Palme framställs som mer höger än han var

De senaste ett och ett halvt åren har jag åkt runt i landet och hållit dussintals föredrag om Olof Palme. Och vare sig det är på Årsta bibliotek söder om söder i Stockholm, i Mora eller i Köping märker jag hur denne döde politiker vitaliserar åhörarna. Bara att uttala den beteckning Palme hade på sig själv - ”Jag är demokratisk socialist” - öppnar schakt och horisonter i en samtid där idépolitiken nästan är utraderad. Artonåringar födda efter att Palme mördades och äldre damer och herrar har en relation till honom. Människor som en gång gick i exil från något utomeuorpeiskt land minns ofta Palme. Vad är det Palme utlöser hos människor?

Bilden som odlats av honom i de flesta biografier på senare år har varit den av en extremt begåvad statsman och en unik och mångsidig personlighet. Man har rentav kunnat se fler och fler exempel på att delar av svensk borgerlighet idag nog helst vill kalla hem sin politiskt mest begåvade son till det borgerliga fadershuset. Palmehatet som odlades i näringslivskretsar är förträngt och minnet av Palmes klassförräderi bleknar till och med på Östermalm. De nya moderaterna har försökt lägga beslag på såväl Per Albin som Tage Erlander i sin iver att bli ett statsbärande parti. Men länge gick en absolut gräns vid just Palme, som framstått som alltför radikal för att kunna inkorporeras i en borgerlig historieskrivning; han bjöd ju in Arafat till Stockholm och träffade Castro på Cuba! Och han ledde omstöpningen av Sverige till ett land där till slut fyra av tio löntagare arbetade i offentlig sektor (vilket var ett slags socialism som inte ens vänstern när det begav sig förstod sig på)

Henrik Berggrens biografi häromåret var lysande, men genom att där göra Palme till närapå en socialliberal har det blivit lättare att smuggla in honom i en borgerlig idévärld. Nyligen beskrev Per T Ohlsson Palme som en god europé, i syfte att tälja bort litet av vänsterikonen Palme och göra honom hanterbar.

En borgerlighet som vill tala för hela Sverige och den svenska historien kan uppenbarligen inte lämna Palme ifred, eftersom man då tvingas ge upp den hegemoniska makten över stora delar av modern historia. Samtidigt har det socialdemokratiska ledargarnityret ända sedan Palmes död gjort vad de kunnat för att undvika att tala om det som är kontroversiellt i Palmes politiska arv. Läs upp Palmes ilskna tal om vinster i vården och en Mikael Damberg vitnar i ansiktet. Palmes demokratiska socialism, som han alltid avgränsade skarpt mot yttersvänstern, rymde spår av en rad tankefigurer - det starka samhället, funktionssocialism, planhushållning - som idag ingen inom de ledande s-skikten vill veta av.  

Medialiseringen av all politik gör emellertid att bilden av Palme som en lysande personlighet och en betydande statsman lättare går att sälja in även hos borgerligheten. Men det är helt centrala och kontroversiella sidor av Palmeeran som då glöms bort. 

Jag menar att Palme blev möjlig därför att han bars fram av en myllrande och frustande vital arbetarrörelse. Jo, hans personlighet var på många sätt exceptionell men det var denna personlighets symbios med folkrörelsesverige som gjorde fenomenet Palme möjligt; hade han på femtiotalet valt en karriär i Högerpartiet eller följt med Bertil Ohlin - då hade ytterst få idag kommit ihåg namnet Olof Palme.

När överklassynglingen Olof Palme bröt med sitt sociala arv och sin klass - utan att därför bryta med sin familj och släkt, för den älskade han - och engagerade sig i arbetarrörelsen ansträngde han sig hårt för att bli älskad av dess gräsrötter. Jag menar det bokstavligen: ändlösa resor runtom i landet till s-klubbar och arbetarkommuner, Folkets Hus och togmöten i  mer än trettio års tid. För Palme var det i slutändan viktigare att komma till tals med de otaliga medlemmarna runtom i landet än att få tillträde till de trettio sekunderna i nyhetsrapporteringen. Och det var rationellt tänkt: dessa folkrörelser utgjorde länge en mäktig opinionsbildande kraft i det svenska samhället, på arbetsplatser, i trappuppgångar, i hemmen.

Ibland brukar jag därför hävda att arbetarrörelsens stora landvinning under det föregående seklet egentligen inte var de sociala reformer man åstadkom, utan den under mycket lång tid oerhört starka och vittförgrenade sociala rörelse som byggdes upp. I s-föreningar, fackklubbar, Folkets Hus, ABF, kopoperationen och tusen verksamheter formades en social rörelse som utgjorde maktbasen för den politik som partiet sedan kunde genomdriva. Under efterkrigstiden präglades Sverige av ett slags dubbelmaktsstruktur i demokratisk foikhemstappning: marknadsekonomin var intakt, men starka sociala rörelser tyglade och förfinade den.

Tack vare hundratusentals aktiva gräsrötter blev det möjligt att bygga en annan agenda än den föregående borgerliga. På toppen av den agendan kunde Olof Palme tala och agera. Från den bergstoppen kunde han ropa så att det hördes över världen, men ytterst vilade även genomslaget för hans röst i den internationella debatten på den sociala rörelse som bar fram honom på hemmaplan.

Rörelsen själv var på sätt och vis budskapet. Rörelsen kom först. Utan den ingen Palme så som vi känner honom.

Det fantastiska är att detta faktum förträngs. En byst av Palme beundras, men inte sockeln av levande och vardaglig aktivism som den vilade på. Den processen kan beskrivas också som ett förborgerligande av vårt sätt att tänka kring politik. Personligheter sätts i centrum, inte sociala sammanhang. När jag under föredrag försöker ge den bilden av Palme och hans tid märker jag att åhörarna verkligen reagerar: Åskådardemokratin främmandegörs. Plötsligt är det inte myten om vänsterikonen Palme som är viktig, utan något som går djupare ner i oss: Att var och en av oss faktiskt potentiellt är med och gör politik. Men många skruvar på sig. De inser att de inte enbart kan skylla på politiker alternativt dyrka dem - utan faktiskt avkrävs egna handlingar och aktivitet. 

Jag tror att det nu pågår ett slags kamp om Olof Palme. En del av framtiden i det här landet hänger faktiskt på vilken Palmebild som segrar: Statsmannen eller rörelsepolitikern, socialliberalen eller den demokratiske socialisten Olof Palme.