Kortedala-fallet visar behovet av hårdare straff

Historien utspelar sig som följer: Carl-Eric var inne i affären och handlade, utanför står hunden i koppel. Då kommer ett gäng fram, bestående av huvudpersonerna Diar och Hassan, och börjar störa hunden. När Carl-Eric kommer ut så uppstår en hätsk diskussion och på något sätt hamnar Carl-Eric i fontänen där den grova misshandeln påbörjas. Enligt förhör med en läkare på sjukhuset var Carl-Erics hjärnskador bland det allvarligaste han sett efter en misshandel och det krävdes flera akuta operationer och långvarig eftervård.

Det här fallet blev uppmärksammat av den anledningen att den misshandlade är i 60-årsåldern och sjuklig, medan gärningsmännen var i 15-årsåldern och agerade i grupp om åtminstone fem personer. På bilder som lades upp på nätet under rättegångens förhandlingar kan man se hur de två åtalade ungdomarna sitter och ler. Att på en rättegång uppvisa sådan brist på empati och respekt för brottsoffret är något som är symptomatiskt för vissa ungdomar som kommer från samhällets ytterkanter. Vare sig det rör sig om stenkastning mot ambulanser eller hån mot brottsoffer under en rättegång så är det gemensamma temat att man inte har vare sig empati för andra medborgare eller respekt för svenska myndigheter.

Det är den totala bristen på empati, mer än något annat, som oroar oss, Samhället eroderas och tilliten för de myndigheter och den stat som trots allt finns där för medborgarna byts ut mot hat. Resultatet är misshandelsfall som sker helt öppet inför vittnen, stenkastning på polis och ambulans och bilbränder och attacker mot vanliga oskyldiga medborgare.

I det här fallet är våldet exceptionellt grovt. Vinklingen i media är vämjelig. Vi får veta hur dåligt gärningsmännen och deras anhöriga mår, men inget om hur Carl-Erics familj upplever det. Straffet blir sedermera ett skämt (bland annat 12 timmars utvecklingssamtal) och ilskan bland befolkningen stor. Det är politikers uppgift att se till att straffskalan är sådan att domstolarna dömer ut straff som står i samklang med uppfattningen om hur grovt brottet är. Därför vill vi se rejäla straffskärpningar för grova våldsbrott, sänkt straffmyndighetsålder, och livstid utan möjlighet till benådning för de grövsta brotten.

Vi är nämligen övertygade om att caféjobb där man får servera kaffe och kaka inte på något sätt har någon effekt annat än att det är att se som ännu ett övergrepp på det brottsoffer som fått sitt liv förstört.

Gustav Kasselstrand (10 artiklar)

Anmäl