Bildt måste kräva att armeniska ockupationen upphör

Efter utvisningen och benådningen av den azeriske officeren Ramil Safarov skrev utrikesminister Carl Bildt på sitt Twitterkonto att det var ett ”konstigt beslut i Azerbajdzjan att benåda en man som har mördat en armenier i Ungern. Rättsstatliga principer måste följas”. Hans ställningstagande har uppenbarligen formats under inverkan av det som den senaste tiden har skildrats i internationella medier. Dessa fortsätter bara upprepa att en azerisk officer slaktade en sovande armenisk officer. Men är det rätt? Det är oärligt. Det är bara toppen av ett isberg medan den viktigaste delen av historien på grund av alla bakgrundsfakta avsiktligt hålls kvar under ytan och döljs för omvärlden av armenisk-dominerade medier. Medierna förmedlar enbart det som har hänt, inte vad som orsakade/tvingade den azeriske officer som aldrig har dödat en fluga att döda den armeniske löjtnanten Gurgen Margarian.

1987-1989 började Armenien den etniska rensningen av Azerier och kurder för att invadera senare Azerbajdzjan. Ramil Safarov var barn när armeniska soldater dödade brutalt två personer ur Ramil Safarovs familj inför hans ögon. De dödade släktingarna var inte militärer utan obeväpnade jordbrukare som aldrig bar vapen. Armenierna dödade dem av det enda skälet att de var azerier. Man kan bara tänka sig pojkens psykologiska trauma i det ögonblicket. Hur många av oss kan sitta ner och se på när inkräktare brutalt slaktar släktingar i ens eget hem? De armeniska trupperna ockuperade hans födelsestad i Karabach och brände ner släktgården. I dag finns inte längre staden på kartan, den raderades helt av de armeniska ockupanterna (via Google Earth kan man se vad som finns kvar av den tidigare så vackra bebyggelsen i Jabrail – 39.401389°, 47.026588°). Fienden rullade in med sina stridsvagnar och den gamla kyrkogården och gravarna tillhörande Ramil Safarovs släktingar och förfäder sedan flera århundraden grusades sönder och jämnades med marken. Finns det inte likheter med de hemska scener som utspelades under andra världskriget?

Ramil Safarov och hans familj blev flyktingar. De levde i tolv år i tält (tänk på tillvaron där på vintern, med små mängder ved och mat!), och sedan i godsvagnar. Hur många dagar kan någon av oss leva under sådana omänskliga förhållanden? Ramil Safarovs familj gjorde det i tolv år! I tolv år fick de höra från armeniska tjänstemän att deras flytt var oåterkallelig och att de aldrig skulle kunna återvända hem.

Som av ett under hittade Ramil Safarov styrkan att studera och blev officer, eftersom han drömde om att frigöra sin hemstad och resten av de ockuperade delarna av Azerbajdzjan och om att hjälpa flyktingar återvända till sina förfäders marker i Nagorno-Karabach, i dag ockuperat av Armenien.

Han tog sin examen vid militärakademin, fullföljde sin praktik vid Nato och skickades sedan till Budapest för att studera engelska. Hans dröm var att gå ut i ärbar och ärlig strid med fienden och träda fram som segrare! Men det han såg i Budapest stämde inte överens med hans moraliska ramar. Vid programmet mötte han två andra officerare från Armenien, Margarian och Makuchyan, som i tre månader offentligt hade förödmjukat, hånat och nedvärderat den unge azeriske officeren, skymfat hans land och kallat den azeriska armén för ”en skock får”, ”fega förlorare”, ”nomader” osv. De båda armenierna provocerade honom bokstavligt talat till att reagera. Hur många av oss skulle i realiteten klara av sådana provokationer om vi var i hans kläder?

