Omedvetna generaliseringar är trots allt generaliseringar

Det är bara positivt när debattörer tar till sig kritik och förtydligar vad de menar, för i alltför många fall tar de all kritik personligt och håller fast vid att de inte har gjort/sagt någonting fel. Möjligen läste jag in mer i Per Gudmundsons text än som var avsett, men det ändrar inte det faktum att han uttryckte sig generaliserande om befolkningen i Mellanöstern, då han lät dem representeras av våldsamma religiösa extremister. Generaliseringar kan vara problematiska inte minst för att våra förgivettagna sanningar om ”DE” kan omedvetet återspeglas i den offentliga debatten och det i sin tur leda till att negativa fördomar förstärks, med negativa konsekvenser för exempelvis de muslimer som bor i Sverige. Därför är det mycket glädjande att Gudmundson gjorde ett förtydligande, dessutom med några bra argument.

Nu vill jag bara hävda att jag inte förnekar svagt demokratistöd bland befolkningen i arabvärlden, utan att vi inte bör dra för stora växlar av samhällsutvecklingen efter revolutionerna. Det må vara naivt, men resultatet kan fortfarande bli gott.

Gudmundson använde den islamiska revolutionen i Iran som ett negativt exempel, samt en undersökning som visar att den egyptiska befolkningens syn på demokrati är splittrad (en majoritet vill ha demokrati men att ungefär samma andel vill att religionen ska spela en stor roll i politiken). För det första var den islamiska revolutionen ett svar på shahens långtgående forcerade sekularisering och hade först ett brett folkligt stöd, som ju utnyttjades av den nya islamistiska regimen i syfte att konsolidera den absoluta makt de tagit.

De radikala elementen är ett stort hot, eftersom de brukar vara välfinansierade, välorganiserade och ibland även beväpnade. ”Negativa” krafter kan motverkas genom att motverka analfabetism, till att börja med. Det kan mycket väl ta 100 eller 200 år innan arabvärlden utvecklar den typ av demokrati som finns i "Väst", men anledningen till det är inte att folket är oförmöget att lära sig, eller att folket hellre vill ha religiösa dogmer än yttrandefrihet. Demokratiseringsprocessen beror snarare på de samhälleliga förutsättningarna, precis som Gudmundson pekade på när han nämnde analfabetism, krävande traditioner, klanstrukturer och korruption. De stora hindren är en blandning av historiska aspekter (västvärldens påverkan genom kolonialism och stöd för diktatoriska regimer), samt religiösa extremistgrupper.

Visst är befolkningarnas syn på demokrati splittrad men det behöver inte betyda att en ny teokrati enligt talibanernas eller al-Qaidas syn har större chans att etableras än ett demokratiskt styrelseskick. Befolkningarna i Mellanösterns länder kommer (förhoppningsvis) vara med och utveckla sin egen demokrati i sin egen takt. Det innebär kanske att exempelvis Egypten inte kommer vara en sekulär stat som stora delar av Västeuropa, men det behöver inte heller innebära att homosexuella kommer att avrättas, kvinnor stenas eller att spöstraff blir ett vanligt straff. Dock bör de demokratiska länderna vara uppmärksamma på den risken och stödja de nya regimernas utveckling till demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Dialogen får inte glömmas.

Och förhoppningsvis kan vi vara sakliga och tydliga från första början, så att vi undviker att omedvetet göra generaliseringar om människor vi aldrig träffat.