Folket mördade inte USA-ambassadören i Libyen

Per Gudmundson skrev på SVT-debatt 13/9 att ”en allmän förståelse för demokratiska värden såsom yttrandefrihet lär inte utvecklas på länge” i arabvärlden och att mordet på USA:s ambassadör visar hur avlägsen demokratin är där.

Har inte blodiga revolutioner mot diktatoriska regimer inträffat i regionen? Har inte läget ända sedan upproren började varit spänt och osäkert och är så än idag? Finns det inte extremister som försöker utnyttja läget för att komma åt den politiska makten? Gudmundson säger att ”mobben” hängde upp en flagga mycket lik al-Qaidas baner på konsulatet i Benghazi. Han tolkar detta som en tydlig signal på ”hur svår en demokratiseringsprocess kommer att vara i regionen”. Men är inte just hissandet av den nämnda flaggan, istället för exempelvis den nya libyska flaggan, ett bevis på att de som attackerade USA-konsulatet var just någon sorts extremister som inte är representativa för befolkningen i allmänhet?

Låt oss ta Egypten som ett exempel. Verkligheten är en annan än den som "vi i väst" ständigt matas med. Först och främst är runt 20 procent av den ca 80 miljoner stora egyptiska befolkningen kristna, alltså ca 16 miljoner. Fler än det finns svenskar, med andra ord. Det handlar alltså inte om en isolerad liten skara kristna människor som är omgivna av en muslimsk befolkning som lurar runt varje gathörn beväpnade med alltifrån stenar till automatvapen.

Det finns extremister på båda sidorna och de muslimska utgör förstås en fara, men de inte är representativa för majoriteten av befolkningen. Snarare tvärtom. Majoriteten av befolkningen är inte några galna religiösa fundamentalister utan bara vanliga människor. Det är dock inte de som har haft makten, utan en diktator som gjorde allt han kunde för att hålla utbildningsnivån bland befolkningen så låg som möjligt, samtidigt som han i värsta fall spädde på religiösa motsättningar och i bästa fall inte gjorde någonting åt att stävja dem. Syftet med att hålla befolkningen outbildad/okunnig och spä på den religiösa konflikten var att behålla makten. Men Mubarak har fallit, och det är alla glada för, förutom det fåtal som profiterade på det nu fallna systemet.

När jag var i Egypten för några månader sedan fick jag veta någonting om landet som jag aldrig hade hört talas om i Europa. Jag fick exempelvis veta att religionen är viktig i samhället, men att det är långt ifrån alla som är troende eller praktiserande muslimer (inte minst de 20 procent av landets befolkning som är kristna). ”Vi respekterar religionen och de troende, men vi är inte troende själva” är faktiskt mer vanligt i Egypten än ”vi i väst” tror. Jag fick veta att ”de” är faktiskt helt normala, vanliga människor även i Egypten, som vill arbeta för att kunna betala hyran och leva ett anständigt liv.

Mina egyptiska vänner förundras över att européer, trots att extremism existerar i deras egna samhällen (den norske terroristen, tyska nynazistiska terrorcellen, etc.), inte förstår att extremism inte är en infödd instinkt, utan beror på förutsättningarna i samhället och på extrema grupper som är snarare undantaget än normen i samhället.

Problemet med det som Gudmundson skrev i debattartikeln är att han har en generaliserande syn och intar en allmän och överlägsen ton när han talar om "arabvärlden". Det är inte många som är så naiva att de tror att med Mubarak, Khadaffi och andra borta är folken fria, att de har demokrati och att allt är frid och fröjd. Långt ifrån. Efter att ha varit koloniserade av Europa och sedan fått diktatorer på halsen, har människorna i "regionen" inte haft en egen erfarenhet av demokrati. De får helt enkelt kämpa med att bli självlärda och utveckla sin demokrati utifrån sina samhällens förutsättningar. Det finns problem och osäkerhet i Egypten och i "regionen" i stort än idag, men det finns också framtidstro, ganska olikt Gudmundsons syn att ”en allmän förståelse för demokratiska värden såsom yttrandefrihet lär inte utvecklas på länge”.

Tyvärr är det är inte "folket" och deras åsikter/agerande som syns i medierna och som det pratas om. "Folket" representeras i våra västerländska ögon av olika grupper som kämpar om makten i ett politiskt vakuum, där vissa är extremister som pga. en förolämpande film går bärsärkagång och lyckas mörda den amerikanske ambassadören i Libyen. Vi bör notera att protesterna i Pakistan, Iran och andra muslimska länder har varit nästintill obefintliga. Och vi ska vara medvetna om att ”några hundra personer” eller så många som de 3 000 salafister som samlades och protesterade utanför den amerikanska ambassaden i Kairo i onsdags är just några hundra eller 3 000 personer.

De är varken 50 000 eller 20 miljoner till antalet. Per Gudmundson skrev att han anser att det är att framsteg att dikaturer har fallit och de flesta skulle hålla med. Men varför låter han ändå detta fåtal som verkar vara någon sorts extremister representera hela folkets åsikter? Han generaliserar grovt när han tar för givet att demokratin är avlägsen i "arabvärlden" på grund av att en grupp extremister attackerade USA-konsulatet, eller att liknande och protester också har inträffat i Egypten.