Dagens Nyheter underblåser hatet mot feminister

Dagens Nyheter har varit det självklara valet av dagstidning för alla oss som vill ha en upplyst, kompetent, sansad nyhetsrapportering och samhällsdebatt. Nu har denna förtjusning emellertid hastigt falnat, och det tidigare förtroendet för Dagens Nyheter avtagit. Detta är följden av två djupt beklagliga händelser under den gångna veckan.

Den första händelsen är rekommendationen att sluta använda ordet ”hen” i nyhetsrapporteringen, då detta skulle innebära ett ”queerpolitiskt ställningstagande” (dagensmedia.se, 10/9). Den debatt som har förts i DN:s kulturdel om ordet ”hen”, samt omständigheten att ordet inte sällan har använts även i mer allmänna artiklar, har bidragit till att det har legitimerats och upptagits i det allmänna svenska ordbruket. Beskedet att DN nu inte längre av princip kommer att använda detta ord är senkommet, svårbegripligt och inte minst bristfälligt motiverat.

Lanseringen av ordet ”hen” har sin grund i att många transpersoner började låna in ordet ”hän” från finskan för ett par år sedan. Finskans hän motsvarar nämligen både svenskans han och hon. Detta sammanfaller förvisso med queerrörelsens strävanden, men innebär inte per automatik ett ”queerpolitiskt ställningstagande”. Vi vill däremot påpeka att det givetvis är ett politiskt ställningstagande att utesluta hen från DN:s nyhetssidor.

Finskan är bara ett av många språk som sedan länge har könsneutrala pronomen som en självklar del av ett språks rikedom. En av poängerna med att införa ordet hen i svenska språket är ökad inkludering och ökat synliggörande, vilket i sin tur pekar framåt mot nästa steg i den könskritiska debatten, där själva begreppen ”man” och ”kvinna” problematiseras. Det är däremot ett stort missförstånd att ordet hen skulle handla om att sudda ut könsgränser. Ordet berikar istället det svenska språket. Som Karin Milles, Karin Salmonson, och Marie Tomicic skrev i Svenska Dagbladet den 20/1 2012:

”Att föra in ett nytt element som får oss att tänka till i vårt språkbruk ger möjlighet till medvetenhet och förändring som sträcker sig bortom enstaka ord. Att använda hen är inte att ta bort hon och han. Det är att lägga till hen: att ge tre möjligheter istället för två.”

Syftet med detta är naturligtvis ökad rättvisa, ökat välmående, mindre våld och större valfrihet – för alla. Oavsett om en är transperson eller inte finns det poänger med ord som inte är könsbestämmande. Det kan användas av många fler, vare sig det handlar om att benämna sig själv, avidentifiera texter om personer eller grupper som av olika anledningar önskar anonymitet, eller skriva icke könsbestämmande allmänt informerande texter. Vi är förvånade att DN:s medarbetare inte har kompetens nog att skilja på dessa olika nivåer, och vi oroar oss för den obehagliga censur som DN nu har valt.

Den andra händelsen är DN:s medarbetare Jonas Thentes utfall på Dagens Nyheters hemsida 11/9. Under rubriken ”Jag fick nypa mig i öronen när jag hörde att barnfiguren var rasistisk” inleder Thente helt sonika:

”Jag har alltid haft roligt åt uttrycket 'att tro sina öron' eftersom det antyder att våra anatomiska delar är helt fristående från hjärnan och medvetet kan ljuga och hånflina. Så vitt jag vet är det bara penis som besitter de egenskaperna.”

I konventionell manschauvinistisk anda antyder Thente att mäns sexualitet är en okontrollerbar naturdrift omöjlig för mannen att ta ansvar för. Detta banar givetvis vägen för den kvinnosyn som komma skall. I blogginlägget erbjuds vi läsning om ”en ung humaniorand” och ”akademiutbildade kärringar med varmt hjärta utanpå och kallt inuti”.  

DN gräver här sin egen grav, då en stor del av dess läsare väl torde utgöras av just ”akademiutbildade kärringar”, och kanske var det en medvetenhet om detta som gjorde att ”kärringar” ströks ur texten när blogginlägget senare publicerades som artikel.

Oavsett denna strykning spär dock Thentes inlägg på seglivade fördomar om att kvinnor som gör karriär skulle vara känslomässigt kallsinniga och egocentriska. Dessa är enligt Thente inkvoterade individer som på grund av ett prestigefullt och kargt arbetsklimat centrerat kring konkurrens om knappa medel till humanistisk forskning inte hinner sätta sig in i forskning, och därför tvingas ut på sociala medier för att ”göra rubriker för att få in stålar till att göra fler rubriker som kan ge mer stålar”.

