Svenska medier är okunniga om USA-valet

Den uppmärksamhet det stundande presidentvalet i USA röner, är ett tacksamt undantag från en annars allt torftigare utrikesbevakning i svenska medier. Dessvärre finns brister även i bevakningen här – alltför ofta präglas rapporter av ett lite naivt, svenskt perspektiv som inte alls motsvarar verkligheten.

Därför är det svårt att veta om återkommande påståenden som att ”valet är väldigt jämt” eller att det är ”tveksamt” om Obamas har chans att bli omvald, är utslag av en egen tolkning eller av okunskap om hur det amerikanska valsystemet fungerar. Om det vore val idag, skulle något annat än en överlägsen seger för Barack Obama vara fullständigt oväntat.

Detta beror på att det i slutänden är antalet elektorsröster som räknas, inte den allmänna opinionen. När den allmänna opinionen mäts, är skillnaden mellan Mitt Romney och Barack Obama förvisso liten (men skillnaden har dock hittills ihållande varit till Obamas fördel, vilket också är ett högst relevant faktum att ta med i beräkningen).

Om hänsyn istället tas till hur den sannolika fördelningen av elektorsröster ser ut just nu, är sannolikheten att Obama blir återvald ungefär 70 – 80 procent. Att inte redovisa detta, ger ingen korrekt bild av läget i valrörelsen.

Presidenten i USA väljs indirekt, av elektorer som utses i varje delstat (och Washington D.C.). I 48 av de femtio delstaterna ges alla elektorsröster till den som får det största antalet röster från allmänheten. Endast två delstater, Maine och Nebraska, kan fördela sina elektorsröster mellan kandidaterna.

Inte heller i dessa delstater fördelar dock elektorsrösterna på det sätt vi är vana vid i Sverige, det vill säga proportionellt. Istället får den övergripande vinnaren två av delstatens röster, och de övriga fördelas efter vem som vinner i respektive kongressvalkrets inom delstaten. 2008 lyckades Obama med konststycket att vinna en röst i den annars djupt konservativa delstaten Nebraska. Den valkrets där detta inträffade, har sedan dess ritats om för att undvika en upprepning.

Totalt sett är det visserligen förhållandevis jämnt mellan kandidaterna, i den allmänna opinionen. Men det visar inte hela bilden. Det finns en mycket tydlig uppdelning mellan olika stater. En del, stora folkrika stater som t.ex. New York och California, har en betryggande demokratisk majoritet som närmast garanterar presidenten elektorsrösterna från dessa. För republikanen Romney är det framför allt mellanvästerns stater, med folkrika Texas i spetsen, som står för hans säkra bas.

Det är fullt möjligt att bli vald till president utan att ha en majoritet av de avgivna rösterna bakom sig. Det gjorde senast George Bush jr. 2000. Det är fördelningen av elektorsröster som valet verkligen handlar om.

Rent praktiskt avgörs valet i ett begränsat antal delstater, där stödet mellan de båda kandidaterna är mer jämnt fördelat. Där handlar kampen om några få tusentals väljare som ännu inte bestämt sig eller som kan förmås byta sida. Dessa marginalväljare är en bråkdel av befolkningen som helhet. Ändå är det detta fåtals röster som allt nu handlar om, fram till den 6:e november.

Och valet är inte alls så öppet, som många påstår. Obama har ett litet men ändå tydligt mätbart överläge i de flesta ”battleground states”. Tillräckligt för att, om det håller i sig till valdagen, vinna med runt 330 elektorsröster mot Romneys drygt 200. En betryggande marginal, om än inte lika stark som 2008.

Detta är utgångsläget, nu efter att de båda partierna har hållit sina konvent. Det som nu återstår är fältarbete och mediakampanjer för att vinna de viktiga marginalväljarna. Tumregeln är dock att mycket litet i realiteten händer mellan konventen och valdagen, om inget inträffar som påverkar hela valrörelsen. 2008 skedde det genom Lehman Brothers konkurs och inledningen på den djupa finanskrisen. Det gynnade då Barack Obama och förstärkte hans ledning över John McCain, som vid den här tiden för fyra år sedan till och med var något mindre än den är mot Mitt Romney.

Om inget motsvarande händer i år, som går Barack Obama emot, ska vi alltså inte förvänta oss några plötsliga svängningar i opinionen. Det är inte uteslutet att Romney skulle kunna ”spurta på upploppet” även utan draghjälp av någon spektakulär händelse, men ett sådant scenario är mycket ovanligt.

Mitt Romney har inte vid mer än någon enstaka sommarmätning kunnat ens hamna lika med Barack Obama. Den positiva effekt som ibland inträder i samband med konventen, uteblev för hans del – men inträffade för Obama efter det demokratiska konventet. Även om dessa tenderar att jämnas ut igen, så säger det något om hur svårt Mitt Romney har det som utmanare. I det här skedet borde han ha en marginal på åtminstone ett par procentenheter i opinionen, för att nu kunna koncentrera sig på att konsolidera stödet i de nyckelstater som ger honom den säkraste vägen till minst 270 elektorsröster.

