Överföringarna till Italien kan bryta mot Barnkonventionen

Tiotusentals människor korsar varje år Medelhavet på flykt från konflikter, förföljelse, svält och fattigdom. Många av dem är ensamkommande barn, d.v.s. barn under 18 år som befinner sig utanför sitt hemland utan tillgång till föräldrar eller annan vårdnadshavare. Den långa resan går som regel förbi eller genom ett Grekland som enhälligt fördömts för undermåliga förhållanden, en bristande asylprocess och inhuman behandling av personer i behov av internationellt skydd. Slutdestinationen är många gånger Italien, ett annat land som kritiserats för stora brister i asylsystemet. Många är de beklämmande vittnesmålen om hur ensamkommande barn behandlas när de anländer den italienska kusten efter att ha lyckats ta sig över havet i ribbåtar, containrar eller lastbilsutrymmen.

I en nyligen publicerad rapport från Greek Council for Refugees och Pro Asyl uppges att de ensamkommande barnens första kontakt med italienska myndigheter kan inrymma både våld och förnedring. Ett antal intervjuer ger bilden av att såväl barn som vuxna i uppenbar strid med internationell rätt grips och förs i handfängsel till nästa färja mot Grekland utan chans att lägga fram en ansökan om asyl i Italien. Ofta har personerna tvingats lämna fingeravtryck, ibland efter hot och våld, vilket är en uppgift som återkommande åberopas i svenska migrationsdomstolar när beslut om överföring till Italien överklagas. Berättelser i media om asylsökande som bränner fingrar för att undgå att bli upptäckta i Dublin-systemet är andra indikationer på att europeisk asylpolitik har uppenbara problem.

När tredjelandsmedborgare med avsikt att söka asyl korsar gränsen till ett EU-land aktualiseras Dublinförordningen; ett system som avgör vilket land som har ansvar för att pröva en asylansökan som lämnats i något av länderna inom EU. Utgångspunkt är att en ansökan ska prövas i det europeiska land där den asylsökande först anlände eller sökte skydd. Den som söker asyl utanför det ansvariga landet får sin ansökan avvisad och överförs till ansvarigt land. Dublinförordningen är dock inte absolut utan ger EU:s medlemsländer utrymme att via ett undantag överta ansvaret för att pröva asylansökningar.   

Dublin-samarbetet vilar på idén om en gemensam europeisk asylpolitik och ett ömsesidigt förtroende att samtliga medlemsländer kan och vill respektera asylrätten. En sådan inställning manifesterades år 2002 av den förra regeringen när den enligt tidigare ordning var sista instans i asylärenden och i denna egenskap prövade ett ärende enligt Dublinförordningens föregångare Dublinkonventionen. I beslutsskälen uppgav regeringen att eftersom de länder som var anslutna till Dublin-systemet hade likartade förutsättningar att tillgodose människors behov och rättigheter så var utrymmet ”synnerligen begränsat” att av humanitära skäl göra undantag från konventionen. I ett annat beslut uttryckte regeringen att det krävs ”särskilda skäl” för att Sverige ska överta prövningen.

En majoritet av riksdagens ledamöter ställde sig våren 2006 bakom ett betänkande om att Sverige i högre grad borde utnyttja möjligheten att göra undantag från Dublinförordningen och tillämpa förordningen mer generöst. Som ett svar på frågan vad migrationsministern planerade att göra för att förverkliga riksdagens mer generösa inställning svarade Tobias Billström 2007 att det redan fanns ”ett betydande utrymme att låta asylprövning ske i Sverige”. Ett märkligt uttalande mot bakgrund av den restriktiva linje som regeringen hade pekat ut i tidigare vägledande beslut och som därmed gällde.

Migrationsöverdomstolen, som sedan 2006 är sista instans i asylärenden, har med hänvisning till regeringens ovanstående vägledande beslut hållit fast vid en restriktiv linje när det gäller undantag från Dublin-systemet. 2008 bedömde Migrationsöverdomstolen att asylprocessen och mottagningsförhållandena i Grekland inte gjorde skäl för undantag från Dublinförordningen. Två år senare bedömde samma domstol att situationen i Grekland hade försämrats så till den grad att det motiverade avsteg från förordningen.

Den juridiska dimensionen i den senaste tidens debatt om Migrationsverkets planerade, nu tillfälligt avbrutna, överföring av en asylsökande afghansk pojke till Italien är just frågan om svenska myndigheter kan göra undantag från Dublinförordningen och därmed pröva pojkens asylansökan i Sverige. Det är viktigt att betona att förordningen möjliggör undantag, men dikterar inte villkoren för när detta får ske. Frågan om när undantag får ske är politisk och ligger på migrationsministerns bord.

Tobias Billström har vid upprepade tillfällen distanserat sig från Dublinförordningen genom att peka på att det är Migrationsverket och migrationsdomstolarna som avgör frågan om undantag. Detta är ett axiom; det är uppenbart att statsrådet enligt regeringsformen inte ska blanda sig i myndigheternas prövning i det enskilda fallet. Vad Billström pratar mindre om är att det är hans departement som i första hand har möjligheten att lägga fram de rättsliga ramarna för hur undantagsbestämmelsen ska användas. Eftersom Billström valt att stå fast vid den restriktiva linje som den förra regeringen beslutat om är det rimligt att han istället förklarar skälen för sin inställning. I denna del behövs analys kring om EU:s medlemsländer fortfarande har likartade förutsättningar att tillgodose människors behov och rättigheter, vilket var ett av de ursprungliga motiven till den restriktiva hållningen.

Enligt internationell rätt ska varje land verka för att ratificerade konventioner genomförs ärligt och uppriktigt. Med den nuvarande restriktiva hållningen när det gäller undantag från Dublinförordningen är det rimligt att fråga sig om Sverige lever upp till europakonventionen och barnkonventionen när ensamkommande barn överförs till Italien. I den senare konventionen aktualiseras särskilt artiklarna om att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn samt rätten till social trygghet och bästa uppnåeliga hälsa.

I behandlingen av personer som omfattas av Dublinförordningen är varje land bundet av sina internationella förpliktelser. Mot den bakgrunden fann Migrationsöverdomstolen 2010 skäl för att göra undantag från förordningen och stoppa överföringar till Grekland. Det finns anledning att fråga sig om den svenska restriktiva linjen riskerar att hålla tillbaka liknande hänsynstaganden till internationella åtaganden. Man kan också fråga sig om det är rimligt att en överföring ska behöva vara rättsstridig för att Sverige ska ändra inställning.

Villkoren för när undantag från Dublinförordningen ska få ske behöver diskuteras och närmare regleras. Samtidigt som kraven mot Italien måste skärpas behöver landet stöd och resurser för att omsätta den gemensamma asylpolitiken i praktiken.

Ömsesidigt förtroende är en vacker tanke. Med förtroendet måste följa en universell respekt för alla människors lika värde. Politiska intressen och lojalitet får aldrig medföra att varningsklockor ringer för döva öron. Risken är annars att asylsamarbetet försvaras så långt att det skadar dess ursprungliga syfte; att bereda en säker plats för människor i behov av internationellt skydd.

Anders Lagerwall (1 artiklar)

Anmäl