Barosso tydliggör att han vill bygga en EU-stat

José Manuel Barroso, ordförande i EU-kommissionen och folkvald av ingen, har nyligen i ett linjetal åter gett luft åt en idé som annars mest har brukat dryftas bakom EU-maktapparatens noggrant lyckta dörrar. En EU-stat måste bildas, eller en ”federation” som det brukar heta med en förskönande omskrivning.

José Manuel Barroso har lämnat sin ungdoms marxistiska förvillelser bakom sig under sin marsch genom institutionerna. Det han aldrig har lämnat bakom sig är dock etatismen, och anspråken på statens och överhetens allmakt gentemot människan och individen.

Barroso vill bota förkylning med lunginflammation

Det som har gett dagens eurokris är just likriktningen, centralstyrningen och den alltmer auktoritära maktutövningen från EU:s centrala institutioner. Ministerrådet, de folkvalda utrikesministrarna, synes allt oftare bara sitta av sina möten för att bekräfta det som EU:s mandariner och politruker redan har beslutat – ofta utan att sedan kunna förklara eller försvara sig inför sina folk och väljare.

Det går inte att ha samma valuta för länder så olika som Grekland och Finland, oavsett hur man trugar och hotar. Det är just den politik som Barroso står för som har gett krisen. Nu vill han ha ännu mer av samma sak.

En del av idén med en valuta är att den ska kunna variera i värde med utfärdarländernas olika förutsättningar, och kunna vara mottaglig för politiska ingrepp. Euron och likriktningen som följer av den kan jämföras med bestämmelser att alla ska köra lika fort – i samma fil på samma vägbana. Svajar någon då det minsta, så blir det seriekrock. Det är det vi ser idag.

Krisen är svepskäl för oönskade förändringar

Barroso vet att hans politik inte har stöd, inte nu när väljarna får alla konsekvenser klara för sig. Han vet att politiken leder till den kris som vi nu ser utspela sig. Han vill ha kris – för det är bara i kris med förvirring och panikstämning som det går att tvinga igenom stora politiska förändringar. Och det är sannerligen jättelika förändringar han ser för sig. Det är därför han har legat lågt med dem tills nu.

Talleyrand, Napoleons främste diplomat, sade en gång: ”Diplomati är att hålla alla i okunnighet tills det är försent”. Den idén har Barroso fullt klart för sig. Han är på väg att förverkliga den i form av sitt imperiebygge på demokratins ruiner, och i större skala än Napoleon någonsin skulle kunnat drömma om.

Vi i Sverige har klokt nog sagt nej till euron för överskådlig tid. Det ger oss rådrum i krisen, ett rådrum som eurozonens plågade folk är utan när deras politiker springer från krismöte till krismöte utan verkan.

Vi bör säga lika kraftfullt nej till Barrosos och EU-etablissemangets superstat. Det EU som vi nu ser utveckla sig var inte det EU svenskarna en gång röstade ja till. Frågan om ett rent utträde ur EU för Sveriges del bör diskuteras, inte minst bland alla oss som sätter Sverige, vårt fosterland, högst.

Christian Westling (4 artiklar)

Anmäl