Palme var ingen lyckad statsminister

Så har den då haft premiär, filmen om Olof Palme. Det är en fin film som ger ett personligt och nyanserat porträtt av delar av Palmes liv. Det är också ett bra dokument över svenskt nutidshistoria. Det mesta har skrivits om personen Palme redan. Det finns kanske inte anledning att orda om det här. Det som träder fram är dock tydligt att den politiska personen Palme är historia. Och bör förbli historia.

1960-talet framstår som Palmes lyckliga årtionde. Han var i takt med det framväxande unga Sverige. Ett Sverige som ville göra sig fritt från tidigare årtiondens hämmande instängdhet i ett världskrigspräglat regleringssamhälle med fasta samhälleliga regler; både för hur man skulle leva sina liv och för vilka möjligheter som fanns till utveckling. En tid med begränsat utrymme för liberala värderingar och entreprenörskap skulle vi väl säga idag.

Här kom Palmes friska retorik och starka formuleringskonst till sin rätt. Han var ung, attraktiv, intellektuell, internationell och representerade en modern livsstil där man valde bort de borgerliga vanorna. Genom sin roll som statsministerns högra hand fick han en möjlighet att växa och ta plats som annars skulle varit omöjlig. Tage Erlanders roll i skapandet av Olof Palme skulle nog lyftas fram mer för förståelsen av hans gärning.

De områden som Palme ansvarade för; utbildning och kommunikationer, var två områden där det fanns stort utrymme för reformer. Å ena sidan skulle en ny och modernare utbildning, med ett kunskapsideal, spridas till fler i landet. Å andra sidan skulle nya vägar och järnvägar, och flyget, främjas. Båda områdena viktiga delar i det som vi nu kallar tillväxtpolitik.

Här gjorde Palme av allt att döma ett bra arbete. Många historier berättas fortfarande runt om i landet om ”landsbyggaren” Palme som hade synpunkter på hur vägar skulle dras och utvecklas. Bilen stod ju under 1960-talet för framtiden. Det är intressant att se att det var ett område där en närmast marknadsekonomisk styrmodell tillämpades. De skatter som betalades in till staten när man tankade sin bil skulle användas till vägbyggen, varken mer eller mindre. SJ fick i stort klara sig på de intäkter som järnvägen gav. Nedläggningar av olönsamma järnvägar blev följden.

Under dessa år varvade han sin formella roll med att utveckla sin radikala utrikespolitik, som utan tvekan byggde på en stark övertygelse om värdet av frihet och demokrati. Att han tilläts ta denna aktiva roll inom det området, som inte hade någon motsvarighet i hans formella uppdrag, är förstås intressant i sig. Här måste väl förklaringen sökas i det nära samarbetet med Erlander. Bara statsministern kan rimligen tillåta sådana avsteg från de formella områdena i regeringen.

Man kan ju bara pröva tanken på om Catharina Elmsäter-Svärd skulle driva en stark utrikespolitisk linje kopplad till Kinas förtryck av oliktänkande eller USAs hantering av krigsfångar i Guantanamo. Det skulle knappast gå hem. Utan alla andra jämförelser.

Palmes goda tider förefaller dock i allt väsentligt ha slutat i och med att han tog över partiordförandeskapet och statsministerrollen. Hela 1970-talet var ju något av ett förlorat årtionde. Efter en lång period av tillväxt, som gav utrymme för ökat skattetryck och kostnadsdrivande reformer, vände utvecklingen snabbt. Kostnadskriser och strukturproblem kom att prägla Sveriges ekonomi under de följande 25 åren. Helt uppenbart saknade Palme en idé om vart landet skulle föras i detta läge.

Så framstår heller inte hans tid som statsminister, oppositionsledare och sedan statsminister igen som någon lyckad tid. De första åren in på 1970-talet tycks den socialdemokratiska ledningen helt ha missat att det var en ny tid som trätt in. Sedan förnekade man den liberala marknadsvågen som reformerade vår omvärld och ökade konkurrenstrycket. Den våg som nu stod för det nya och moderna.

När sedan en framgångsrik reformpolitik inleddes under 1980-talet, var det snarast utan Palmes stöd eller intresse. Kjell-Olof Feldt framstår alltmer som den som ska ha äran av att ha börjat återtåget till en rimligare poltik.

Det som står fram i filmen, och av mina egna minnen från tiden, är en åldrad Palme som upprätthöll en alltmer ihålig vision av en samhällsmodell som tappat attraktionskraften, som inte längre stod för framtid och utveckling och som trasslade in sig i halvsanningar och ”affärer” av olika slag. Kärnkraften, löntagarfonderna, och skattepolitiken är exempel på tunga frågor som gick Palme emot. En ny tid hade börjat i politiken. En tid som inte passade Palme.

Men det som står fram är också den starka individualismen hos Palme. Vinnarskallen och siffersamlaren; både privat och i politiken. Och var det kanske utrymme just för individualism han främst talade om när han nästan bokstaverade ”jag är demokratisk socialist” i debatterna. Att få utrymme att leva sitt eget liv efter eget tycke och smak. Men också att visa humanism och medkänsla i de små och stora sammanhangen. Kanske finns kärnan till hans budskap och person här, snarare än någon annanstans.

Svaren får vi aldrig. Men bilden blir allt tydligare. Palmes tid var 1960-talet. Hans tid som statsminister var inte särskilt lyckad. Snarare tvärtom. Palmes politik är inte nyckeln till framtiden. Den är historia. Låt det så förbli.