Därför vill ingen betala för bot mot resistenta bakterier

År 2009 gjorde EU (Emea) en undersökning som visar att ca 25 000 människor i Europa dör pga resistenta bakterier varje år. Man beräknar att kostnaden och produktivitetsbortfallet det medför ligger på omkring 14 miljarder kronor, vilket är lågt räknat. Och det är en utveckling som definitivt inte går åt det bättre hållet, gång efter annan rapporteras det om nya bakterietyper som bär på resistens och djur som bär på dem.

Lika illa är det på användarsidan. Visst verkar förskrivningen av antibiotika minska något i Sverige, men kommer det hjälpa? I USA går 70 procent av all antibiotikaanvändning till boskap, främst för att det ger en ökning i köttillväxt med 4-5%. Och så gäller det ju där som i all form av djurhållning om man nu är människa, fisk eller ko; föser man ihop oss på en vidrigt liten yta kommer bakterier att frodas. Det förefaller omöjligt att producera så billigt kött som görs idag utan denna behandling. T ex bär varannan kyckling i landet på resistenta bakterier.

Man kan ju lätt förledas tro att läkemedelsindustrin nu laddar till tänderna för att möta detta hot.
Tyvärr är verkligheten en helt annan. På 80-talet fanns det 36 större företag som producerade antibiotika men numera på sin höjd 7 stycken.

Till exempel lade läkemedelsgiganten Pfizer ner sin antibiotikaverksamhet förra året. I den undersökning Emea gjorde fann man 66 stycken läkemedelskandidater höll på att testas, men mer än hälften av dessa avsåg behandling enligt metoder som redan finns (dvs de kommer förmodligen inte ha någon effekt mot resistenta bakterier). Vad värre är att de allra flesta befann sig i mycket tidig fas i utvecklingen. Sannolikheten att det blir ett läkemedel av de substanser som går in i klinisk fas varierar mellan 5-20% ungefär (beroende på sjukdom). Och det tar normalt minst 10 år, oftast mer, att få fram ett fungerande preparat efter det att man hittat en lämplig molekyl.

Det mest alarmerande är dock att det finns knappt några preparat alls idag mot resistenta gram-negativa bakterier (som enkelt uttryckt har dubbla membran som skyddar dem) och endast två nya substanser fanns i utveckling, men de var i mycket tidig fas.

Men varför jagar då inte företagsjättarna nya preparat när det ser mer och mer akut ut i världen? Precis som du redan gissat handlar det om pengar.

Det är ingen lätt sak att utveckla ett nytt antibiotika och det kostar därmed en massa pengar. Men tvärtemot vad man kan tro så kommer inte ens ett lyckosamt antibiotikum komma i närheten av de inkomster man kan göra på att behandla en välfärdsjukdom som fetma och diabetes. En antibiotikakur är relativt kortvarig medan t ex kolesteroldämpande mediciner ofta ges under flera år. Ett nytt antibiotikum med ett nytt angreppssätt på bakterier kommer dessutom förmodligen bara sättas in när inget annat hjälper.

Kort sagt. Jättarna vill ha mer pengar än vad man kan få in på antibiotika.

Men det är inte bara det, för samtidigt matas man med information om hur läkemedelsbranschen står inför en växande kris. Inte minst blev det konkret när AstraZeneca (AZ) nyligen la ner sin forskning i Södertälje och tidigare i Lund. Och AZ är inte ensamt, forskningsanläggningar läggs ner på bred front inom branschen.

Likaså går sjukvården på knäna med överbeläggningar, stress och låga löner redan idag. Ja, det rapporteras även dödsfall på grund av resursbrist. Resistenta bakterier kommer definitivt inte göra det bättre. Tillsammans med allt större möjlighet till avancerade ingrepp och individanpassade läkemedel kommer behandlingarna förmodligen bli allt annat än billigare i framtiden.

