ or in the high-risk, access-restricted area near the fence separating it from Israel”. (Länk). 

Vidare räknar den upp de materiella skador “Operation Gjutet Bly” orsakade vilket är en alldeles för lång lista för att citera här. Men sammanfattningsvis talas det om skador värda summor på över 250 miljoner dollar.

I en mycket färsk FN-rapport, ”Five years of blockade: the Humanitarian situation in the Gaza strip” (Juni 2012), markerar återigen att blockaden är en förvägran av mänskliga rättigheter och en kollektiv bestraffning av en hel befolkning i strid med internationell rätt. Förutom den redan nämnda dåliga tillgängligheten på jordbruksmark och fiskevatten framhåller rapporten också svårigheter att bygga en kvalitativ infrastruktur p.g.a. importrestriktioner och komplicerad israelisk byråkrati för tillstånd att genomföra dylika projekt.   

Allt detta ovanstående är alltså bara Hamas fel menar Aron Modig och legitimerar därmed den Likud-ledda järnmurspolitiken. Det står honom naturligtvis fritt, men det vore på sin plats med en motivering varför han försvarar allt detta övervåld och utdragna plågande av ett folk.

Huruvida Hamas är regeringsdugligt eller inte kan måhända ifrågasättas. Själv skulle jag inte lägga min röst på dem om jag fick välja. Men inte heller på Likud om jag fick delta i israeliska val. Men det är ju inte detta Ship to Gaza handlar om utan Palestinas respektive Israels interna angelägenheter.

Lidandet och det skriande behovet av förnödenheter är dock en annan sak. Det är denna humanitära katastrof som Ship to Gaza försöker uppmärksamma och eventuellt råda lite bot på förutsatt att lasten Estelle bär med sig får levereras till Gaza-borna. Riktigt hur det skulle förvärra situationen för Gazas befolkning återstår för Aron Modig att förklara. Han borde då också rimligen förklara varför han underkänner FN:s och Amnestys rapporter?