Den 19 februari 2004 (tolv år efter folkmorden i Khojali) gick de två armeniska officerarna till en restaurang för ett cyniskt ”firande” av detta tragiska datum. Dagen är en sorgens dag i Azerbajdzjan. Massakern i Khojali är känd som ”Azerbajdzjans Srebrenica”. Denna dag slaktade den armeniska militären 613 azeriska flyktingar som flydde från den azerbajdzjanska staden Khojali, huvudsakligen kvinnor och barn. 150 invånare saknas fortfarande (utöver alla de som dog).

Tänk om en gammal överlevande från Förintelsen skulle bli varse hur två unga officerare från dagens Bundeswehr går till en restaurant för att fira minnet av att dödslägret Auschwitz öppnades. Hur skulle han uppleva det? Om han dödade dem skulle han kanske betraktas som ”hjälte” i Israel. Skulle det vara mord? Absolut. Är ett sådant mord berättigat? Inte alla skulle milt uttryckt svara nej på den frågan. När de två armeniska officerarna återvände från sin ”anmärkningsvärda” middag där de firade ”hjältemodet” av armeniska militär i 1992 var de halvt berusade och, föga förvånande, på gott humör. ”I dag firade vi årsdagen av slakten av era får” (de 613 som föll offer i folkmordet i Khojali och 150 andra saknade) ropade Margaryan till Ramil Safarov. De familjemedlemmar som alltså dödades inför Ramil Safarovs ögon var två av dessa ”slaktade får”. En av de armeniska officerarna plockade upp den azerbajdzjanska flaggan ur fickan och torkade sina skor ... Att han hade den azerbajdzjanska flaggan i fickan betyder att provokationen var medvetet planerad – vad i all världen skulle annars den azerbajdzjanska flaggan göra i armeniska officerares fickor?

Det blev sista droppen. Ramil Safarov klarade det inte längre. Han dödade Margaryan.

Sveriges utrikesminister Carl Bildt uttryckte sin oro över beslutet att benåda Ramil Safarov. Han kommer dock knappast att förklara varför Sverige teg 2001 när Garabedian släpptes, en dömd terrorist av armeniskt ursprung. Garabedian var skyldig till att ha placerat ut den bomb vid Orly-flygplatsen i Frankrike 1983 som dödade åtta personer, varav fyra franska, en svensk, en amerikansk och två turkiska medborgare. Han fick livstids fängelse i Frankrike. Plötsligt släpptes han och utvisades till Armenien – ett land han aldrig tidigare har besökt eller hade några släktingar i. Vid ankomsten omfamnades terroristen av premiärminister Andranik Markarian och hyllades som en nationalhjälte. Sedan när bryr sig Sverige mer om de armeniska provokatörerna än sina egna oskyldiga medborgare? Ärligt talat, Carl Bildt: 2001 hörde vi inget om Sveriges oro över att någon som mördat Svenska medborgare hade släppts och sedan hyllats i Armenien.

Den svenska utrikesministern höll i likhet med övriga Europa tyst när Yanikian – en annan mördare av armeniskt ursprung, som skoningslöst dödade två av sina gäster, turkiska diplomater, vid en lunch i Santa Barbara (CA) 1973 och dömdes till livstids fängelse i USA – hyllades i Armenien i en sådan omfattning att den armeniske presidenten besökte nationaloperan för att se och uppleva den föreställning som särskilt tillägnades denne trolöse mördare. Vilken underhållning för en president!

Ramil Safarov har åtminstone inte fått någon officiell hyllning, till skillnad från den dömde armeniske terroristen Varoujan Garabedian. Ramil Safarov dödade åtminstone den man som konstant hade provocerat honom för att framkalla en våldsreaktion, till skillnad från Garabedian som utan urskillning dödade helt oskyldiga människor. Till skillnad från Garabedian som dödade kvinnor och män, den azeriske officeren dödade åtminstone en uniformerad officer från fiendearmén (vilken vid sin återkomst säkert skulle ha fortsatt att avrätta och/eller ge order om att döda de azeriska jordbrukare med barn– som den nioårige Fariz Badalov, dödad av en armenisk krypskytt förra året),

Sanningen är att Ramil Safarov inte dödade officeren enbart på grund av att denne var ”en armenier”. Han dödade honom av ytterst specifika skäl, som hör samman med offrets oacceptabla beteende. Om han skulle döda vilken armenier ”som helst” kunde han ha gjort det för länge sedan i många andra städer där han haft möjlighet att träffa etniska armenier – Moskva, Izmir, Istanbul eller till och med Baku, där 20 000 etniska armenier tryggt lever kvar (som jämförelse kan nämnas att det i dag inte finns en enda azerier i Armenien; alla har tvångsdeporterats).

