Licens-skolkarna har vunnit

Enligt Public Service-kommitténs ordförande Martin Holmgren ska den nya skatten uppgå till en procent av den beskattningsbara förvärvsinkomsten. Betyder det att UR, SR och SVT får mer pengar nu då? Nej det gör det inte. Skattesatsen är framräknad för att motsvara vad Public Serviceföretagen idag får in via Radio- och TV-licensen. Detta kan ses som märkligt i sammanhanget då man räknar med att Public Serviceföretagen med licenssystemet förlorar ungefär en miljard kronor per år på grund av fusk med radio- och tv-licensen. Man räknar med att någonstans mellan 10 och 12 procent av de svenska hushållen fuskar med tv-licensen.

Samtidigt som man gör denna kalkyl och vill stoppa fusket genom att ta ut en radio- och tv-skatt istället så att alla ska vara med och betala så erkänner man svinnet. Man justerar inte upp skattesatsen till den nivå där den skulle motsvara det belopp som skulle vara om licensen betalades av alla hushåll. Istället väljer man att erkänner svinnet på en miljard kronor per år och anpassar skatten efter svinnet. Licensskolkarna vann alltså, kanske inte så konstigt med tanke på att detta utgör en stor del av regeringen.

Förslaget innebär alltså i praktiken att det är slut på det licensskolk som tidigare varit så omdebatterat. Således så handlar det inte om att öka vare sig kvalitet eller kvantitet i produktionen hos Public Serviceföretagen, det handlar inte om en ökad budget. Alltså kan man egentligen säga att den enda praktiska effekten av en radio- och tv-skatt som ersätter licensen är att man flyttar mer makten från licensbetalarna till Finansdepartementet.

Rent tekniskt sett föreslår Public Serviceutredningen ett eget konto hos Riksgälden och hanteras separat. Däremot går det inte att bortse från det faktum att Riksgälden är en förvaltningsmyndighet underställd finansdepartementet och att den reella makten över Public Serviceföretagens budget således oavsett vad ligger i knäet på detta departement. Farhågan att det finns en risk för att UR, SR och SVT ska riskera att påverkas av konjunkturpolitiska hänsyn är alltså alltjämt stor.

Vad som utöver den så omdebatterade radio- och tv-licensen framförs i Public Serviceutredningen är att ”public service ska finnas där publiken finns” vilket bland annat betyder att de s.k. Playtjänsterna och Poddarkiven ska bevaras. Dock menar man att dessa verksamheter ska vara direkt kopplade till den ordinarie programverksamheten. Det innebär i praktiken att satsningar på program som endast lanseras via webben inte tillåts. Således inskränker man UR:s, SR:s och SVT:s möjligheter att hävda sig gentemot sina kommersiella konkurrenter på webben.

Tyvärr verkar Public Serviceutredningen inte heller ha tagit tag i frågan om förhandsgranskning av Public Service för att ge kommersiella bolag konkurrensfördelar. På den ”fria marknaden”, som det heter, så borde det kanske lämpligen vara en fördel om alla konkurrerade på lika villkor, något som den fria marknadens förespråkare i regeringen verkar totalt emot. Jag har tidigare skrivit här på Newsmill om den statliga granskningen av Public Service: Staten ska inte styra innehållet i public service. SVT:s, UR:s och SR:s oberoende av staten har alltså redan tidigare beskurits av regeringen. Det är uppenbart att det kliar i fingrarna hos dem att få göra mer än så. Huruvida det slutliga målet är att tillintetgöra public service till förmån för kommersiell tv är säkerligen för starkt att uttala sig om, men tendensen oroar.

De farhågor som finns om att det statliga inflytandet över public service skulle öka är inte helt självklara men det är åtminstone uppenbart att det finns en sådan farhåga och att den inte är helt obefogad. Det finns en stor skillnad mellan statlig radio och television och oberoende radio och television. Denna skillnad är något som måste bevaras för yttrandefrihetens och det moderna mediasamhällets skull.

Jonas Lundgren (24 artiklar)

Anmäl