Newsmill bör bojkottas efter kommentarsstoppet

Newsmill har profilerat sig som debattsajten för alla, där kvaliteten på det man skriver skulle avgöra om man blir publicerad, inte vilken status man har i samhället. Här skulle skrivkunniga svenskar få debattera på samma villkor som garvade opinionsbildare och proffspolitiker och alla skulle också tvingas möta läsekretsen på samma villkor i kommentarsfälten.

Det var förstås en redan från början naiv tanke. Inom proffstyckaretablissemanget är man påfallande kokett med sin image och vill inte beblanda sig med kreti och pleti. Man slår vakt om den plats i tyckarhierarkin man erövrat och det signum som man anser att den positionen innebär för ens egna åsikter som lite bättre än vanligt folks.

Medborgarjournalistik, som det brukar kallas i debatten när man vill dölja sitt förakt, betraktas när redaktionsdatorn är frånslagen inte bara som ett hot mot det egna åsiktsmonopolet utan också med samma avsmak som alkisen på gatan som kommer fram och lägger sig i. Medborgare ska inte förhäva sig, de bör veta sin plats och hålla sig i "pissrännan" som är det vedertagna namnet för kommentarsfält på landets redaktioner.

I bästa fall blir bemötandet en klapp på huvudet, som när Sofia Mirjamsdotter på À Jour kommenterar Newsmills beslut att stänga kommentarsfälten och sammanfattar sajtens bärande idé som "den nya tidens debattforum, där redaktörskunnande och urval skulle kombineras med enskildas lust och vilja att delta i den offentliga debatten". Låt barnen sitta med vid vuxenbordet och även de som bor i en annan del av Köping kan ju tycka det är kul att spela teater, liksom.

Skaparna av Newsmill ska ändå ha en eloge för att man gjorde ett försök att bryta upp dessa strukturer och faktiskt har åtminstone delar av åsiktseliten inte hållit sig för fina för att skriva på en sajt där också vanligt folk släpps fram. Under resans gång har man förstås upptäckt vilka attityder som finns inom mediaetablissemanget, inte minst därför att redaktörerna också haft en stol på minst en annan tidningsredaktion. Tyvärr har man då gradvis valt att ställa sig på etablissemangets sida i stället för medborgarnas, trots att det knappast har rått någon brist på skriftställare på den sidan planket.

Särskilt besvärligt har man förstås på Newsmills redaktion haft det med medborgarjournalister som inte inser att det i Sverige finns frågor som man inte diskuterar eller där det bara finns en åsikt. De gånger man släppt fram artiklar och kommentarer som ställer sig kritiska till svensk invandringspolitik eller islams utbredning i landet har man fått det som hetast om öronen.

Att Newsmill låter Nisse i Hökarängen skriva om eller kommentera oförargliga ämnen uppmuntras av den svenska åsiktseliten eftersom det ger ett sken av gräsrotsdemokrati och yttrandefrihet. Att på motsvarande sätt upplåta plats åt Nisse för att tycka till om kostnaderna för flyktingmottagandet eller bruket av heltäckande slöja betraktas däremot som ett rent förräderi mot den tysta överenskommelse som finns mellan landets alla mediehus.

När Newsmill ändå understundom gjort detta så har mediehusen och av fintyckarna straffat dem genom att vända Newsmill ryggen. Detta erkänner redaktörerna Madon och Kronqvist själva och anför som en orsak till att man nu tar bort kommentarsmöjligheterna. Man menar att detta bortfall av exklusiva fintyckare inneburit att den fria debatten blivit mindre fri.

Här inställer sig ett antal frågor. Är det Newsmills uppgift att lirka med proffstyckarnas uppblåsta och lättsårade egon? På vilket sätt blir debatten mindre fri? Att fintyckarna väljer att inte skriva på Newsmill innebär ju inte att deras röster tystnar i det offentliga samtalet, bara att de återgår till att som tidigare publicera sig i finmedia.

Fintyckarna har ju i varje fall valmöjligheten att skriva för Newsmill eller att avstå. Med beslutet att stänga ned kommentarsfälten stänger man däremot helt dörren för tusentals "fultyckare", personer som vill debattera men inte får. Hur många fultyckare anser man på Newsmills redaktion det går på en fintyckare för att vågskålen ska väga jämt? Vad betyder glosor som "alla människors lika värde" om de inte ens ges samma värde i det demokratiska samtalet - en man, en röst?

På vilket sätt gynnas den fria debatten av att också Newsmill rättar in sig i ledet och blir en del av det hegemoniska mediaetablissemanget där personer med rätt CV och rätt åsikter har klippkort på debattsidorna men aldrig behöver försvara sig inför medborgarna?

