Försvaret av yttrandefriheten det centrala i Wikileaksaffären

Leo Kramár menar i sin artikel om Assangefallet att min analys av detsamma är ”extrem” och ”en politisk partsinlaga”. Resonemanget är genomgående retoriskt skickligt och samtidigt intressant eftersom hans verklighetsbeskrivning stärker legitimiteten i Ecuadors beslut att ge Assange asyl, d v s den visar på att Assange mycket väl kan ha anledning att frukta att bli utlämnad och ställd inför rätta i USA för Wikileaks avslöjanden. Den avgörande punkten förblir huruvida Wikileaks avslöjanden är att betrakta som kriminella.

I diskussionen om risken för utlämnande är det dock viktigt att bättre hålla isär begreppen. Assange stod, i och med att brittisk domstol slutgiltigt beslutat om överföring till Sverige, inför valet mellan att antingen sitta inlåst i Sverige medan brottsutredning fortskred i USA, eller att söka skydd på Ecuadors ambassad. Att på motsvarande sätt sitta frihetsberövad i Storbritannien, med risk att utlämnas till USA, har aldrig varit ett alternativ, eftersom ett brittiskt frihetsberövande av Assange, då som nu, skulle innebära en snar överföring till Sverige. Att söka skydd på ambassaden för att undgå det enda alternativet - en överföring till Sverige - och därmed risken för utlämning till USA, var därför helt rationellt. Om Kramár läste min artikel noggrant skulle han nog inse att han i stora delar missuppfattat argumenteringen. Han skulle också se att citatet jag tillskrivs - ”Assange löper större risk att överlämnas till USA från Sverige än från Storbritannien” – är helt gripet ur luften. Tvärtom står det att frågan om varifrån Assange, vid tidpunkten för asylansökan, mest sannolikt skulle riskera att utlämnas, inte är den intressanta. Det intressanta är vad Assange hade anledning att frukta ifall han inte sökt - och beviljats - skydd av Ecuador.

Kramár låter förstå att det svenska regelverket kring utlämningförfarandet, för vilket han helt riktigt redogör, garanterar Assange en rättvis process. Men han visar också att han förstår att den avgörande punkten är frågan om huruvida Wikileaks avslöjanden i ett sådant läge skulle betraktas som straffbara även här i Sverige. Kramár frågar sig: ”Men vad händer om Assange anklagas i USA för ett brott mot sekretesslagen eller motsvarande, som är straffbart även i Sverige, som har ett straffvärde på minst ett år och där alla övriga kriterier för utlämning är uppfyllda? (…) Om någon, som Assange, känner ett obetvingligt moraliskt tvång att bryta mot demokratiskt stiftade lagar tar han en medveten risk”. Han fortsätter senare: ”Sverige har ett bindande avtal med USA (…) Att vägra utlämningen i ett sådant fall och dessutom tillerkänna Assange rätt till asyl skulle inte bara innebära att Sverige bryter mot sina avtalsenliga förpliktelser utan också att man desavouerar sin egen lagstiftning”. Ofrivilligt sätter Kramár huvudet på spiken. Det är just denna möjlighet, att Sveriges rättsvårdande myndigheter och regering skulle dela en eventuell amerikansk uppfattning att Wikileaks avslöjanden är kriminella, som gör risken för svensk utlämning och amerikanskt åtal reell. Intressant nog är Kramárs egen bedömning att det vore naivt att tro något annat. Resonemanget förstärker alltså snarast slutsatsen att Ecuadors beslut att ge Assange skydd, grundat på verklig risk för politisk förföljelse, var välgrundat.

Naturligtvis är yttrandefriheten inte oinskränkt, det är därför bedömningen av Wikileaks publiceringar blir central. Gällande publiceringen av bevis för USAs påstådda krigsbrott är frågan, både ur juridisk och moralisk synvinkel, hur rimlig är en tolkning av de mänskliga rättigheterna som innebär att sådana journalistiska avslöjanden inte omfattas av press- och yttrandefrihet, eftersom uppgifterna i fråga hemligstämplats av den ansvarige staten? Hur kan krigsbrott då avslöjas? Man kan fråga sig om denna diskussion över huvud taget skulle ha uppkommit ifall avslöjandena gällt en stat för vilken Kramár hyst mindre sympati.

USA är måhända en rättsstat, men det är i så fall en rättsstat som gör sig skyldig till grova folkrättsbrott, där Guantanamo och Abu Ghraib, liksom Irakinvationen i sig, utgör mer kända exempel. Genom Wikileaks avslöjanden har vi också fått övertygande bevisning för att grova krigsbrott har begåtts av amerikansk militär i Irak. Antydandet att Assanges åsikt om USAs politik, det Kramár kallar ”slagsidan i Assanges avslöjanden”, skulle göra Wikileaks avslöjanden mindre skyddade av yttrandefrihet, är naturligtvis absurt både i juridiskt och demokratiskt avseende.

Medan Kramár menar att jag borde ”överlåta bedömningen av rättssäkerheten till justitieråden” anser jag tvärtom att allmänhetens granskning och engagemang i rättsfrågor är en förutsättning för vårt rättssystems legitimitet. Idén att juridiken ger uttryck för objektiva värden som bara experter begriper är en odemokratisk kvarleva från en förliberal rättstradition.

För att undvika fler och allvarligare missförstånd vill jag här också framhålla att jag naturligtvis delar uppfattningen att Assange inte på något sätt bör särbehandlas i den svenska rättsprocessen, och jag tror absolut inte på teorier om en svensk-amerikansk komplott mot Assange. Jag menar att det är mycket viktigt att vi skiljer på frågan om den pågående svenska rättsprocessen å ena sidan, och frågan om vad Assange skulle riskera i fråga om utlämnande till USA och ett amerikanskt åtal å andra sidan. Processen i Sverige kan alltså mycket väl vara legitim samtidigt som Ecuadors beslut att ge Assange skydd också kan vara legitimt. Det finns ingen automatisk motsättning däremellan.

Ifall Kramár någon gång skulle ge sig på att titta närmare på Wikileaks många avslöjanden skulle han också förvånat upptäcka att organisationen inte alls angripit enbart USA. Det är också märkligt att antyda att demokratiska brister i Ecuador på något sätt skulle vara ett argument mot att Assange skulle riskera politisk förföljelse. Glöm inte heller bort att Ecuadors bedömning av Assanges behov av skydd backats upp, både från höger och vänster, av demokratiskt valda regeringar i hela Latinamerika.

Att jag sympatiserar med yttrandefriheten som sådan är naturligtvis ett politiskt ställningstagande, en partsinlaga för demokratiska friheter om man så vill, men det diskvalificerar knappast den teoretiska analysen. Det är för övrigt inte alldeles lätt att se vad i bedömningen att Wikileaks publiceringar bör omfattas av yttrandefrihet som är att betrakta som extremt. Det är i så fall en extremism som delas av väldigt många.

Mårten Löfberg (2 artiklar)

Anmäl