Slå inte sönder återvinningen som nio av tio är nöjda med

Vi som representerar producenterna är stolta över det samhällsuppdrag vi har fått: att sköta återvinningen av förpackningar och tidningar i hela landet. Det ansvaret fick vi efter kloka politiska beslut som hade som mål att skapa ett kretsloppssamhälle där vi hushåller med naturens resurser och minskar miljöpåverkan genom att se avfall som en resurs för nya produkter.

När Lena Ek den 29:e augusti tog emot avfallsutredningen välkomnande jag därför hennes uttryckta ambition på avfallsområdet. Miljönytta och resurseffektivitet, enkelhet för konsument var viktiga utgångspunkter tillsammans med ett tydligt och tungt producentansvar. Likaså kunde jag konstatera att vår strävan för ett tydligare system med uttalat myndighetsansvar och uppstramad och mer enhetlig tillsyn över vår verksamhet och producenters ansvarstagande vunnit stöd.

Men mot bakgrund av detta blev jag besvärad och förbryllad av att ett tydligare och tyngre producentansvar i själva verket innebär att ansvaret för att åstadkomma ett fungerande kretslopp föreslås ges till varje enskild kommun, producentansvaret som vi känner det avskaffas. Osäkerheten vad detta innebär är djupt oroande. Varken miljöministern eller utredaren kunde säga hur systemet ska se ut, när det ska genomföras och därför inte heller vilken miljönytta eller service som medborgarna kan förvänta sig till vilken kostnad. Det enda man med bestämdhet konstaterade var att det kommer se olika ut i varje kommun eftersom förutsättningarna är så olika.

Vad har vi vunnit om Utredarens förslag genomförs? I dagsläget finns ingen beskrivning av detta. För att svara på denna fråga måste man dessutom se till vad som motiverat dagens utredning.

Flera kommunalt ägda bolag med vinstkrav hade börjat bryta sönder det kretslopp som byggts upp i Sverige. Exempelvis kunde svenska pappersbruk inte tillverka nya produkter av det material som deras producenter samlat in då flera kommunala bolag, i strid med lagstiftarens intentioner, istället sålde det till högstbjudande på en internationell börs utan kunskap om fortsatt hantering. Den affärsverksamhet som Robert Falk själv representerar har utifrån ett eget intresse velat få tillgång till en marknad utan att behöva ta ansvar för hela kretsloppet.

Istället för att enkelt lösa denna grundläggande fråga föreslår nu Utredaren en total förändring av dagens system och utredningsdirektivens uppdrag att särskilt beakta näringslivets uppbyggda kretslopp lämnas utan åtgärd.

Som motiv används den nedskräpning som från tid till annan förekommer vid våra stationer. Det är ett existerande problem på vissa platser vilket jag erkänner och ska åtgärda. Men det är naivt, felaktigt och självsäkert att hävda att dessa problem automatiskt löses om kommunen får ansvaret. Lika fel som om jag hävdade att kommunerna med ett insamlingsansvar kommer bränna avfallet istället för att importera hushållssopor. Låt oss därför istället med respekt för våra olika roller och ambitioner konstatera att sammanhållna system med helhetsansvar är bättre. Kommunerna har ansvar för hantering av hushållsavfallets behandling och bör därför med fördel sköta den insamlingen. Med samma logik bör vi producenter som ska ansvara för återvinning av förpackningar och tidningar sköta den insamlingen.

Tvärtemot vad utredningen och Robert Falk säger är detta den generella inriktningen. Den som ansvarar för behandling eller återvinning har insamlingsansvaret, om än organiserat på olika sätt.  Utredarens huvudförslag innebär ju inte att allt hushållsavfall samlas i ett system. Exempelvis pantflaskor ska fortfarande tas med till affären, lågenergilampor till något insamlingsställe liksom batterier, kemikalier och grovavfall. Varje fraktion ska organiseras för största resurseffektivitet, säkerhet och miljönytta.

När Robert Falk i senaste artikeln anklagar näringslivet för att inte vilja ta ansvar på grund av kostnader så ekar det ihåligt. Vår kritik baseras i själva verket på att förslaget hämmar konkurrens, minskar samarbete, är otydligt i ansvarsfördelningen, inte definierar varken miljönytta eller kostnad. Det kan heller inte råda något tvivel om att ökade kostnader leder till ökade förpackningsavgifter som drabbar vanliga konsumenter. Därför måste varje steg, varje initiativ värderas utifrån resurseffektivitet, det vill säga bästa möjliga miljönytta till en rimlig kostnad för svenska hushåll. Ambitionen måste vara att övergripande mål ska nås på ett så effektivt sätt som möjligt i samarbete mellan kommuner och näringsliv.

Utredaren lämnar ett alternativt förslag som innebär att bygga vidare på och utveckla den inslagna vägen och som istället innebär införande av tydligare krav, bättre uppföljning av vår verksamhet och ökat inflytande för kommunerna. Utvärdering och tillsyn ska leda till ständig förbättring men måste då vara tydligt i vem som långsiktigt har helhetsansvaret. Näringslivet har investerat miljarder i ett system som redan idag möter av samhället fastslagna mål. Investeringarna har börjat ge resultat.  I en SIFO-undersökning som Naturvårdsverket, Avfall Sverige och vi gjort tillsammans säger upp emot 90 % av hushållen att de är mycket eller ganska nöjda med sortering och insamling av förpackningar och tidningar. I samma undersökning är färre än 80 % nöjda med systemet det kommunala ansvaret för till exempel insamling av grovsopor och lite drygt 60 % med matavfallshanteringen. Om vi vill öka återvinningen ska vi utveckla den ledande positionen vi har och fokusera på de system som invånarna är missnöjda med, inte lägga ner ett framgångsrikt system och börja om på ruta ett. Vårt förslag handlar om att vi vill komma närmre 100 % nöjdhet med insamling och sortering av förpackningar och tidningar genom att utveckla dagens system och öka återvinningen ytterligare, öka kommunernas inflytande, bygga ut servicen till konsumenterna och stärka miljönyttan. Med alternativförslaget når vi de övergripande mål som Lena Ek gett uttryck för. Då får vi ett tydligt och tungt producentansvar.

Kent Carlsson (3 artiklar)

Anmäl