Istället måste han slå ur ett opinionsmässigt underläge i nästan alla de delstater som står på spel för att både vinna egna väljare och blockera Obamas strategi. Hans, och republikanernas, ekonomiska överläge spelar därför i stort sett ut sin roll. De måste sprida ut sina resurser istället för att koncentrera dem.

Hittills har de som hoppas på en konservativ valseger kunnat fästa sitt hopp till risken att opinionsundersökningarna överdrivit Obamas överläge. De flesta institut redovisar i början av kampanjerna opinionen bland samtliga svarande ”registrerade väljare”. Men detta innebär en stor risk att visa ett felaktigt resultat, eftersom det inte tar hänsyn till mobiliseringsgraden.

Republikanernas väljare är, i genomsnitt, mer motiverade att rösta på sin kandidat än den genomsnittlige demokraten. Under ekonomiskt svåra tider brukar också en utmanare gynnas starkt av att det är lättare att mobilisera missnöje med svårigheter än att uppbåda entusiasm för en kandidat som förknippas med den första politiken. Båda dessa effekter skulle alltså gynna Mitt Romney.

I samband med partikonventen, när det officiella startskottet för kampanjerna har gått, övergår fler och fler opinionsinstitut till att istället redovisa opinionsläget bland ”sannolika väljare”. Men alla förhoppningar till trots har detta åtminstone inte än så länge påverkat ställningen alls.

I några viktiga delstater, Ohio och Michigan, tycks mätningar bland sannolika väljare tvärtom ha gynnat Barack Obama. Detta är uppseendeväckande eftersom det går på tvärs mot det förväntade. Det indikerar även att Obamas överläge kanske snarare har underdrivits än överskattats. 

Idag tycks de flesta bedömare eniga om att Obama leder över Mitt Romney, med ungefär 230-240 säkra elektorsröster mot 191. Då räknas Michigan in, men inte Ohio. Om också den viktiga delstaten Ohio med 18 elektorsröster skulle räknas in i Obamas fålla, har han näst intill avgjort valet. Det finns då mycket få möjligheter för Mitt Romney att uppnå en majoritet i elektorskollegiet.

Det finns i dagsläget tre osäkra delstater som var och en är tillräckligt folkrika för att tillsammans med ytterligare minst en medelstor stat ge Obama segern. Det är Florida, Ohio och Virginia. Samtliga dessa vann Obama 2008 och i samtliga har han ett litet övertag i opinionen. Det räcker alltså för Obama att vinna en av dessa och, till exempel, Nevada där samtliga opinionsmätningar sedan april ger honom ett överläge på 2-6 procentenheter. Men han kan också vinna genom att ta hem segern i de fem små och medelstora stater som står på spel.

För Mitt Romney å andra sidan, är det nödvändigt att vinna samtliga dessa tre delstater – och dessutom tillräckligt många av de små och medelstora staterna för att hindra att Obama lyckas ta hem en majoritet med hjälp av dem. De utsikterna är försvinnande små, om inte något inträffar som likt valet 2008 ändrar förutsättningarna och ger Romney en tillräckligt medvind för att vinna i minst sex av nio osäkra delstater.

Det är kring dessa ”vägar till valvinst” som rapporteringen borde kretsa. Det är så amerikanska val vinns, genom att fokusera insatser där de ger mest utdelning och genom att räkna elektorsröster, inte procent i den allmänna opinionen.

Även om bilden då måste skifta och handla om andra faktorer än den relativt jämna, och därför naturligen spännande – och samtidigt mycket lättrapporterade – allmänna opinionen så finns det fortfarande mycket att rapportera om. Valet är för det första inte avgjort förrän på valdagen (om ens då) och saker kan naturligtvis fortfarande inträffa.

För det andra kunde det vara mycket mer allmänbildande för svenska läsare och tittare att få höra mer om kandidaternas förutsättningar i olika delstater, varför valvindarna blåser åt det håll de gör. Hur påverkas en delstats röster av olika förutsättningar, ekonomiskt, socialt, utbildningsmässigt?

Och i skuggan av presidentvalet finns ett val som om möjligt är ännu viktigare. En tredjedel av senatens 100 platser står på spel. Idag har demokraterna en knapp majoritet, men republikanerna har relativt goda möjligheter att ändra på detta. Senatsvalen är en blandning av rikspolitik och lokala förutsättningar. Och om republikanerna erövrar en majoritet i senaten, och därför behärskar båda parlamentskamrarna, påverkar detta presidentens möjligheter att utnyttja sin makt högst väsentligt. Hittills har Obama misslyckats med sin målsättning att överbrygga partiklyftan.

Vilka förutsättningar som kommer att gälla för åtminstone de två närmaste åren, till nästa kongressval, bestäms alltså nästan lika mycket av senatsvalen som av presidentvalet. Det är där framtiden för ”Obamacare” slutligt kommer att avgöras, det är där omröstningarna om Paul Ryans budget kommer att avgöras.

Dessvärre utspelas en stor del av rapporteringen från USA som om det vore fråga om en valrörelse i Sverige, fast mellan två kandidater – och ofta med fokus på det som för oss framstår som mest apart, religiös extremism och abortmotstånd, som en liten extra krydda. Det är varken särskilt god journalistik eller allmänbildande.