Naivt förneka svagt demokratistöd i arabvärlden

Amerikas ambassadör hade blivit skjuten. De antiamerikanska kravallerna gick som en löpeld genom Arabvärlden. Jag befann mig i en taxi på väg till SVT:s Debatt, och chauffören undrade om min syn på saken. Den arabiska våren för åtminstone för en god sak med sig, sa jag, då den lär regionens diktatorer att de inte kan behandla folket hur som helst. Taxichauffören skakade på huvudet. Nej, sade han. Inget gott kommer ur revolutionerna.

Han var från Iran, visade det sig, och hade nog fog för sin slutsats, även om den svårligen skulle hålla rent statistiskt. Han hade sett en islamisk revolution förut, och jag kan knappast klandra honom för att han varnar för flera

I samma veva skrev jag en artikel för SVT:s debattsajt, som fick rubriken ”Mordet på USA:s ambassadör visar hur avlägsen demokrati är i arabvärlden”. Artikeln kritiseras nu av Nedim Kirlic här på Newsmill. Skribenten menar att jag är ”generaliserande” och har en ”överlägsen” attityd, och att jag låter dem som skapar upplopp representera hela arabvärlden.

Jag beklagar om jag har givit intryck av att ”ha en generaliserande syn”. Jag misstänker dock att det är artikelförfattaren Nedim Kirlic som läser in mer i min text än som är avsett, när han påstår att jag låter ”detta fåtal som verkar vara någon sorts extremister representera hela folkets åsikter”.

Självfallet är de radikala elementen bakom kravallerna inte representativa för befolkningarna i regionen. Men frågan är om det spelar någon större roll, när det gäller chanserna till demokratisk utveckling där.

Något som verkligen spelar roll är dock religionen och att de tongivande institutionerna saknar förståelse för demokratiska fundamenta såsom yttrandefrihet. Ta bara al-Azhar-universitetets syn på yttrandefrihet, uttryckt så sent som i vintras. Där står det klart att angrepp på religionen inte tolereras. Eller ta Kairo-deklarationen om de mänskliga rättigheterna – där rättigheterna underställs den islamiska lagen sharia.

Muslimer i allmänhet – mannen på gatan – må ha en helt annan syn på saken. Jag antar att de flesta vill leva i frihet. Det brukar människor vilja. Men såvitt man vet är befolkningarnas syn på demokrati dock splittrad. I Pews mätningar säger majoriteten av de svarande att de vill ha demokrati – men ungefär samma andel säger att de vill att religionen ska spela en stor roll i politiken, och inte sällan att lagstiftningen strikt ska följa koranen. Motsättningen häremellan (i synnerhet som prästerskapen och institutionerna alltså tar avstånd från demokratiska grunder såsom yttrandefrihet) tycks helt enkelt inte vara uppenbar för befolkningen.

Denna grundläggande oförståelse för hur demokrati fungerar är naturligtvis en förutsättning för att de radikala ska kunna få en klangbotten för sitt budskap, och mänskliga sköldar till sina terrorattacker och "demonstrationer".

När sedan de radikala elementen dessutom trakasserar de sekulära krafter som finns, och moderata muslimska krafter ser mellan fingrarna av rädsla för att förlora inflytande till mer "rättrogna", så blir chansen för ett demokratiskt genombrott än mindre. Utöver det religiöst bakåtsträvande inflytandet över befolkningarna ska nämnas utbredd analfabetism, kvävande traditioner, klanstrukturer samt korruption, varav inget precis hjälper till att föda fram demokrati.

Vad folket tycker får helt enkelt blygsamt genomslag, oavsett vad Nedim Kirlic önskar.

Det vore naivt att bara känna optimism inför den så kallade arabiska våren. Men eftersom mänskligheten skulle stanna upp helt om pessimismen fick ta överhanden, så väljer jag att behålla åtminstone en smula av hoppet.

Men hur mycket är det rimligt att hoppas?