Ingen vet vad kulturbyråkraterna kostar

Over head är ett begrepp som är lite för krasst och räknenisseaktigt för att användas av kulturkoftorna. Men då blir det som det blir i stället.

Alla inser att kulturen inte klarar sig utan tråkmånsar som hyr lokaler, räknar debet och kredit och köper annonsplatser. Men varje onödig tråkmåns är en minuspost för själva kulturen. Det är genom att hålla nere over headkostnaden som man får the biggest bang for the buck. Eller snarare kultur för kulorna.

Det vore extra motiverat eftersom kulturpolitisk debatt ofta är aggressivt inriktad på pengar i stället för innehåll och på kostnader i stället för intäkter.

Men hur kommer då en enkel språkvetare som jag in på denna fråga i snittmängden mellan det sublima och det krasst ekonomiska? Jo, det visade sig att det finns något mycket systematiskt med ord som börjar på kultur-, något systematiskt som triggar viss nyfikenhet. Det handlar om ord som kulturanslag, kulturattaché, kulturavdelning, kulturchef, kulturdepartement, kulturhus, kulturnämnd, kultursekreterare och så förstås det sammanfattande kulturbyråkrat.

Det finns fler, och de är ungefär jämngamla i språket, och de är jämngamla med den nya svenska kulturpolitiken. Om man gör sig omaket att gå in på spraakbanken.gu.se får man veta att dessa medelålders ord är mycket vanligare än alla andra, lite äldre orden, t ex kulturskymning, kulturarv, kulturbygd och kulturföremål .

Ur ordskatten framtonar en ny klass av mandariner som troligen gått kulturvetarlinjen som hittat sina revir och nischer. Kulturaggressiviteten beror på att de lärt sig att problematisera, dekonstruera, dekontextualisera, diskursanalysera, lägga raster över och avhåna varandras tankefigurer. Den som pratar finast vinner. Detta är inte kulturpersonligheter, det är kulturbyråkrater. De intresserar sig för kulturanslag, inte kultur. De sitter i kulturnämnder i stället att stå på scenen. Varje sådan individ innebär minskat netto för själva kulturen, så vi borde ha koll på dem.

Så vad kostar alla dessa mångordiga pärmbärare? Pallar kulturen för tyngden av denna over head? Nej, just den frågan kan jag inte svara på. Och ingen annan heller. Jag bläddrar i 300 sidor kulturutredning från 2009. Men den tegelstenen är dock för fin för att prata pengar och byråkrati. Inte heller i riksdagsmotioner eller departementspm ger man minsta hint. Och inte heller Sveriges kommuner och landsting som brukar ha statistik ner på gemnivå kan svara. Jag ringer runt.

 – Frågan har hängt i luften här, men ingen har riktigt lyft den, säger en politiskt på infödd kulturbyråkratsvenska. Han är i departemensledningen och en av de ca 90 anställda vid kulturdepartementet. Det är ett typiskt svar. Det låter precis likadant på informationsavdelningen på Kulturrådet (46 miljoner i anslag) och på Myndigheten för kulturanalys (9 miljoner).

Svaret är typiskt inte därför att kunskap saknas utan därför att det varken finns intresse eller insikt om problemet. För efter någon tid ringer nitisk departementstjänsteman, Katarina Höög, tillbaka, en riktig kulturbyråkrat värd varenda over headkrona. Hon låter meddela att i på sid 89 i tabellbilagorna till Kulturrådets årsredovisning faktiskt finns redovisningar av utfallet av ”förvaltningskostnader” för åtskilliga av de anslag som Kulturrådet givit. Vi får en total på 25 miljoner vilket utgör en femtedel av de förmedlade beloppen. Om detta är mycket eller lite kan vi tyvärr inte veta utan en del benchmarking.

Lika stort (= litet) är intresset på kulturförvaltningarna i kommuner landsting. Stockholms stad har inte ens en uppfattning om många personer som jobbar med kultur på tjänstemannanivå (men man vet att totalen är 35 miljoner kronor). Over head verkar vara ett okänt begrepp utom vid ett par undantagsfall som Upplands väsby och Nacka där man har ett upphandlingssystem och därför björnkoll på kulturpengarna. Ett annat glänsande undantag Operan i Stockholm där man på öret fördelat konstnärliga, tekniska och administrativa kostnader.

Men helheten får vi inget grepp om. Alla vet att det över allt, på alla nivåer, kryllar av nämnder, styrelser, policygrupper, fokusgrupper, beredningar, sakkunniga och föredragande. Men varför och till vilken kostnad? Och till vilken nytta?

Som vanligt är det allra värst högst upp i hierarkin. Kulturdepartementet har under de senaste åren satt inte mindre än tre myndigheter på fötter: Institutet för språk och folkminnen (53 miljoner), Myndigheten för kulturanlys (9 miljoner) och Statens musikverk (120 miljoner). Snyggt jobbat av en regering som har den uttalade ambitionen att minska antalet myndigheter. Och här handlar det om riktiga statliga ämbetsverk med kulturgeneraldirektörer, kulturstyrelser och kulturregistratorer. Vad gör de?

Här skrivs inga sonetter

här sjungs inga kvartetter

här blåses inga boetter

och dansas inga piruetter

men beslutas av en viktigpetter

I ekonomisk teori finns en grundlag med hög bäring mot kulturen: Baumols princip. Rått formulerat innebär den att det trots tre hundra år av produktutveckling fortfarande krävs fyra personer för att exekvera en stråkkvartett.

Och i administrativ teori finns Parkinsons lag som stadgar att det (efter en tid) behövs sju helårsekvivalenter (mot tidigare en person) att beställa en stråkkvartett. Så det är kringkostnaderna man måste ha koll på.

När det nu finns vissa data, visserligen bara tillgängliga för mycket nitiska sifferdetektiver, skulle man ödmjukt vilja vänta på nästa steg: att ta reda på hur  mycket man kan skära i byråkratin utan att skada kulturen.

Lars Melin (3 artiklar)

Anmäl