Att Newsmills förment liberala redaktionschef sänker sig så lågt att hon kopierar vänstermedias vulgärretorik om att läsarkommentarer inte kan tillåtas därför att en galen norrman mördade en massa människor är verkligt nedslående. Det är ju heller ingen som begär att kommentarsfälten ska vara öppna för uppmaningar till våld. Men vilka åsikter blir kvar om man ska förbjuda alla åsiktsriktningar som använts som förevändning för att ta till våld?

Alla vänsteråsikter skulle behöva rensas ut direkt. Man behöver bara nämna namn som Andreas Baader och Ulrike Meinhof, Stalin och Pol Pot för att inse det. Miljögröna åsikter kan också vara farliga, det är 'Unabombaren' Theodore Kaczynski ett bevis på och han är inte den enda miljöterrorist som dömts till långa fängelsestraff för terrorliknande våldshandlingar. Kristna och muslimska debattörer går inte heller att släppa fram, få åsiktsriktningar har så mycket blod på sina historiska händer som de stora religionerna och somliga fortsätter än idag att besudla dem.

Så här kan vi hålla på tills vi inser att det inte går att undanta olika åsiktsriktningar från det demokratiska samhället och beskriva dem som inherent onda. Gränsdragningen måste i stället gå vid våldet, uppmaningen till det så väl som verkställandet av det. Det var också vad Norges statsminister Jens Stoltenberg slog fast i sitt tal till nationen efter Anders Berhing Breiviks illdåd. Norge skulle förbli ett öppet samhälle, öppet mot omvärlden men också för alla åsiktsriktningar. Endast våldet var oacceptabelt.

Madon och Kronqvist säger att de har funderat över kommentarsfälten i relation till massmorden på norska Utöya, men man kan inte ha funderat särskilt länge eftersom man kommer fram till samma slutsats som vänstermedia som inte funderat alls utan bara valt att använda Breivik och hans offer som ett slagträ för en politisk agenda.

Jag reste frågan när jag för en tid sedan medverkade i SVT Debatt då frågan om tidningarnas kommentarsfält diskuterades med anledning av att Aftonbladet gjort kraftiga inskränkningar i kommentarsmöjligheterna. Jag drev då tesen att den civiliserade och demokratiska människans kännemärke att slåss med ord alltid måste uppmuntras och att frånvaron av den möjligheten driver människor att i frustration i stället slåss med våld. I en kritisk betraktelse på annan plats över Newsmills beslut att undandra medborgarna denna möjlighet läste jag en snarlik formulering: "Vad händer om man hindrar personer med vissa åsikter att slåss med pennan och hänvisar dem till svärdet?".

Yttrandefrihet är en hörnsten i ett demokratiskt samhälle. Det är en demokratisk plikt att slå vakt om varje teknisk landvinning som främjar yttrandefriheten och att hålla de privilegierade och mäktiga stången när de försöker begränsa yttrandefriheten i syfte att värna sina privilegier och konsolidera sin makt. Förr var detta ett självklart kall för en journalist. Så är det tyvärr inte längre. I stället har media på flera områden lierat sig med den makt vars uppgift det är att granska. Newsmill som varit en ansats till något annat kastar nu in handduken och gör gemensam sak med etablerade medier.

Jag har skrivit 52 artiklar på Newsmill (53 med den här). Det har jag gjort av flera skäl varav somliga egennyttiga. Men ett av skälen har också varit att jag som demokratikämpe ur ett medborgarperspektiv har velat bidra till och stötta det intressanta medieinitiativ som Newsmill har varit med mina funderingar och texter. Idag känner jag mig lurad. Det tror jag att många andra Newsmillskribenter som tror på yttrandefrihet och demokrati också gör.

Därför riktar jag idag ett ultimatum till redaktörerna Madon och Kronqvist - återställ kommentarsfunktionerna och ta ert ansvar för att moderera kommentarerna. Med hela Bonnierkoncernen i ryggen kan ni inte skylla på bristande resurser. I annat fall kommer jag att upphöra med att skriva artiklar för Newsmill och dessutom begära att alla artiklar jag tidigare skrivit här och innehar upphovsrätten till tas bort. Betänketid medges till innevarande kalendermånads utgång.

Samtidigt riktar jag en uppmaning till alla andra idag besvikna och arga Newsmillskribenter att följa mitt exempel. Blir vi många som hotar med att bojkotta sajten och plocka bort våra artiklar kanske det kan få Madon och Kronqvist att tänka om. I annat fall kan det ju kännas skönt att ha lämnat skeppet innan det sjönk.