Ettårigt gymnasium kan bli dödsstöten för yrkesprogrammen

Regeringen föreslår en ettårig gymnasieutbildning helt utan teoretiska ämnen som beräknas sjösättas redan nästa höst eller senast hösten 2014. Förslaget visar enligt mig en förlegad syn på människans yrkesliv och riskerar att bli den sista dödsstöten för dagens yrkesprogram som redan har skadats av Björklunds gymnasiereform som trädde i kraft hösten 2011.

I dag är det som bekant inte per automatik som eleverna på yrkesprogrammen får läsa de teoretiska ämnen som ger högskolebehörighet. Detta har resulterat i ett påtagligt minskat intresse för dessa utbildningar. Många elever, som är intresserade av yrkesutbildningar men som också vill ha möjlighet att få högskolebehörighet, ratar dessa teoretiska program på gymnasiet. Och med det nya förslaget om att slopa de teoretiska ämnena helt och hållet riskerar Björklund att dra undan mattan för dessa utbildningar för gott.

Jan Björklunds syn på människans behov och möjligheter förvånar mig, lika så hans ambitioner för Sverige som en läskunnig kunskapsnation. Han verkar ha den sneda föreställningen att till exempel en snickares yrkesliv enbart består av en spik och en hammare. Men även en snickare, rörmokare eller en bilmekaniker har rättigheter och behov av att lära sig att läsa, skriva och kommunicera med andra människor, också de behöver lära sig hur ett samhälle fungerar, om sina rättigheter och skyldigheter. Vi lever i ett informationssamhälle i en alltmer globaliserad värd, där det ställs allt högre krav på vår läs- och skrivkunnighet. Vidare, hur tänker sig Jan Björklund att dessa yrkeselever ska ta till sig instruktioner från läroböckerna när de studerar?

”Klart att det vore jättebra om alla blev akademiker, men verkligheten är inte sådan”, säger utbildningsminister Jan Björklund. Det är en floskel som Björklund kör med rätt ofta. Det har aldrig varit en målsättning i Sverige att alla ska bli akademiker. Yrkesutbildningar har alltid funnits som ett alternativ. Men att inte bli akademiker innebär inte att man ska bli en analfabet, sittande i en verkstad med ett verktyg i handen. Vidare menar Jan Björklund att tanken är att elever med otillräckliga grundskolebetyg, eller som är på väg att hoppa av, ska kunna studera efter en så kallad komvuxmodell. Jag menar att detta är ett sätt att släta över skolans misslyckande att vissa elever efter nio år i grundskolan inte fått hjälp att lära sig läsa, skriva och räkna de grundläggande elementära bitarna. Istället för att synliggöra dessa elevers behov och sätta in resurser vill Jan Björklund ta dessa elever ut ur systemet via bakdörren och lova dem guld och gröna skogar.

Vi kan inte blunda för att tusentals ungdomar hoppar av skolan idag, menar Björklund. Helt rätt! Det ska vi inte acceptera. Att så många ungdomar hoppar av skolan är ett underbetyg för ett land som satsar på kunskapssamhället och som vill positionera sig i den alltmer konkurrensutsatta globaliserade världen. Då undrar jag, på vilket sätt hjälper vi dessa ungdomar genom att beröva dem möjligheter att lära sig läsa och skriva? Jag har jobbat som gymnasielärare i tio år, både på teoretiska och praktiska program. Min erfarenhet är att det knappast är på grund av att eleverna inte vill läsa de teoretiska ämnena som de hoppar av. Alla barn vill lära sig läsa, skriva och räkna, alla barn vill ha en grundläggande kunskap om sin historia om, om sin närvärd, om hur det samhället de lever i fungerar. De vill det eftersom de är nyfikna människor som lever i relation med andra människor och inte är ensamma öar.

Det finns många bakomliggande faktorer till varför vissa elever hoppar av skolan. De kan vara individuella och personliga bekymmer, sociala förhållanden hemma, skolans strukturella problem eller otillräckliga hjälpresurser i skolan. Men sällan på grund av att de inte vill läsa eller skriva. Det är frestande för en 15-årig som inte har fått tillräcklig hjälp i grundskolan i läs- och skrivkunnighet och andra teoretiska kunskaper att plötsligt bli erbjuden att slippa dessa ämnen i gymnasiet. Det är snudd på ett populistiskt erbjudande som i det långa loppet gör både eleven i fråga men också svenska samhället som helhet en björntjänst.

Kan det vara så att delar av skolans kunskapsmål och arbetssätt inte går hand i hand med samhället i övrigt och med ungdomarnas behov? Länge var skolan den enda kunskapskällan utöver ortens bibliotek, eller ett band av encyklopedi i bokhyllan hos farmor. Men idag, med informationssamhället har vägen till kunskap krympt. Avståndet till kunskap är bara ett musklick eller smartphonetouch bort. Då blir det en utmaning att motivera en elev att ta sig till skolan en mörk novembermorgon för att till exempel ta reda på att det trettioåriga kriget ägde rum mellan 1618-1648, att koltrastens latinska namn är turdus melura eller att lösa en andragradsekvation utan att förstå varför.

Vi behöver en modern skola som skapar lösningar och ser till att fler ungdomar lämnar grundskolan med tillräckliga kunskaper och som höjer kunskapsnivån allmänt i hela samhället. Inte sänka den på det sätt som Jan Björklund vill driva igenom.

Kadir Meral (4 artiklar)

Anmäl