Jag kan inte låta bli att fundera på vem som ska betala de ökade kostnaderna i framtiden? Och för vad? Det läggs ohyggliga pengar på att behandla och utveckla mediciner mot välfärdssjukdomar som fetma, diabetes och hjärt- kärlsjukdomar. En uträkning på kostnaden för att rädda ett levnadsår med hjälp av kolesterolsänkande mediciner ger summan 1 620 000 kr och motsvarande siffra för behandling av högt blodtryck är 450 000 kr. Samtidigt är riskreduktionen för att få hjärtinfarkt bara 30% för kolesterolsänkande mediciner medan en livsstilsförändring är cirka 70%. Ändå är det denna typ av läkemedel som det säljs mest av, Lipitor (kolesterolsänkare) sålde år 2010 för 10,7 miljarder USD trots att mycket talar för att statiner är i princip verkningslösa för vissa grupper.

Är det verkligen det vi vill lägga pengar på? Samtidigt som problemen med t ex resistenta bakterier blir allt mer alarmerande. Och vem ska betala?

Staten? Inte många önskar sig högre skatter. Och faktum är att mycket av den grundforskning som görs rörande resistenta bakterier sker på universitet och högskolor, så staten är redan med och finansierar en hel del. Man subventionerar dessutom läkemedelsbranschen med ca 20 miljarder per år som det är.

Men om man återgår till den påstådda krisen inom läkemedelsbranschen och trenden att de större bolagen lägger ner allt mer av sin forskning. Hur illa är det egentligen?

Jodå, branschen står inför rejäla utmaningar det är helt klart. Mycket info kan hämtas ur AZ egna årsredovisning. Ökade regleringar och högre krav från myndigheter, vårdskostnaderna är ju ett problem världen över och stater vill pressa ner dessa (läkemedel står för ca 17% av sjukvårdskostnaderna i Europa), prispress från generikatillverkare och patentutgångar mm. Läser man efpias rapport (European Federation of Pharmaceutical Industries and Associations) från 2011 så låter det som att branschen står inför en kollaps inom en snar framtid pga av ökade FoU-kostnader i kombinationer med åtstramningar i staters vårdbudgetar.

Men framförallt är det kostnaden för forskningsverksamheten (FoU) som skenar.

Investeringarna i FoU-verksamheter gjorda av de 500 största pharma-företagen i världen låg år 2002 på 69 mdr USD och år 2011 på 133 mdr USD enligt AZ årsredovisning 2011. Samtidigt har inte antalet nya läkemedel som registrerats per år ökat. Det skrivs överallt om hur dyr forskningen är och hur dåligt det går och AZ är sämst i klassen med 11 mdr USD per nytt läkemedel.

En oroande utveckling och användes förstås flitigt som motivering till AZ nedläggningar.

Samtidigt kan man fundera över varför så dåliga resultat inte får någon som helst effekt på varken vinstutdelningar eller bonusar till ägare och ledning (även i år ökade AZ aktieutdelningen). För det är inget nytt som plötsligt har uppstått. Trenden har varit tydlig sedan länge och att ett patent går ut vet man med 20 års förvarning. Att man lägger ner sin egen forskningsenhet och ersätter den med en strategi att köpa in projekt från andra är ju förstås inget annat än en rejäl sågning av sin egen verksamhet och det är ju faktiskt ägarna som är ansvariga för att ha byggt upp dessa improduktiva företagskolosser.

Men åter till den dyra forskningen. AZ spenderade förra året hela 5,5 mdr USD i FoU. Enorma belopp. Det är förmodligen mer än vad all övrig svensk biotechverksamhet omsätter på många många år.
Det som dock inte nämns i AZ årsredovisning eller i efpias rapport eller i flertalet ekonomiska tidningsartiklar och TV-inslag är att under samma tid som FoU-kostnaderna bevisligen har skenat så har inkomsterna rusat iväg ännu mer.

Till exempel tjänade AZ 13 mdr USD förra året vilket motsvarar ca 1,6 miljoner SEK per anställd. År 2004 var det 512 000 SEK per anställd. Relaterat till försäljningssiffror har AZ inte ökat andelen pengar som går till FoU det senaste decenniet (15-16%). Samtidigt köpte man egna aktier för 5,6 mdr USD år 2011 (vilket förstås bara är ett sätt att öka utdelningen). Det är inte bara mer än vad man spenderade på sin forskning utan lite mer än hälften av hela Sveriges statsbudget för vård och omsorg. Världsmarknaden beräknas till i runda slängar 1 000 miljarder USD och förväntas öka med 5-8% fram till åtminstone 2014. Big Pharma verkar dessutom lägga två gånger så mycket pengar på reklam som på forskning (även om den siffran är ifrågasatt).

