I GP tvingas muslimer bevisa att de är normala människor

Sociologen Jamila Hussein skrev: "I en ledare i GP (14/9) uttrycktes den välmotiverade åsikten att den stora majoriteten av muslimer i väst, som stöder den västerländska demokratin, nu borde ta till orda och tydligt markera sitt avståndstagande från det våld som islamistiska extremister iscensatt."

Det är intressant att Jamila Hussein går helt på GP:s ledarredaktions linje och inte alls problematiserar kollektiviseringen av muslimer. Hon kallar det "välmotiverat" att vanliga människor ska ta avstånd från våld som de inte har någonting alls att göra med, bara för att de är muslimer. Vi kan ta för givet att de flesta "vanliga" eller "normala" människor är emot våld. Manifestationer mot exempelvis våld är i grunden någonting positivt, men i regel behöver "vanliga", "normala" människor inte offentligt manifestera sin avsky mot våld så fort någon långt borta i något annat land gör någonting. Ingen klagade på att svenska katoliker inte syntes i debatten om den irländska katolska kyrkans pedofiliskandaler. Muslimer å andra sidan verkar ha andra krav på sig.

Om jag får ta ett grovt exempel: I tidningarna brukar det ibland stå att någon anlagt en brand någonstans eller kört rattfull. Plötsligt går den del av befolkningen som ibland dricker alkohol, kör bil eller använder tändstickor/tändare ut offentligt och tydligt påtalar att ”jag är emot och fördömer anlagda bränder och rattfylleri”. Krävs detta verkligen för att bevisa att man är en god medborgare? Varför ska denna logik gälla muslimer? För visst fungerar muslimer inte som om de vore ett homogent kollektiv med en gemensam tankestruktur, som om de hade en enda gemensam hjärna?

Intressant är att varken GP:s ledarredaktion eller Jamila Hussein nämner det faktum att det har hänt många gånger tidigare att muslimer ”nyanserar debatten” genom att ta avstånd från islamistiskt våld. Och det har hänt att muslimer på andra sätt deltar i debatten om islam. Allt för att (be)visa att muslimer är normala.  Det är nog få frågor de senaste åren som har blivit så ofta och så hett debatterade i Sverige som muslimer och islam (se bara på omskärelsedebatten eller icke-frågorna halal-slakt och niqab).

GP:s ledarredaktion bad om ursäkt om deras formulering missuppfattades, men de stod fast vid sin åsikt att muslimer har ett kollektivt ansvar. Det går precis i linje med Ilmar Reepalus uttalande om att judarna i Malmö har ett ansvar att ta avstånd från Israel. Annars har man sig själv att skylla om man utsätts för trakasserier och hot, är den logiska slutsatsen som kan dras.

På vilka premisser förs debatten om islam? Handlar debatten om att öka de allmänna kunskaperna om islam? Eller utgår man ifrån den rasistiska ståndpunkten att alla muslimer är potentiella terrorister och fiender till "Väst", och att "normala" muslimer därför behövs för att visa nyansera bilden och visa att det är en missuppfattning? När muslimska företrädare, allt från politiker och debattörer till imamer, offentligt tar avstånd från islamistiskt våld anses det av rasister vara tomma ord, antingen pga. ”muslimernas dolda agenda” eller pga. att det var så få som talade. Hur man än gör, syns för få ”moderata muslimer”. De är i bästa fall undantaget som bekräftar regeln. Muslimerna gick inte man ur huse för att visa sin avsky mot den vilseledde stackare som sprängde sig själv i Stockholm. Måste det per automatik innebära att de därmed i hemlighet stödjer sådana dåd?

