Asylsystemets brister måste upp på den politiska agendan

Den 9 september skrev Anna Dahlberg en ledare i Expressen med temat att Sverige måste välja väg i flyktingpolitiken. Hon pekar på att Sverige är ett unikum i västvärlden vad det gäller att ta emot antal asylsökande (vilket all befintlig statistik visar) och att Sverige med nuvarande arbetsmarknad inte klarar av att få alla dessa människor i arbete i den omfattning som behövs. Fler och fler av dessa människor blir beroende av kommunernas försörjningsstöd för att klara sig. Dahlberg frågar sig om det är låglönejobb som måste fram eller en stramare flyktingpolitik och hon efterlyser en bredare debatt om vilken väg Sverige ska ta.

Jag har tidigare arbetat på Migrationsverket och alla som har arbetat där har under flera år sett den utveckling som Anna Dahlberg nu vill att fler, än bara sverigedemokrater och de som kräver en helt fri invandring, ska diskutera. Innan man diskuterar den ena eller andra vägen som Dahlberg pekar på bör man först ställa sig frågan hur man säkerställer att uppehållstillstånd tilldelas dem som vår lagstiftning avser och inga andra?

Fokus för regering och riksdag har varit att handläggningstiden för asylärenden kraftigt ska förkortas vilket således också präglar Migrationsverkets arbete. Men är snabbt verkligen alltid rätt? När det överordnade målet alltid är en kort handläggningstid blir följden ett begränsat utrymme för att utreda ärendet efter vad dess beskaffenhet kräver. Att utreda ett asylärende fullständigt genom att gå till botten med samtliga oklarheter kan vara tidskrävande arbete. Här måste våra rikspolitiker tänka ett varv till. Är det rätt att bevilja en person permanent uppehållstillstånd i Sverige trots att det finns oklarheter rörande identitet, hemvist och asylberättelse som aldrig blivit utredda bara för att hålla en kort handläggningstid?

Vad regering och riksdag också behöver bestämma sig för är vilka beviskrav som ska åläggas den asylsökande. Det finns förvisso regler om detta idag, till exempel att en person ska ha gjort sin identitet sannolik innan uppehållstillstånd beviljas, men frågan är hur den faktiska tillämpningen sker? För en tid sedan skrev den somaliska nyhetssajten Mareeg om att flertalet av de somaliska asylsökande som kommer till Sverige inte är från Somalia. Man reagerade på att människor från andra delar av Afrika låtsas vara somalier för att få uppehållstillstånd. Detta är knappast en nyhet för den som arbetar på Migrationsverket.

Det är inte ovanligt att före detta asylsökande kontaktar Migrationsverket för att de upprörs över hur landsmän eller personer som låtsas vara landsmän bluffat till sig tillstånd och myndigheten har inte reagerat på vad man anser vara uppenbart fusk. Möjligheten till fusk påverkas av vilka beviskrav man ställer på den enskilde asylsökande. När det i praktiken har räckt med att man kan somaliska, men förövrigt haft dåliga kunskaper om de rådande förhållandena i Somalia, för att få uppehållstillstånd då öppnar man upp för möjligheten att missbruka asylsystemet för människor som talar somaliska men är hemmanhörande i andra delar av världen. Frågan är således vad ska asylsökande framlägga för bevis för att de ska anses ha gjort sina identiteter, hemvist och asylskäl sannolika?

Räcker det bara med språkkunskaper som i det somaliska fallet för att man ska anses vara hemmahörande i Somalia och därmed i behov av skydd? Eller är det rimligt att kräva att man faktiskt har någon kunskap om landet och den rådande situationen där? Det ska påpekas att uppgivande av felaktig identitet, medborgarskap, hemvist samt påhittade asylberättelser inte på något sätt är unikt för somalier som grupp utan det är något som förekommer inom flera grupper. I det här fallet var det dock en somalisk nyhetssajt som reagerade på hur asylsystemet i Sverige missbrukas.

Dahlberg skriver i sin ledare att Sveriges lagstiftning kring uppehållstillstånd inte skiljer sig nämnvärt mot andra EU-länders, men däremot tillämpningen. Det har hon rätt i och synen på vad en asylsökande ska kunna belägga skiljer sig åt mellan EU-länderna, till exempel i synen på avsaknaden av identitetshandlingar. Regering och riksdag bör således fundera på vilka beviskrav man ska ställa på asylsökande och hur de förhåller sig till hur andra länder i EU gör sina bevisvärderingar.

De som förordar en stramare flyktingpolitik vill se en begränsning i grunderna för uppehållstillstånd. Framför allt vill man ta bort de skyddsgrunder som inte faller under FN:s flyktingkonvention. Det betyder bland annat att människor som flyr från krig eller andra svåra och våldsamma motsättningar inte skulle kunna få en fristad i Sverige. Det är för mig en helt felaktig politik då det innebär att vi skulle sluta hjälpa människor som befinner sig fara. Att överhuvudtaget begränsa antalet grunder för uppehållstillstånd gör att Sverige blir ett slutnare land och det är för mig helt fel väg att gå. Däremot bör regering och riksdag ser över beviskrav och handläggningen av asylärenden så att man säkerställer att Sverige hjälper de människor som avses med lagstiftningen och inte ger uppehållstillstånd till andra personer.

En bred debatt om vägval i flyktingpolitiken är välkommen, men den bör först fokusera på asylsystemets förutsättningar att ge skydd till rätt person.