Officeren dödade en uniformerad officer från fiendearmén (tekniskt sett är de båda länderna fortfarande i krig) för att denne hade vanhelgat den nationella flaggan. Ärligt talat, hur många av oss är beredda att offra allt för att försvara vår nationella värdighet?

Anders Breivik dömdes till 21 år för att ha dödat 77 personer. Hans motiv var ren rasism och hat och hans dom innebär 99 dagar för varje dödad människa. Ramil Safarov fick livstid för att ha dödat en person.

Ramil Safarov satt 8,5 år i fängelse. Ungern gjorde rätt i att skicka hem honom och president Alijev gjorde rätt i att benåda honom! Han har lidit tillräckligt. Inte ens när tyska krigsfångar återvände hem efter andra världskriget var Europa lika hysterisk – och då hade många av dem begått allvarliga krigsförbrytelser. Ungern borde vägra förklara sig inför eventuella statschefer eller EU. Det kostar pengar att hålla utlänningar i ungerska fängelser och de ungerska skattebetalarna kan inte förväntas stå för alla kostnader under så många år bara för hålla angriparen Armenien på gott humör.

Att benåda Ramil Safarov var en reaktion på dubbelmoralen och den misslyckade medlingen från OSSE:s sida. Ramil Safarov är ett offer för den armeniska ockupationen. Han tog lagen i egna händer eftersom världen inte klarade av att följa rättsstatliga principer utan agerade undfallande gentemot angriparna och valde att blunda för folkmordet i Khojali. Var det någon som åtalade dem som tvingade Ramil Safarovs familj att flytta och slaktade hans släktingar?

Jag har nyligen läst ”Public Hearing on Crimes Against Women in Recent Wars and Conflicts: A Compilation of Testimonies”, där kvinnor från krigsdrabbade länder berättar vad de hade gått genom.  En azeriska kvinna berättade om hyr hon torterades och våldtagits av armeniska soldater och hyr andra kvinnor i hennes by hade lidit: “Armenian soldiers committed sexual violence on my sister-in-law’s daughter…I saw many outrages being committed every day, morning and night. They scorched my brother’s young wife in front of my eyes”.

Överlämnade Armenien krigsförbrytarna till ICC? Tvärtom förnekar den armeniska regimen sin roll i folkmordet i Khojali och påstår cyniskt att det handlade om ”azerier som dödade azerier”. Skulle bosnierna ha blivit glada om de hörde från Radovan Karadic att muslimerna i Srebrenica dödade muslimer medan Ratko Mladic försökte rädda dem? Detta är precis vad president Serzh Sargsyan säger i dag, även om han i sin intervju med den brittiske journalisten Tom de Waal oavsiktligt erkände sin egen roll i massakern.

Så länge Serzh Sargsyan, Robert Kocharian, Seyran Ohanian och många andra armeniska krigsförbrytare och skyldiga till folkmord går fria och till och med har regeringsposter finns det ingen anledning till att Ramil Safarov skulle stanna en enda dag extra i fängelset.

Ja, Carl Bildt, rättsstatliga principer ska följas. Var vänlig stå för dina ord och begär att den armeniska ockupationen av regionen Nagorno-Karabach i Azerbajdzjan upphör och att de skyldiga bakom folkmordet i Khojali ställs inför rätta i Haag.

Bagirova Irade (2 artiklar)

Anmäl