Jag har korrigerat kön

Frågan om komplexiteten i ett könsbyte har diskuterats bl a av David Eberhard, psykiater, här på Newsmill. På DN Debatt har Marc Bygdeman, professor emiritus, lagt sina synpunkter på hur könsbyte ska fungera rent rättsligt och teoretiskt i "En man som bytt kön kan aldrig bli mor" .

Tvångssterilisering är ett missvisande begrepp, enligt Bygdeman och Eberhard. I en fullt utförd operation blir personen steril. Knäckfrågan är de fall där kvinnor som opereras till män fortfarande har kvar äggstockar och livmoder. Men i dessa sällsynta situationer är kvinnorna rent biologiskt fortfarande kvinnor. Man har bytt identitet. Och det är här det blir riktigt intressant. 

Många transsexuella vill inte genomgå en riskfylld operation och som förändrar förutsättningarna i livet totalt. De vill "bara" byta könstillhörighet och få leva som det motsatta könet för resten av livet. Men man väljer ofta en hormonbehandling för att bli "mer lik" det nya könet.

Argentina har som första land i världen låtit rätt gå före lag och helt enkelt tagit beslutet att låta individen själv bestämma vilket kön han/hon/hen föredrar att vara. Inga smärtsamma behandlingar och operationer, inga tioårslånga utredningar, inga byråkratnäsor i vägen. Utan du själv har rätten att bli man om du rent biologiskt är född till kvinna och tvärtom. 

Eberhard är lite inne på det spåret: En kvinna kan aldrig bli man vice versa. Utan det är den psykologiska förändringen som får äga rum och via hormonbehandlingen blir man mer eller mindre lik det önskade könet. Tvångssterilisering är en felaktig beskrivning av det faktiska förloppet. Med dagens provrörsteknik så är det möjligt för en kvinna som opererar om sig till man, att frysa in ägg innan operationen. Och mannen som blir kvinna fryser på samma sätt ner sina spermier. Därför blir det då rent socialmedicinskt sett möjligt för en man att bli mor.

Detta gillar inte Bygdeman. Hans argument mot det hela verkar vara känslomässigt baserade snarare än kliniskt. Att kvinnor kan använda sig av denna metod är uppenbart mer provocerande än motsatsen. Kvinnor är kvinnor. Och kan aldrig bli män. Har vi någonsin sett ett program om kvinnliga transor och deras relationer? Nej, de möts snarare med kompakt tystnad och ett motstånd mot att överhuvud taget talas om. Någonstans ligger alltid den gamla föreställningen om att en man alltid är lite starkare, lite smartare och lite närmare Gud.   

Män som väljer att leva sina liv som kvinnor har i och för sig hånats genom historien. De blir hånade även idag. Men blotta tanken på att en kvinna kan bli man tycks fullständigt orimlig för en person som Bygdeman. Han är säkerligen inte ensam. Rent officiellt har s k hbtq-personer nu vunnit terräng och politiker slåss om att visa upp sig för att demonstrera hur toleranta de är. De är så heta på gröten att man kan ana mer än en hund begraven.

Att politiken har gjort entré i gayrörelsen har bara åstadkommit bråk mellan olika falanger. I Uppsala fick inte LUF (Liberala Ungdomsförbundet) gå med i Pride-tåget eftersom de inte delar de queerfeministiska värderingarna. När blev Pride ett gueerfeministiskt projekt? Men oavsett om kvinnor väljer att bli män eller tvärtom återstår den juridiska och byråkratiska delen. Och om man känner Sverige så kan denna process vara betydligt längre än hela det medicinska könsbytet.

Det är nämligen så att personnumret definierar könet via den allra sista siffran. Män har en jämn siffra och en kvinna en ojämn. Man tycker att sjukhuset och behandlande läkare kunde ta hand om denna till synes väldigt enkla justering. Jämfört med operationer och hormonbehandlingar tycks förändringen av en siffra vara ytterst enkel och bekymmersfri. Det är det inte i Sverige. Det anses som en juridisk korrigering och vilken transa som helst kan inte komma ifråga.Socialstyrelsens Rättsliga Råd har hittills tagit beslutet om både könsbytet och personnumret. Men nu delas detta upp på två myndigheter: Rättsliga Rådet och Avdelningen för Regler och Tillstånd. Ungefär som att ta körkort.

En ändring av personnumret måste föregås av en väl underbyggd diagnos; Transsexuell. Plus korrigerat könet genom en operation. Det kan verka rimligt, men om personen väljer en hormonbehandling och förändrar utseendet en smula, sker inget i personnumret. Och eftersom de flesta transsexuella väljer mindre smärtsamma metoder för att åstadkomma könsförändringen, så kan det också verka ganska orättvist.

Att detta omständiga könsbyte i rent juridisk mening nu har delats upp i två avdelningar kan vara ett steg i rätt riktning. Avdelningen för Regler och Tillstånd kan i alla fall i teorin välja att döpa om personen rent juridiskt utan att ta hänsyn vad Socilstyrelsens Rättsliga Råd har kommit fram till.

Själv hade jag det stora nöjet att byta kön på en man som tidigare varit kvinna. Som en liten kontorsråtta fick jag ändå det stora ansvaret att sitta i receptionen på Kvinnokliniken (sjukhuset X). Där mötte jag många öden, bl a då den månatliga besökstiden för transsexuella. En man kom in och tvingades av formella skäl presentera sig med sitt gamla kvinnonamn. Han var så uppenbart plågad av detta så jag bara korrigerade namnet på journalen.

När han såg detta sken han upp och ville att jag även skulle ändra den där besvärliga sista siffran i personnumret. Och som 23-åring men dock med auktoritet som representant för Landstinget, ändrade jag den sista siffran på journalen inklusive patientbrickan.

Visst, det var ett lagbrott i juridisk mening, men för den mannen var det gudomlig rättvisa.