Låter det som en bransch i kris? Inte i mina öron. Och AZ är långt ifrån störst eller vinstrikast så det finns pengar så det förslår i branschen.

Men visst, forskningen är svindyr hur man än vänder och vrider på det. AZ:s ledning hävdar ju att deras nya strategi ska vara både effektivare och billigare men det verkar mest vara en from förhoppning, verkligheten ser annorlunda ut. Den strategi AZ nu hänger sig åt, det vill säga lita till att småbolag sköter forskningen vars projekt de sen kan köpa upp, är förstås inget de är ensamma om. Storbolagen verkar agera i mer eller mindre desperation i jakten på nya substanser och köper in tidiga projekt till fantasibelopp. Till exempel köpte Gilead ett företag (Pharmasset) med 65 anställda för >11 mdr USD förra året för en substans mot Hepatit C som bara blivit testad på ett fyrtiotal personer.

I början av året köpte läkemedelsjätten Bristol-Meyers Squibb (BMS) upp forskningsbolaget Inhibitex för 2,5 miljarder USD, dvs lite drygt 17 miljarder SEK. En ganska rejäl summa för ett företag med 33 anställda och en substans i mycket tidig fas. Ändå tyckte ett par investerare/ägare att det var för lite och skickade in en stämningsansökan för att bl a:

“it does not represent Inhibitex’s intrinsic value“.

Nio månader senare slutade en klinisk studie av deras substans med en död och nio människor inlagda på sjukhus. Ohyggliga pengar och en verksamhet som mest liknar lotteri med miljardinsatser upptrissade av till synes desperata ägare.

Nu är det ju vinstdrivande företag så de gör väl som de vill kan man tycka. Varken du eller jag vill ju satsa pengar i något som inte ger något tillbaka. Och man kan ju inte tvinga folk att investera i en verksamhet. Men faktum är att alltmer forskning läggs över på att drivas av småföretag som i sin tur drivs av lån och riskkapital som blir allt svårare att få tag i.

Så frågan kvarstår: Om inte en sådan penningstinn bransch vill betala för forskningen, vem ska då göra det? Världsekonomin borde ju vara ett varnande exempel på att lån inte är en långsiktig lösning, framförallt när det verkligen finns pengar.

Några positiva noteringar finns det ju ändå, forskare i Uppsala har kommit på att en blandning av gamla antibiotikum kan ta död på en del resistenta bakterier. Det finns förstås också mindre företag som forskar på det här, t ex har svenska Medivir nyligen inlett ett samarbete med SLU med mål att hitta nya antibiotika. Men det är ju långsiktiga planer och småföretag har inte råd att genomföra alla de studier som krävs för att få ut det på marknaden. Och vi pratar säkert minst tio-tjugo år i framtiden innan det kommer ge något läkemedel.

EU har också nyligen startat projektet NewDrugs4BadBugs för ett samarbete i frågan, EU bidrar med en miljard euro och privata sektorn bidrar med lika mycket i form av främst forskningsinsatser. Ett fantastiskt initiativ men är det verkligen tillräckligt?

När marknaden, jag menar förstås ägarna, inte levererar det samhället verkligen behöver, ja vad ska man göra? För nya medel vill vi ju alla ha eller hur? Vilket ansvar har egentligen ägarna för privata bolag och vilka krav kan man ställa?

Börsen lär väl vara en plats för att finansiera ett företags verksamhet, skapa något, men verkar nu alltmer ha blivit ett sätt att plocka ut vinster utan minsta samhälleliga ansvar. Är meningen med tillväxten att ”skyffla undan” allt överskott och bedriva verksamheterna med lånade pengar?

Under tiden vi funderar växer problemet.

Maths Nilsson (1 artiklar)

Anmäl