Detta är bara ett exempel på den mängd sakfel och otydligheter som präglar artikeln. Nog har Thente förvisso rätt i att humanistisk forskning inte åtnjuter samma omfattning tilldelade statliga forskningsmedel som exempelvis den medicinska och teknologiska forskning vars resultatinriktade och mätbara karaktär gynnas av utbildningsminister Jan Björklunds kontraproduktiva och toppstyrda universitetspolitik. Att forskare som ägnar sig åt att skapa rubriker skulle få större del av den ekonomiska kakan är emellertid fel i sak.

Vi menar snarare att det finns stor anledning att tro att en allt för populärvetenskaplig forskare skulle få problem i de grundliga och tidsomfattande bedömningsprocesser som alltid föregår utdelning av statliga forskningsmedel, oavsett om det sker till humaniora, teknologi, medicin och så vidare. De antal publikationer som forskare har i internationellt högt rankade vetenskapliga journaler med peer review system torde sannolikt smälla rejält mycket högre i fördelningslotteriet än enskilda forskares förmåga att skapa debatt på twitter. Än värre blir det när Thente fortsätter:

”För att återgå till det svenska problemet, så kan jag se två lösningar: antingen dränker man de här kvoterade kvasiforskarna i pengar så att de inte behöver ödsla allas energi på trams, eller också drar man in tjänsterna helt och hållet till dess att de läst in grundkursen.”

Påståendet att humanistiska forskare inte skulle ha gått det som Thente oklart refererar till som ”grundkursen” är rent av löjligt. Humanistiska forskare har även, liksom forskare inom andra ämnen, mångåriga universitetsutbildningar bakom sig. Det vet såklart även Thente, och DN:s redaktion. När en dessutom erinrar sig att den utlösande faktorn för hela denna debatt – diskussionen om huruvida Stina Wirséns film ”Liten skär och alla brokiga” arbetar med rasistiska stereotyper – så innebär det att de personer som indirekt angrips på detta vis går att identifiera främst som de välmeriterade, kompetenta och djupt kunniga forskarna Mikela Lundahl och Ylva Haber. Med andra ord, Thente tar penis som referenspunkt i sin strävan att skriva ner och göra sig rolig över erkända forskare. Han hade givetvis inte kommit undan med att använda samma ”intima” referenspunkt i en artikel om exempelvis hållbar utveckling, eller något annat ämne som just nu står högre i kurs än feminism och genusforskning.

Vi kan inte annat än förstå det faktum att DN har valt att publicera Thentes text som att DN:s redaktion också indirekt delar Thentes könskonservativa och bakåtsträvande poänger. Det hat som ständigt riktas mot feminismens och genusforskningens offentliga aktörer ute på internets bakgator, det vill säga kommentarsfält, flashback och så vidare, har nu normaliserats till att också inta Sveriges största nyhetstidning.

Detta är en djupt beklaglig utveckling. Det är inte för inte som Aftonbladets skribent My Vingren bara för några dagar sedan skrev om hur hon på grund av sitt feministiska engagemang har fått utstå allt från dödshot och sexualiserade skällsord till förslag om sexuella tjänster från provocerade män som anser att hon har fått för lite kuk (Aftonbladet 7/9). Att referera till penis och mäns påstått okontrollerbara sexualitet är dock inte det enda gemensamma för Mys angripare och Jonas Thente. My skriver vidare:

”För gränserna förskjuts, att sprida hat och hot är lättare än någonsin. Hatet eskalerar och antifeministernas retoriskt förenklade propaganda lockar allt fler. Genom att antifeminister, likt rasister, lägger till “men det får man väl inte säga i det här landet” eller hänvisar till “PK-polisen” omskapas de mest löjeväckande förklaringarna till attraktiva sanningar. Under tiden vet inte polisen ens hur de ska klassificera mina anmälningar.”

Vi anser att Thentes artikel är just ett sådant exempel på förskjutning. Genom att sanktionera artiklar likt Thentes underlättar DNs redaktion fortsatt spridande av hat mot genusforskning, vilket också indirekt innebär sanktionerat hat mot feminismens anhängare. Vi skulle bli mycket förvånade om DN: redaktion hade tillåtit publicering av en artikel som med ordalag och argument liknande Thentes hade syfte att uttala sig om en helt annan yrkeskategori. Symptomatiskt av det rådande samhällsklimatet anser vi att kontentan blir den samma som titeln på den artikel som Karin Eder-Ekman nyligen publicerade: ”Feministhat säljer bättre” (Expressen, 12/9).

Sådana skribenter och principbeslut, sådana läsare. Vi kan bara beklaga att DN förefaller ansluta sig till de hårda högervindar som blåser och därmed låter trångsynthet och kunskapsförakt gå före öppenhet, kritiskt tänkande och kompetens.