Debatten om ett större muslimskt kollektivt ansvar är i grunden en debatt på rasisternas villkor. "DE", muslimerna, är inte att lita på eftersom de inte uttalar sig. "DE", muslimerna, är inte att lita på trots att de uttalar sig. En konstruktiv debatt är omöjlig med rasister, på samma sätt som den är omöjlig med islamister. Vi ska inte debattera på deras villkor. Det är vi, kristna, muslimska, ateistiska (osv.) vanliga medborgare som ska sätta agendan i debatten, inte de som tycker att islam är Sveriges största utländska hot eller de som framför dödshot mot konstnärer.

Jag tror inte att Jamila Hussein har rätt när hon hävdar att muslimer inte vågar kritisera militanta islamister eftersom de är rädda. Och GP:s ledarredaktion är helt fel ute om de menar att muslimer inte är med och "nyanserar debatten". Det finns dem som säger emot.  Men i detta land finns det bara si och så många Dilsa Demirbag-Sten:ar, Ibrahim Baylan:er och Nalin Pekgul:er, för att ge några exempel. Hur representativa kan man säga att dessa personer, eller jag är för den delen, för den uppskattningsvis halva miljonen muslimer i Sverige?

Vem ska man låta tala för den "normala" majoriteten? Hur representativa är exempelvis organisationerna Sveriges muslimska råd, Svenska muslimer för fred och rättvisa eller Sveriges muslimska scouter? Varför inte gå hela vägen in i absurditeten genom att ringa till alla muslimer i Sverige, fråga dem vad de tycker om islamistiskt våld och sedan presentera resultatet offentligt som man gör med en folkräkning?

Viktigast av allt, Jamila Hussein hävdar att ”[e]n anledning till de starka reaktionerna i Mellanöstern mot filmen är att man där inte inser hur den västerländska demokratin fungerar.” Som så många andra före henne, generaliserar Jamila Hussein när hon låter något hundratal miljoner människor i Nordafrika och Mellanöstern representeras av religiösa extremister som utför terrordåd. GP:s ledarredaktion verkar inte heller förstå implikationerna i att efterfråga en moderat muslimsk majoritet som ska visa offentligt att de "både accepterar och i eget intresse stödjer den västerländska synen på yttrandefrihet".

Det tas för givet att de västerländska demokratiska värdena är just västerländska, inte någonting som "VI" delar med "DE". "DE"  måste lära sig om och acceptera att yttrandefrihet och de mänskliga rättigheterna är bra för dem. Och eftersom "DE" är inte på något sätt mindre "DE" bara för att de råkar bo i Sverige, är "de demokratiska värderingarna" någonting som Sveriges muslimer inte heller bär med sig lika intuitivt som västerlänningarna, eller specifikt svenskarna gör. "De" är ju inte "Vi", det vill säga svenskar/västerlänningar.

Tänkte inte GP:s ledarredaktion ens tanken att jag och alla andra icke-representativa muslimska representanter ser demokrati och yttrandefrihet som någonting som är vårt eget, istället för att vara en helt främmande värdering som vi fick lära oss av en engagerad och snäll svenskalärare? Nej, dessa är våra gemensamma mänskliga värderingar snarare än västerländska demokratiska värderingar.

Debatten handlar inte om islamistisk extremism i sig. Den handlar bara om att muslimerna i väst måste ta detta moraliska ställningstagande mot islamistisk extremism. Säkert inte lika mycket för sin egen skull som för att visa den normativa befolkningen att deras (muslimernas) blotta närvaro i Sverige eller i "Väst" inte är absolut fel. Extremismen i ett land långt, långt borta kommer inte magiskt motverkas om vanliga människor tillräckligt mycket upprepar "jag fördömer". Det är inte som i "Tusen och en natt". 

Tyvärr har varken Jamila Husseins debattartikel eller GP:s ledarredaktion bidragit till en ”nyanserad debatt”, utan snarare förstärkt fördomarna om en miljard människor, som får finna sig i att bära ett kollektivt ansvar som en homogen grupp, trots de enorma skillnader som finns bland dem. Till skillnad från västerlänningar måste normala muslimer bevisa att de minsann är vanliga, normala människor. ”Vad ska folk tro annars?”